Om viljan att INTE veta

Viljan att veta är enormt stark; den driver mänskligheten och samhällets utveckling och är med andra ord en kraft att räkna med. Tyvärr uppfattas den sällan som en kraft och dess konsekvenser för livet på jorden tas inte riktigt på allvar, menar jag. Begäret efter sanningen uppfattas inte som ett begär utan som en självklarhet, vilket gör att kunskapen tas för given, som om det inte fanns några problem eller möjliga felkällor. Istället för att ta frågan på allvar och verkligen undersöka kunskapens vad, hur och varför, dess funktion och konsekvenserna av det som tas för givet bland forskare och i samhället, väljer man att skjuta på budbärarna vars synpunkter och angreppssätt inte passar in i rådande paradigm. Att kunskap FÖRSVARAS, och så länge det anses okej att som forskare agera på det sättet, är en indikation på att vi inte har direkt tillgång till sanningen och att kunskap alltid är förmedlad, det vill säga ett resultat av tolkning.

Jag sökte mig till akademin för kunskapens skull, för att jag ville lära mig mer och förstå bättre. Det var egentligen inte något specifikt ämne jag var mer intresserat av än något annat, och så är det fortfarande; fast kultur har kommit att bli den röda tråden i mitt sökande efter kunskap och förståelse, delvis därför att kultur är ett ämne som ofta blir lite styvmoderligt behandlat och för att kulturvetare inte alltid tas på det allvar som forskarna och ämnet förtjänar. Just detta finner jag intressant, detta att det finns en hierarki inom akademin och forskningen, detta att olika kunskaper värderas olika och att vissa ämnen och frågor anses vara viktigare och värdefullare än andra. Banbrytande insikter på kulturens område tas emot med en gäspning, medan en artikel som blir införd i tidskriften Nature, oavsett vilka resultat som presenteras, lyfts till skyarna. Personligen bryr jag mig inte (längre) om att göra karriär, jag trivs i periferin; just för att det ofta är där som förändringen först visar sig. Jag forskar är kunskapens skull, och med tiden har det blivit allt mer klart för mig att det är kunskapen som sådan som intresserar mig mest. Jag vill veta hur kunskap blir kunskap och intresserar mig därför för den kulturella processen som transformerar information och fakta till kunskap och bildning.

Kulturella perspektiv och kulturanalys betraktas inte riktigt som forskning, eller i alla fall inte som verklig forskning. Detta faktum finner jag enormt intressant, just för att det säger så mycket om synen på kunskap och vetandeprocessen. "Visa mig evidens", är en vanlig invändning mot kulturvetare. Eller, "det går ju inte att göra några förutsägelser om framtiden med hjälp av resultatet av dina studier". Man kan också få höra att forskningen är normativ eller anklagas för aktivism. Fast bara från människor som anser sig veta bättre, människor som redan har alla svar. Ett slags lackmustest för kunskapsklimatet i både akademin och samhället är ord och begrepp som: Genus, postmodernism eller postkolonial teoribildning. När dessa ord dyker upp i debatten är det som om all kunskap och förståelse far all värdens väg och vanligtvis kloka människor kopplar bort sitt intellekt och går helt på känsla. När förmenta motståndare mot den rätta läran och kritiker till rådande paradigm ska förgöras är tydligen alla medel tillåtna, vilket är allt annat än intellektuellt hederligt. Fast, trots allt, oerhört intressant ifall man vill veta mer om vad kunskap är och hur vetenskap fungerar i praktiken.

Viljan att INTE veta och önskan att enkelt och effektivt avfärda den som säger något som går på tvärs mot det man håller för sant är lika verksamma påverkanskrafter i kunskapsbildningsprocessen som viljan att veta och begäret efter sanning. Viljan att inte veta kan ta sig olika uttryck, det kan till exempel handla om att att välja ut vissa fakta och förkasta andra för att bygga upp ett starkare case, eller om att förneka eller att välja bort fakta som inte passar in i modellen. Alla verkliga forskare vet att detta inte är förenligt med god forskning och beprövad erfarenhet, men det sker oftast inte medvetet.

Om viljan att INTE veta inte uppmärksammas eller om insikten om att forskare också är människor, på gott och på ont samt med allt vad det innebär kommer detta att påverka kunskapens kvalitet och forskningens nytta, samt inte minst förutsättningarna för långsiktig hållbarhet. Det mest flagranta exemplet på hur man kan "ljuga" med fakta som jag stött på är en föreläsning som jag var på med neurologen Annica Dalström, som jag skrivit om i en tidigare bloggpost. Jag skriver där bland annat att:

Dahlström använder sina kunskaper om hjärnans biologi till att bekräfta fördomar om hur män och kvinnor är (och bör vara). Och denna fördom bygger hon sedan vidare på när hon går över till att tala om samhället, föräldraledighet och politik vilket är frågor som hon inte har någon som helst vetenskaplig kompetens att uttala sig om. Hon är histolog och läkare! Att stress är skadligt, det är för övrigt det enda av substans och relevans som sägs under den timme hon har publikens uppmärksamhet. Men det behöver man inte vara varken läkare eller neurolog för att förstå. Slutsatsen är därför att Dahlström missbrukar sin vetenskapliga titel, vilken bara används för att övertyga. Att hon ändå bemöts med respekt och att hon tydligen kommer att bjudas in igen, att hon överhud taget får tillgång till det offentliga rummet är inget mindre än en skandal. Det bekräftar Michel Foucaults ord om att vi människor lyssnar mer på vem som talar, än vad som sägs, vilket är skadligt för både samhällets långsiktiga överlevnad och för individerna som lever i och skapar det kulturella sammanhang som vi människor (och våra hjärnor) har att anpassa sig efter.

Kunskap är ALLTID ett resultat av tolkning och det går ALDRIG att bortse från kulturens effekter. Vetenskap är en mänsklig verksamhet och människor är och fungerar som människor gör; det gäller lika för såväl forskare som allmänhet. Kunskap utvecklas och vetenskapen drivs framåt av viljan att veta, men vetandet påverkas lika mycket av ointresse, okunskap, ignorans och viljan att INTE veta. Och så länge vi bortser från detta faktum kommer vi aldrig att kunna bygga ett verkligt kunskapssamhälle och det kommer även att vara fortsatt svårt att rekrytera lärare som söker sig till läraryrket för kunskapens och lärandets skull.