Idag får jag allt mer sällan tillfälle att föreläsa om kunskapsteori. Det är trist, för det var inte bara de roligaste och även för mig mest lärorika föreläsningarna, jag anser fortfarande att de var och är absolut viktigast. Utan insikt om och förståelse för KUNSKAP kan den högre utbildningen aldrig bli HÖGRE. I dagens resultat- och produktionsfixerade (hög)skola blir den intellektuella utvecklingen eftersatt, och det gör att samhällets generella analytiska och kritiska förmåga på sikt riskerar att utarmas. Det är allvarligt, för i samma stund som kunskap uppfattas som fakta ligger fältet fritt för alternativa fakta och banas väg för kunskapsresistens. Den utvecklingen kan inga kurser i källkritik i världen råda bot på. Kunskap är något annat än fakta och lärande handlar aldrig endast om att inhämta och bearbeta relevant information.
Det studenterna hade störst problem med var att förstå skillnaden mellan godtycklighet och relativism. Och den svårigheten sprider sig nu som en löpeld i samhället (om uttrycket tillåts i dessa dagar, av både bränder och klimatförnekelse, vilket är en illustration så god som någon av att dessa saker hänger ihop) och visar sig på olika sätt. Trump lanserade sina alternativa fakta, Åkesson hävdar att det är känslan som räknas och när företrädare för näringslivet går samman med naturvetenskapligt skolade forskare målas inte sällan upp ett hot från postmodernismens förmenta relativism. När jag tar del av nyheter och uppdaterar mig på vad som händer på sociala nätverk idag får jag flashbacks till föreläsningarna om kunskapsteori.
Utgångspunkten för kulturvetenskapen är att alla BENÄMNINGAR initialt är godtyckliga, att ordens betydelse är resultatet av ett slags överenskommelse. Stol hade till exempel lika gärna kunnat heta bord, och bord hade kunnat heta soffa, och soffa hade kunnat heta fåtölj, och så vidare. Detta påpekande ska och får inte missförstås som att benämningarna när de väl etablerats är relativa. Alla innebörder som rör kultur och mellanmänsklig interaktion är föränderliga och kontextuella; alltså mer eller mindre godtyckliga. Det är inte samma sak som relativism eller att anything goes.
Verkligheten är som den är, men eftersom sanning är ett ord, det vill säga en (av människor skapad) artefakt, är ORDET godtyckligt. Sanning kan BETYDA olika saker, beroende på inom vilken kontext det används. Där och då, inom ramen för ett specifikt sammanhang, är ordet emellertid inte godtyckligt eller relativt. Därav missuppfattningen.
Det är lätt att göra sig löjlig över postmodernisters texter, särskilt om man plockar passager ur sina sammanhang och presenterar dem som representativa för författarens åsikter. Jag blir lika beklämd varje gång jag ser exempel på det, för jag ser och förstår hur lite hen som säger sig försvara sanningen egentligen vet och hur lite hen bryr sig. Genom att i sin helhet avfärda eller okritiskt och orättvist kritisera postmodernismen visar man paradoxalt nog prov på just den relativism som man säger sig vara motståndare till. Och det gör man eftersom man inte förstår eller bryr sig om skillnaden mellan godtycklighet och relativism.
Kulturvetare forskar om hur mening och betydelse uppstår och förändras, och den kunskapen är viktiga idag. Ingen tjänar på att kulturvetare förlöjligas eller att kunskapen som finns inom humaniora kritiseras. Positivismen ger oss säkra svar, och det ska vi vara tacksamma för, det är viktig kunskap som produceras där. Kulturvetare leder inget i bevis. Humaniora forskar om andra aspekter av samhället och mänskligt liv. Utan förståelse för hur mening uppstår och förändras och utan (kultur)analytisk kompetens och kritisk förmåga finns en stor risk att även sanningen i praktiken blir relativ. Orsaken till det är makt och dess relation till kunskap. Om man som många positivister gör, det vill säga utgår från att makt inte har med kunskap att skaffa gör man sig blind för en rad viktiga aspekter av verkligheten; man väljer att leva i förnekelse och skjuter på budbäraren. Och just den förnekelsen, den okunskapen och ignoranta inställningen till kulturens betydelse för meningsskapande utnyttjas av populister och maktfullkomliga ledare.
Postmodernismen förfogar över metoder att undersöka hur kunskap blir kunskap och hur mening uppstår och förändras. Kultur är en del av både verkligheten och vetandet. Forskning är en mänsklig verksamhet, med alt vad det innebär. Därför behövs humaniora också, och den som hävdar något annat eller skyller samhällsproblemen på postmodernismen är den verklige relativisten, även om hen inte inser detta. Mening är per definition godtycklig och föränderlig och ignorerar man det banar man väg för just de problem man med sanningens hjälp säger sig vilja förhindra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar