Politikens kultur och mediernas logik

Årets valrörelse och hela mandatperioden kännetecknas av mer kaos, rävspel och ränksmideri än under någon period i mitt vuxna liv. Politikernas fokus och arbetsinsatser utförs allt mindre i riksdagens kammare och utskott och allt mer i medierna, som politikerna tränats för hantera. Politik idag handlar inte så mycket om att ta ansvar för landet och förvalta väljarnas förtroende som det handlar om varumärkesbyggande och maktkamp. Den sittande regeringen har aldrig riktigt fått chansen att styra landet eftersom oppositionen ända sedan valet agerat som försmådda älskare som inte kan acceptera förlusten av, i detta fall, makten. Jag får känslan att Alliansen agerat på samma sätt under denna mandatperiod som S agerade efter att man förlorade makten; det är som man inte fattar att i en demokrati utgår makten från folket. Idag använder politikerna snarare folket och de opinionsvindar man med hjälp av medierna kan piska upp i en evig kamp om makten. Snart sagt varje dag sedan förra valet har medierna rapporterat om något som politikerna sagt eller gjort och debatterna har avlöst varandra utan att något vettigt blivit sagt. Demokratin är allt för bräcklig för att klara av det tryck som politikerna idag utsätter den för i sin jakt på publicitet och det oroar mig, särskilt som SD i det läge vi nu befinner oss i av just den anledningen framstår som ett alternativ. Mediernas har en enormt viktig roll att kritiskt GRANSKA, men den rollen har man i princip övergivit. Idag talas det istället om opartisk bevakning av det som anses ligga i allmänhetens intressen, vilket leder till att medierna underblåser det politiska spelet.

Som det ser ut idag kan politikerna själva designa den bild de vill ge av sig själva och sitt parti, utan att riskera att den bilden granskas (om det inte händer något exceptionellt som gör att medierna kan dra igång ett drev), vilket gör att SD som uppenbarligen inte är vänner av demokrati, öppenhet, humanism och medmänsklighet ostört och utan motfrågor tillåts sprida den falska föreställningen om att Sverige håller på att kollapsa och att vi lever i en exceptionell tid som kräver exceptionella åtgärder. Alla undersökningar som görs visar att Sverige är ett förhållandevis bra land, men den forskningsunderbyggda bilden anses vara partisk och därför måste den i den skruvade medielogikens namn balanseras mot en annan bild, egalt vilken och om den finner stöd i forskning eller ej. Liksom i USA kan det minst regeringsdugliga alternativet därför segla på de opinionsvindar som övriga politiker piskar upp, och alla fakta i målet som inte passar kan ifrågasättas. Om det finns någon kris i Sverige är den politisk. Samhället står starkare än kanske någonsin, men det politiska systemet håller på att haverera.

Mitt i det kaos som råder i politiken finns det trots allt politiker som försöker ta ansvar, inte bara för hur man agerar i riksdagen och dess utskott utan även för hur man agerar på sociala- och andra medier. Fast detta genererar inga rubriker. Idag är finns inget att vinna på att ta verkligt ansvar för vårt land, eftersom medierna konsekvent lyssnar på den som gapar mest. Medierna förstärker därmed oppositionens budskap, och oppositionen överdriver konsekvent problemen och gör allt som står i dess makt att signalera ansvar och pålitlighet. Eftersom medierna slutat granska politiken som faktiskt förs ger den idag istället luft åt oppositionens missnöje och blir en megafon för deras bild av politiken. Väljarna som faktiskt lade sin röst på den konstellation som vann får alltså ta del av politiken som förs via den sida som förlorade. Det är att lätt att ge sken av att man tar ansvar när man är i opposition och därför förvrängs bilden av regeringen, vilken förstärks eftersom väljarna idag generellt sett är dåligt insatta och ointresserade av politik, kanske just eftersom Sverige är ett stabilt land utan problem. Som samhällsintresserad medborgare har jag inget intresse alls av utspel eller löften, och att oppositionen är missnöjd med politiken som förs är ingen nyhet, däremot är jag intresserad av att veta vilket samhälle politikerna vill förverkliga om de får väljarnas stöd. Den politiska kultur som idag vuxit fram handlar dock inte om detta, därtill är den alldeles för kortsiktig. Det är omöjligt att agera ansvarsfullt när man fokuserar på dagsaktuella opinionssiffror och vilka budskap som får genomslag i mediebruset. Samhällsbyggande tar tid och visioner tar årtionden att förverkliga. Det är demokratins styrka och svaghet samt en förutsättning för ansvarsfull förvaltning av ett land.

Det sägs att SD har störst FÖRTROENDE i migrationsfrågan; vad menas med det? Och andra partier kämpar om vem som uppfattas ha störst förtroende i skolfrågan, eller någon annan fråga. Fast vem tänker och agerar så? Vari ligger intresset att rapportera om detta? Återigen är det mediernas logik som styr, inte väljarnas behov av korrekt och användbar information om vilket parti som har den sammantaget bästa politiken för att långsiktigt och ansvarsfullt styra Sverige. Poltik och demokrati är komplexa frågor och dynamiska helheter som inte går att bryta isär. Partierna måste ta ansvar för HELHETEN för att demokratin ska fungerar. Valet är inte ett smörgåsbord där man kan komponera ihop sin egen mix av frågor och ansvarsfördelning. Om nu migrationsfrågan är så viktig som medierna hävdar att folket menar är det oerhört viktigt att man också förmedlar insikt om och förståelse för det faktum att det parti som får makten får HELA makten över poltiken som helhet och därmed kommer att ansvara för alla beslut som tas under kommande mandatperiod. Frågan är alltså inte vilket parti som är bäst på en enda profilfråga, utan vilket parti som är bäst på att balansera ansvaret för vården, skolan, forskningen, försvaret, infrastrukturen med frågan om skatten. Detta borde medierna ägna sig åt att kritiskt granska istället för att göra sig till en lydig megafon för politikernas putsade och vinklade budskap. Om SD blir största parti får vi inte bara deras (inhumana) migrationspolitik som bygger på en djupt problematisk människosyn, vi får även deras utbildnings-, kultur- och samhällspolitik. På fyra år kan mycket förändras. Demokratin är bräcklig.

Elefanten i rummet är medierna som sägs vara neutrala, (och de tar kanske i och för sig inte ställning för eller emot, utom på ledarplats), men som i själva verket, i sin jakt på pengagenererande klick och uppmärksamhet, lockar politikerna att rikta sin uppmärksamhet mer mot medierna än mot politiken och förvaltningen av det samhälle som ytterst och så länge vi nu har en demokrati är medborgarnas. När medierna väljer att avstå från att granska politiken får det som konsekvens att man istället ägnar sig åt att indirekt och (förhoppningsvis, men lika tragiskt, omedvetet) driva politiken i den riktning som medievindarna blåser. Hälsan tider still brukar man säga, men det genererar inga rubriker. Därför lyssnar man mer på oppositionen och hetsar politikerna mot varandra. Allt handlar idag om vad som ger uppmärksamhet, vilket är motsatsen till långsiktighet och en politik som är ansvarsfull.

När allt fler väljare vill röra om i grytan är det ett tecken som alla verkligt ansvarsfulla politiker måste ta på största allvar, men idag söker man istället dra nytta av missnöjet för egen del genom att anpassa sina budskap efter oppininsvindarna som medierna skapar. En blick i farans riktning skrämmer mig, för inget gott kan komma ur den utveckling som vi just nu är inne i. Politikens kultur och mediernas logik är en krutdurk och allmänhetens bristande intresse för att skapa förutsättningar för en långsiktig och ansvarsfull förvaltning av vårt land kan mycket väl bli den gnista som sätter igång en förödande brand som riskerar att lämna vårt land i aska.