Inte bara Jimmy Durmaz har utsatts för angrepp under midsommarhelgen, det har även skolminister Anna Ekström. Angreppen kommer från höger och bottnar i samma tankefigur och människosyn. Det handlar om ägande och tillhörighet, om vi (eller jag) och dem, om vad som anses rätt och fel samt om gränser mellan inne och ute. Även om både Ekström och Durmaz överöses av kärlek oroas jag av tendensen i samhället. Krafterna som ser medborgarskap som något villkorat flyttar fram sina positioner och företrädare för den ekonomiska makten drar sig inte för att håna och misstänkliggöra alla som vågar utmana friskolereformen och möjligheten att plocka ut vinst ur offentligt finansierade verksamheter. Solidaritet och medmänsklighet uppfattas av dessa krafter som ett hot och man agerar därefter, mer eller mindre explicit; alla medel är tillåtna. Under hela den senaste mandatperioden och särskilt under årets valrörelse har tonen varit hård, vilket normaliserar oresonlighet och gör att människor som tidigare skämdes över sina åsikter höll tyst nu luftar dem offentligt, om än ofta via fejkonton på sociala medier eller uniformerade och i grupp.
Durmaz och Ekström får stöd från väldigt många människor, vilket värmer, men det är som jag ser det ingenting som någon ska behöva känna tacksamhet för; allas lika värde och medmänsklig trygghet borde vara en självklarhet. Att en spelare i det svenska landslaget tvingas ställa sig framför kamerorna och svära trohet mot landslaget samt deklarera att hen är svensk är ett oroande tecken i tiden att ta på största allvar, liksom det faktum att skolministern av kollegor i riksdagen varnas för att hen efter valet kanske kommer att få svårt att få arbete om hen fortsätter driva sin politik. Demokratin har inget inbyggt skydd mot den typen av uttryck. Hot som riktas mot enskilda individer i kraft av sin position i ett kollektiv och tanken på villkorade medborgarskap riskerar, om tendenserna inte motas i grind av det stora flertalet i vardagen, att förändra Sverige i grunden. Hatet och hoten riktas nämligen inte bara mot individer utan mot den mellanmänskliga tilliten.
Tankefiguren som båda angreppen utgår från bygger på idén att härska genom att söndra. Ingen ska känna sig trygg, alla ska vara på tårna och i konkurrensens namn värna det man har. Solidaritet och medmänsklighet är motsatsen till den konkurrens som antas driva kvalitet och som därför måste hållas levande. För att vända utveckligen räcker det inte att ta avstånd från haten och hoten, man måste också och framförallt visa omsorg i vardagen om sina medmänniskor.
Jimmy Dormaz är landslagsspelare och bidrog till att Sverige tog dig till VM. Han har visat sig kompetent och har värdefulla kvaliteter som landslaget behöver, ändå tvingas han försvara sig själv och sin position. Vad sänder det för signaler till alla medborgare i Sverige som inte är lika kända och som inte har ett av Sveriges största och mäktigaste idrottsförbund bakom sig? Vad gör haten och hoten mot honom med alla de som väntar på besked om sin ansökan om asyl eller medborgarskap? När det höjs röster från politikerna om att medborgarskap ska villkoras och att bara den som anses duglig och värdefull får ta del av förmånerna gör det något med alla eftersom alla därmed sätts under lupp och inte bara granskas, den som inte agerar lojalt med idén om det svenska betraktas indirekt med misstänksamhet.
Anna Ekström försvarar kunskapen mot det som undersökning efter undersökning visat utgör ett hot mot den; privata vinstintressen i skolan. Hon står upp för det hon tror på och förvarar vårt lands lärarkår. Det är viktigt för kunskapen på sikt eftersom ett yrkes status står i direkt relation till graden av tillit och handlingsutrymme. Lärare ska inte behöva ta några andra hänsyn än kunskapen. I alla länder med ambitionen att utvecklas till en kunskapsnation är det självklart, men inte för näringslivets företrädare i Sverige idag. För dem är möjligheten att göra vinst viktigare och den möjligheten försvaras med alla till buds stående medel, även genom förtäckta hot mot ansvarig minister.
För den som inte drar sig för att härska genom att söndra utgör kollegialitet, lojalitet med kunskapen och med läraruppdraget, medmänsklighet, solidaritet och öppenhet ett hot som måste stoppas. Och det mest effektiva vapen som människan känner är att få människor att tvivla på tilliten genom att ifrågasätta grundtryggheten. Det behövs så lite för att få människor att känna tvivel och oro. Därför är helgens uttryck för hat och hot ingen liten sak, det är ett angrepp på allt som vi vant oss vid och borde kunna ta förgivet. Hotet mot demokratin kommer aldrig utifrån, det växer fram mellan människor och på insidan. Det är lätt att fördöma hat och hot, men alla som inte tydligt står upp för kunskapen, solidariteten och medmänskligheten är del av problemet och bidrar till söndringen som förr eller senare slår tillbaka på oss alla och därmed även dem själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar