Det är lätt men dumt att vilja ha det man inte kan få

Människan är på många sätt fantastisk; i alla fall om man frågar mänskligheten själv. Människan agerar som art som vore den meningen med livet, inte bara på jorden. Alla arter som utrotats av människors rovdrift och förändrade livsbetingelser anmäler med rätta avvikande åsikt. Mänskligheten har genom årtusenden samlat på sig och förädlat kunskaper och färdigheter. Det är dock ingen framgångssaga, för priset som många individer och grupper av människor har fått betala för framstegen (och om det kan sägas vara framsteg kan givetvis diskuteras) är i vissa fall enormt högt. Sett som helhet talar mycket för att mänsklighetens mål är att spränga gränser snarare än axla det ansvar som kommer den med den enorma makt som människan har.

Mänskligheten bryr sig inte ens som sina egna. I sin jakt på makt och framgång försöker de som lyckas, som grupper eller individer, väldigt ofta dra en gräns mellan jag/vi och de andra. Och allt och alla som inte tillhör den högsta kasten överges för den högre sakens skull (eller av egoism och girighet). Ursprungsbefolkningar på många platser på jorden har utrotats eller fördrivits av erövrare som i kraft av mer makt och tillgång till "bättre" teknik tagit över. Etniska rensningar hör heller inte historien till, under 1900-talet dog miljoner av människor på grund av att ledarna som hade makten inte accepterade människor med viss etnisk tillhörighet. Och här hemma finns det de som menar att vi inte ska "ta in fler muslimer", att vi ska "kasta ut alla afghaner", eller att lönerna för vanliga arbetare ska sänkas för att hjälpa de som befinner sig ännu längre från eliten, för att hjälpa människor in på en krympande arbetsmarknad där jakten på lägre kostnader och högre vinster, redan spelar ut människor mot andra människor. Övertygelsen om att konkurrens driver kvalitet är totalt dominerande på i princip alla områden; inte för att det finns evidens för tanken, utan snarare trots att det INTE gör det. "Alla" vill dock bli vinnare och detta är priset som mänskligheten (och livet på jorden) får betala för att hålla den omöjliga drömmen vid liv.

Mänskligheten håller sig med massor av andra och liknande omöjliga drömmar. Evighetsmaskinens lockelse brukar jag använda som illustration på människans vilja att ha det som inte går att få, trots att man ofta vet att det är omöjligt. Viljan till makt, som Nietzsche talade om, är ett exempel på detta och det är en hänsynslös förändringskraft vars konsekvenser har illustrerats ovan. Viljan att veta är en variant av samma personliga och mellanmänskliga kraft som ofta tar sig uttryck i ett slags begär efter den enda sanningen och för evigt säkra svar. Paradoxalt nog är önskan att få ett klart och tydligt svar ibland så stark att den övertrumfar existerande kunskaper om vilka förutsättningar som finns att faktiskt få svar. På senare tid, post Trump, har viljan att veta gett oss nyord som alternativa fakta och fenomen som kunskapsresistens (som tidigare bara rättshaverister var stolta över att excellera i, men som idag i vissa kretsar ses som något eftersträvansvärt), vilka båda visar hur nära sammankopplad kunskap och makt är. Klimat- och andra förnekare är oroande exempel på detta.

Evidensbaserade metoder för effektivisering av undervisning är ett typexempel på vad önskan om att det gick att få det man inte kan få kan göra med människor med ansvar för skola och utbildning. Friskolereformen lanserades inte av kapitalet för att öka sina möjligheter att göra vinst, utan av politiker (i sin jakt på väljare) för att erbjuda människor valmöjligheter. Fast när företrädare för näringslivet väl insåg möjligheten att göra vinst på skola och utbildning och etablerade sig på skolmarknaden släpper man nu inte ifrån sig den möjligheten utan (hänsynslös) kamp; en kamp som dessutom inte förs med kunskap och fakta, utan med känsloargument och hot om kommunism. När pengar ska "sparas" eller vinst tas ut måste man skära ner på kostnaderna, det vill säga den andel som läggs på lärares löner (eftersom den utgör en så stor del av budgeten), och ett sätt att göra det är att skapa och lansera föreställningen om att det går att mål- och kvalitetssäkra utbildning, vilket fakta i målet talar emot. Det växande problemet med betygsinflation viftas bort med hänvisning till egna undersökningar som visar på kundnöjdhet. Ett annat sätt är att i strid mot forskning och beprövad erfarenhet sprida föreställningen om att det går att skynda på lärprocesser, och sedan skylla på lärarna när kunskapen i samhället utarmas och höjden i den högre utbildningen sjunker eftersom det inte går att kompensera för brister i de lägre stadierna, längre fram. Kunskap är ingen vara som produceras, inte resultat som går att beställa fram och upphandla i konkurrens och till lägsta möjliga pris. Det är särskilt olyckligt att den här synen på kunskap och vad som är möjligt att göra och få, liksom vad som bör prioriteras i utbildningssektorn, etablerar sig i skolans värld och alt mer på senare tid även utmanar forskningen och den högre utbildningen. Det krävs nämligen både breda kunskaper och djup förståelse för att inse vad som verkligen är möjligt och klokt att satsa på, och dessa insikter måste vara väl spridda i samhällets breda lager för att kunna stå emot kraften i viljan att veta och viljan till makt, som talar mer till känslorna än till intellektet. Utbildning är grunden för framväxten av ett hållbart samhälle, och utan kunskap, både om vad som fungerar och vad som är omöjligt, blir det ohyggligt svårt att försvara kunskapen.

Föreställningen om att det går att nå kunskap om och dessutom kontroll över framtiden är en variant på samma tema. Nazisterna menade att man skyndade på en oundviklig utveckling när man försökte utrota judarna. Och även om talet om framtiden idag, tack och lov, inte handlar om något sådant är det med samma övertygelse och tvärsäkerhet som politiker och företagsledare talar om vad "vi" måste göra för att inte bli överkörda i konkurrensen. En konkurrens som snarare eldar under viljan att veta och som bygger på viljan till makt och som är ganska enkelt att inse är en förödande och hänsynslös jakt mot nollpunkten som om den betraktas ur evighetens synvinkel eller med livets på jordens perspektiv är lika destruktiv som nazisternas och andra totalitära makters jakt på herravälde. Framtiden är öppen och den insikten måste försvaras till varje pris, annars riskerar vi vår egen överlevnad. Om det gick att nå kunskap om framtiden skulle allt se helt annorlunda ut och därför måste viljan att veta något om det som ännu inte är tyglas.

Försöken att utrota brottslighet med hjälp av hårdare straff är en annan variant av samma tankefigur, och faran med det sättet att tänka och se på människor är att man gör skillnad på vi som är laglydiga och de som är kriminella, vilket i grunden är en rasistisk tankefigur som ligger förfärande nära föreställningen om att det går och är önskvärt samt långsiktigt hållbart att sträva efter att bygga etniskt och kulturellt homogena samt väl avgränsade samhällen och nationalstater.

Ja, detta är ännu ett inlägg som ytterst handlar om den poltik som SD för och skördar framgångar med. Och, nej, jag ser inte företrädarna för det partiet eller människorna som väljer att lägga sin röst på SD som onda. Naiva, ignoranta eller okunniga, ja, men inte onda. Ingen föds ond, men alla föds med mer eller mindre förståelse för och motståndskraft mot känslor som viljan till makt. Vi är alla människor och jag är humanist och värnar det mänskliga. SDs poltik är en återvändsgränd, eller den är inte ens det, för den slutar i ett stup över en avgrund. Vi har därför alla ett ansvar för att bekämpa den typen av tankar och bjuda motstånd mot att de förförande idéerna får fäste och sprids i kulturen, för politiken och föreställningarna den bygger på bottnar i en omöjlig önskan om att få det som inte går att få.