Vem är neutral, och är det ens möjligt?

Mediernas ansvar för dagens politiska landskap och det tjyv- och rackarspel som serveras väljarna som ett slags underhållning borde uppmärksammas och diskuteras mer. Demokratin mår inget vidare i Sverige idag och ett tecken på det är att så många väljer att använda sin skyldighet att rösta för att "röra om i grytan", eller väljer partier som lovar att ge dem sådant som sänkt skatt, strängare straff för kriminella eller stopp för invandring. Samhället har under min livstid infantiliserats på ett djupt olyckligt sätt och allt fler väljer att bara fokusera på det som ligger dem själva närmast. Under sådana förhållanden kan demokratin aldrig överleva på sikt, och när den väl lösts upp är det inte säkert att den går att återskapa. Det är ett högt spel man spelar, en risk man tar; helt i linje med den casinoekonomi som marknadsförs stenhård av reklamkanalerna i dessa fotbolls VM dagar. Jakten på förströelse och önskan om att någon annan ska ta hand om och lösa problemen leder till en ökad risk att samhället fastnar i en ond spiral. Demokratin kan bara värnas genom att det stora flertalet tar ansvar och tänker och agerar långsiktigt. Att välja en enkel lösning och skylla alla problem på invandringen är i bästa fall naivt och i värsta fall illvilligt eller ren och cynisk ondska.

Medierna som borde granska makten väljer att rapportera om den och annat som leder till uppmärksamhet istället. Och Public Service har i sin rädsla för att inte uppfattas som opartisk anammat ett sätt att hantera problemet som bidrar till att undergräva demokratin. Det finns en helt ogrundad föreställning idag, dels om att objektivitet är möjligt, dels att det är en fråga om att belysa ämnet från minst två olika håll. Där i den tanken och det sättet att agera finner jag roten till problemen som Sverige brottas med.

Om jag säger att mänskliga rättigheter måste försvaras måste den åsikten enligt Public Service logik bemötas av någon som hävdar att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar, och om jag säger att SD är ett parti som seglar under falsk flagg genom att säga en sak och agera på ett annat, tystas jag med argumentet att ingen av dess företrädare är där för att försvara sig, trots att den typen av påståenden är enkla att kontrollera. Följaktligen kan Jimmie Åkesson fortsätta rabbla sitt mantra, "Jag vet inte", när hans partikamrater visar sitt rätta ansikte, utan att ställas till svars.

Logiken som idag okritiskt accepterats leder till att det blir omöjligt att granska populistiska partier och politiska lögner, för om granskningen inte leder till att man finner samma problem hos motståndarsidan, hos partier som verkligen värnar demokratin, beskylls Public Service för att vara partiska eller vänstervridna. Och för att ge sken av att det råder balans och neutralitet i politiken förvandlas V till ett extremistpari, inte för att det finns något som är problematiskt i deras partiprogram utan för att SD röstats in i riksdagen.

Kritisk granskning av makten är inte neutral av den enkla anledningen att neutralitet är ett omöjligt mål. Livet och samhället är inte rättvist och objektivitet är en en omöjlig dröm om något man inte kan få. Demokratin är aldrig given, den måste liksom rättvisan och jämlikheten försvaras. Demokratin kan inte försvara sig, den måste försvaras. Därför leder mediernas flathet och rädslan för att anklagas för partiskhet förr eller senare till att spela krafterna som vill avskaffa demokratin i händerna. Ändlösa debatter där olika sidor ställs mot varandra är motsatsen till opartiskhet. För när den som försvarar demokratin, kunskapen, mänskliga rättigheter och annat som är komplext och svårt, men också en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet, tvingas hen i opartiskhetens namn försvara sina goda och välgrundade åsikter mot idioti, lögner och illvilliga påhopp. Det är mediernas jakt på uppmärksamhet och Public Service rädsla för kritik som underblåser framgångarna för populism, egoism och antidemokratiska rörelser.