Vad händer när migrationsfrågan dominerar?

Flest rubriker, eller i alla fall väldigt mycket av utrymmet i medierna, handlar just nu om NMR, om polisens underlåtenhet att agera resolut samt om olika motreaktioner. Vad står detta för och hur kan det som händer i Almedalen förklaras? Ett sätt att förstå skulle kunna ta sin utgångspunkt i det faktum att väldigt många väljare menar att migrationsfrågan är viktigast i årets valrörelse och att både politiker och medier hakar på trenden (eller om de skapar den, det är svårt att säga). Migrationsfrågan, så som den idag formulerats är skapad av SD som talat om hotet från en påstådd massinvandring ända sedan starten och oavsett hur få eller många människor som sökt sig till Sverige och utan hänsyn till varför. Plötsligt, 2015, var det som om SD hade fått rätt (trots att ingen kan veta något om framtiden) och deras politik normaliserades, dels av att andra partier hakade på, dels av att deras ursprungligen rasistiska skrivningar i partiprogrammet tonades ner.

Jag är humanist och menar att antingen är migration en ickefråga eftersom mänskliga rättigheter gör den obsolet som politisk fråga, eller också är det den ständigt aktuell eftersom människor alltid rört på sig, kultur är förändring och samhället en komplex helhet. Migrationsfrågan lämpar sig synnerligen illa att diskuteras i en valrörelse eller mitt i en flyktingvåg av historiska mått. Det är en alldeles för känsloladdad fråga för att hanteras i en redan infekterad valrörelse där det saknas tid för analys och fördjupning och där lögner och halvsanningar kan passera som fakta och ingen riktigt vet vad någon menar eller vad förslagen som presenteras kan leda till på lite längre sikt. Demokratin utsätts för alldeles för stor press om man accepterar att en sådan fråga dominerar valrörelsen och poltiken.

Hur någon kan säga sig ha FÖRTROENDE för SDs migrationspolitik går dessutom över mitt förstånd. Förtroende är något man förtjänar och SD säger samma saker nu som man sa när invandringen till Sverige mättes i promille av befolkningen. De har ända sedan starten talat om en hotande, invandringsrelaterad systemkollaps trots att det hotet bara möjligen och i så fall under en högst begränsad tid varit en realitet. För det första undrar jag hur man ställt fråga och för det andra undrar jag vad "förtroendet" bygger på; om det ens handlar om förtroende. Jag misstänker starkt att det snarare handlar om att det idag kommit att bli okej att vara främlingsfientlig, vilket kan förklaras med växande klyftor i samhället som i sin tur går att koppla till en nyliberal politik som fokuserar på individen och dennes möjligheter att agera fritt på en oändlig marknad av möjligheter. Frihet är en illusion utanför samhällets och det allmännas skydd. Och även om en majoritet av medborgarna tror att de är bättre än genomsnittet och därför kommer att kunna bli en vinnare om skatten sänks och statens inflytande nedmonteras är det inte så det fungerar i praktiken, av det enkla skälet att majoriteten är, ser ut och fungerar som den gör, inte som människor vill och tror. Det är smärtsamt att erkänna att man blivit lurad och man misslyckats leva upp till sina egna högt ställda förväntningar. Lever man i förnekelse är det lockande att utse en syndabock; utlänningen som kommer hit och snyltar. Det låter bättre att säga att man har FÖRTROENDE för SDs politik för på det sättet kan man hålla liv i illusionen, och SD tackar och bockar för detta ger dem fördelar i alla debatter inför valet och fokus kan riktas mot den så kallade sjukklöverns förslag, istället för mot SDs ledamöter och deras vandel, partiets historik och väljarbasens agerande i sociala medier.

När det talas om SDs förtroende i migrationsfrågan normaliseras både SD och det sättet att se på det som händer ute i världen. Köper man den bilden kan flyktingen anonymiseras och fråntas sin status som människa samt utmålas som ett diffust hot som Sverige måste skydda sig mot. Och eftersom SD har talat om detta länge är det övriga partier som får svara på hur se ser på HOTET, istället för att kritiskt analysera läget för att utröna om det finns något hot. SD är retoriskt skickliga, bryr sig inte om fakta och spelar på känslor. Och när medier, allmänheten och övriga partier köper deras bild eller anpassar sin politik efter deras i sin jakt på väljare normaliseras SD och deras inhumana människosyn, vilket gör att NMR anar morgonluft och kan flytta fram sina positioner. Den som säger sig ha FÖRTROENDE för SDs migrationspoltik -- som inte testats i praktiken ännu och som dessutom skapades under helt andra förhållanden, delvis av människor som dömts för brott eller uteslutits från partiet på grund av uttalanden som SD inte vill förknippas med men som man ändå kan misstänka både kan och får uttryckas bakom skål och vägg, vilket olika filmklipp (som Åkesson säger sig inte veta något om) visat -- bidrar till att SD normaliseras och NMR kan flytta fram sina positioner.

Att okritiskt och utan analys föra fram den förment objektiva "nyheten" att en majoritet (?!) av väljarna säger sig ha FÖRTROENDE för SDs migrationspoltik får en lång rad konsekvenser som skrämmer mig som bildningsvurmande, demokrativän och humanist. Jag ser inga som helst anledningar till att hysa något som helst förtroende för SDs politk. Anledningen är att partiet i grunden är det samma idag som när det grundades, och jag är dessutom övertygad om att ifall man skrapar lite på ytan och ställer kritiska följdfrågor så kommer det där förtroendet att visa sig handla om helt andra saker än vad man vanligtvis lägger i begreppet förtroende.

Vilket samhälle vill vi ha och vilken människosyn ska poltiken bygga på, det är vad valrörelsen borde handla om och den som säger "när vi tar makten" borde ha diskvalificerat sig för deltagande i debatten som dessutom borde vara ett samtal där det finns tid för eftertanke och kritisk analys av allt som sägs, eftersom demokratin till syvende og sidst är viktigare än allt annat.