Följa, kritisera eller gå sin egen väg?

För att lära måste man följa, men den som stannar där och bara gör det som andra redan gjort utvecklas inte och reproducerar bara redan kända fakta. Det spelar ingen roll hur väl man kan klassikerna eller förstår tänkarna man idealiserar, tillför man inget eget till helheten upprepar man bara etablerade kunskaper.

Att kritisera och aldrig erkänna att något som någon annan gör eller har gjort är bra, är en annan strategi som ofta förväxlas med excellens, men som i själva verket bara en spegelbild av det som kritiseras och därför tillför lika lite ny kunskap som den som upprepar och reproducerar.

För att utvecklas som tänkare och för att skapa ny kunskap måste man gå sin egen väg, man måste söka sig bortom gränsen för nuvarande kunskaper och röra sig i okänd terräng. Följare och kritiker rör sig tryggt inom det kändas gränser och skyddas av kulturens normerade kraft som betraktar alla som inte accepterar den upplevda box som sätter gränser för tänkandets universum. Är det kunskap man vill ha räcker det inte att bygga kontaktnät och hålla sig inom (eller kritisera) givna ramar. Nytänkande och kreativitet handlar om att gå sin egen väg och stå upp för det man anser vara det rätta; inte envist och kategoriskt, för det är lika illa som att följa och kritisera.

Idag är debatten kungsvägen till sanning och makt. Jag har valt samtalet som livsfilosofi och kunskapsteori. Jag söker kunskap för att jag vill förstå, inte för att sätta någon på plats eller för att få makt och inflytande. Kunskap är inget man kan ha eller kontrollera, det är en gemensam resurs som alltid är större och mer oöverblickbar än någon vid något givet tillfälle inser. Därför är det så viktigt att vara ödmjuk och lyssna och att kulturen där kunskapen utvecklas och sprids är generös och tillåtande. Tid att tänka och marginaler är också viktigt, samt att man kan och får misslyckas.