Berättelsers förförande makt över tanken

Det framstår som allt viktigare att förstå berättelsers betydelse för den kultur som utgör klangbotten till samhället och allt som tas för givet i vardagen. När allt förändras allt snabbare och det sällan finns tid att tänka efter blir det svårare att minnas och förstå alla narrativa fragment som flimrar förbi, särskilt om dessa fragment passar in i en större berättelse som man känner igen och begriper. Det som skaver kan då uppfattas som ett problem, trots att det är sant och fungerar, om än inte inom ramen för den övergripande berättelsen som tas för givet av majoriteten.

Ett sätt att se på och förstå populismens framgångar är att inse att det handlar om att underblåsa olika berättelser som finns ute i samhället; berättelser som ofta handlar, dels om hur dåligt det är i vårt land, dels om varifrån hotet kommer, dels om ett idealt folkhem som fanns en gång och som ska återupprättas. När berättelsen lanserats och fått fäste ute i samhället bland medborgare som av olika anledningar faller för lockelsen och ansluter sig till rörelsen blir berättelsen självgående och skaparna kan ta ett steg tillbaka, om de nu inte, vilket är vanligare, knyter an till äldre berättelser. Populism handlar det om eftersom det inte spelar någon roll ifall berättelsen är sann eller ej, upphovsmännen vet att när den väl etablerats och blivit del av det allmänna medvetandet kommer den att tas på allvar och ställas mot andra berättelser.

Striden står inte mellan berättare och sanningssägare. Religioner är i grund och botten berättelser, liksom för övrigt även vetenskapen. Det handlar ytterst om att övertyga andra om att man har rätt och bör lyssnas på, det handlar om makt, och den insikten behöver uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag. Sanningen är ett slags berättelse om sakernas tillstånd som ateister ställer mot bibelns berättelser. Objektivitet är ett ideal, men framförallt eftersom subjektivitet är mer problematiskt. Objektivitet är väldigt svårt att uppnå i realiteten och ännu svårare att garantera och kontrollera. Utan förståelse för berättelsers förförande kraft och dolda makt blir det svårt att bekämpa populism och fundamentalism, som jag menar är de verkliga hoten. Om allt ses som berättelser tvingas alla närma sig varandras verklighetsbeskrivningar och narrativa grundstrukturer på ett mer analytiskt och kritiskt sätt än idag. Kampen om kunskapen och den långsiktiga hållbarheten handlar inte om hur man uppnår neutralitet och objektivitet, utan om vilka berättelser som fungerar och vilka som inte gör det. Hur man än tänker och agerar kommer det ytterst att vara olika berättelser som ställs mot varandra. Och det räcker därför inte att bara hoppas på att sanningen ska utkristallisera sig, det kommer den inte att göra eftersom även sanningen är ett narrativt element i en grundläggande berättelse om vetenskap.

Kunskap inte samma sak som sanning eftersom alla fakta går att tolka på fler än ett sätt. Realister är inte mer förankrade i verklighetens realiteter än någon annan, det är ofta bara ett retoriskt knep för att framställa sin egen berättelse i bättre dager än motståndarens. Problemet är således inte själva berättelserna utan maktanspråken som knyts till berättelserna och kampen om tolkningsföreträde. Den vars grundläggande narrativ får genomslag kommer att FRAMSTÅ som mer trovärdig eftersom hens berättelse ser ut att dels hänga samma mer, dels passar nya bitar som efter hand adderas till berättelsen bättre in i grundstrukturen än element som skaver, även om delarna var för sig fungerar. Verkligheten är komplex, inte kompliceras. Det är detta man måste förstå och bli bättre på att hantera.

Kultur är i grund och botten berättelser vars grundton och underliggande logik tilltalar olika människor olika mycket. Utan förståelse för detta blir det svårt att förstå värdet med samtal om komplexiteten på övergripande nivå, vilket banar väg för debatter om detaljer. Vissa berättelser är mer framgångsrika än andra, men framgången bygger alltid mer på känsla än på fakta.

Några exempel på narrativa element i en väldigt framgångsrik berättelse är den amerikanska konstitutionen som tillsammans med den amerikanska flaggan och nationalsången Star spangled banner tillsammans bygger upp en lockande berättelse om The land of the free. Den berättelsen bygger på känsla och drömmar och den övertrumfar enkelt alla fakta som säger något annat. Därför kan Trump agera som han gör utan att förlora makten om ämbetet. Människor vill drömma och offrar ibland inte bara sanningen, utan även sin egen och sina barns hälsa och samhällets långsiktiga hållbarhet för att slippa överge drömmen om hur man anser att det borde vara. Trumps framgångar handlar om att han förstått detta och agerar i enlighet med den logiken.

Det är inte berättelserna eller drömmarna som är problemet, eftersom även vetenskapen är ett slags berättelse handlar det egentligen heller inte om vad som är sant eller ej utan om vad som fungerar. Och det har visat sig att människor de facto, ensamma likväl som tillsammans, kan leva länge på förhoppningar, drömmar och även rena lögner. Vägen mot en väl fungerande demokrati och långsiktig hållbarhet måste därför byggas på förståelse för kraften i och kompetens att hantera berättelser.

Det som oroar mig är att helt andra berättelser idag vinner mark och sprids; berättelser som talar mer till egot än till gruppen eller mänskligheten. Att bli rik är en egoistisk dröm, inte en allmängiltig vision som fungerar som grund för långsiktigt hållbar samhällsförvaltning. Problemet är att det inte spelar någon roll att den drömmen faller på sin egen orimlighet eftersom bara ett yttest begränsat fåtal kan bli rika. Det ligger i sakens natur att rikedom är ett relativt mått. Den drömmen och berättelserna som bygger på den blir därför till ett slags gift som förstör chanserna att arbeta långsiktigt med hållbarhet och för att värna demokratin. Under sommarens VM i fotboll och annars också översköljs vi av en aldrig sinande ström av ny reklam för olika nätkasinon, för Trisslotter och inte minst Postkodmiljonären, som cyniskt nog försöker sälja in sitt budskap om att just du kan bli ofantligt rik genom att skapa en berättelse om att verksamhetens mål är välgörenhet. Att påpeka att berättelsen är osann är inte ett verksamt vapen mot den här typen av berättelse, det visar Trumps och SDs framgångar tydligt.

Även om aktörerna bakom Postkodmiljonären försöker går det inte eller är det i alla fall svårt att skapa verkligt framgångsrika berättelser, berättelserna som berör och mobiliserar skapades oftast för länge sedan, eller växte fram ut äldre berättelsekomplex. Det finns ett slags inbyggd fördröjning i alla berättelser. Det handlar INTE om storytelling eller paketering och vägen fram är inte att lära sig hantera berättelserna eftersom det är ett tveeggat svärd som lika gärna kan riktas mot en själv eller det goda man försöker åstadkomma med kunskapen och kompetensen. Sanningen och källkritiskt granskade fakta biter inte på känslor och alternativa fakta av den enkla anledningen att det i båda fallen handlar om BERÄTTELSER. Först när vi förstår detta kan vi försöka finna andra sätt att arbeta med och försöka förstå hur ett HÅLLBART samhälle skulle kunna byggas från grunden och med utgångspunkt i en berättelse som fungerar och leder till det samhället behöver.

Berättelser inspirerar och får människor att skapa något större än sig själva, tillsammans. På gott och på ont. Det går inte att komma ifrån. Berättelserna kommer inte att försvinna och vi gör därför bäst i att inte förneka dem och deras betydelse. Vad som behövs är förståelse, dels för berättelsernas existens, dels för dess funktion i vardagen och deras roll i skapandet av kultur. Om det ska satsas på något är det på utveckling av kompetens att analysera och möjlighet att samtala. Det behövs kollektiv förmåga till kritisk granskning och förståelse för komplexitet; eller, kort sagt, mer humaniora. För att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle behövs en skola och en utbildningspolitik som har bildning som mål istället för olika typer av mätbara resultat. En skola som säljs in med hjälp av andra berättelser än dagens, som talar till individens egoistiska önskan om valfrihet och höga betyg. Kunskapen måste placeras i centrum. Det är inte effektivitet som leder till insikterna som krävs, utan samtal, kritisk analys och tid att tänka efter. Det är inte svar och lösningar som behövs, utan andra sätt att närma sig problem och nya sätt att ställa frågor och arbeta för hållbarhet.