Haraway, Antropocen och tankefigurens begränsningar

En av alla tänkare jag stiftat bekantskap med genom åren är Donna Haraway. Hon och hennes tankar har genom åren  växt på mig och för varje gång jag återvänder till det teoretiska universum hon skapat upptäcker jag dels nya aspekter, dels inser jag allt mer vilken stor och viktig forskare och filosof hon är. Jag förknippar henne med prestigelöshet, nyfikenhet, upptäckarglädje och briljans. Hon platsar lätt på listan över de fem mest inflytelserika tänkarna för mig och det arbete jag utför. Haraway är en av alla jättar på vars axlar jag står.

Jag kan rekommendera allt hon skrivit, men denna bloggpost handlar om hennes senaste bok: Staying with the Trouble. Making Kin in the Chthulucene, som jag läst här under våren, parallellt med uppsatser och tentor, men som jag först nu finner ro att skriva om. Semestern närmar sig ned stormsteg och detta är en av alla saker som jag vill avsluta innan jag tar ledigt. Senare idag har jag för avsikt att publicera ett slags vetenskapligt manifest där jag beskriver min syn på (kultur)vetenskap. Här handlar det dock om (alternativ till) begreppet antropocen. Donna Haraway vänder sig mot det faktum att det sätter människan i centrum och boken handlar dels om problemen med det sättet att tänka, dels om att reflektera över alternativ till en sådan begränsad och villkorad modell för tänkande.

På Adlibris hemsida presenteras boken så här:

In the midst of spiraling ecological devastation, multispecies feminist theorist Donna J. Haraway offers provocative new ways to reconfigure our relations to the earth and all its inhabitants.

Haraway fokuserar på mellanrum och relationer, hon ser till helheter och analyserar komplexa tillblivelseprocesser. Människan är del av livet på jorden, inte dess centrum eller mest värdefulla del. Haraway skriver om LIVET och det som är LEVANDE och hon fokuserar på framtiden, på det som skulle kunna bli, om förutsättningar för förändring. Eller det är i alla fall så jag läser henne. Hon söker kunskap och inspiration även utanför akademin och har alltid varit kritisk mot vetenskapens manliga och förment objektiva blick.

She eschews referring to our current epoch as the Anthropocene, preferring to conceptualize it as what she calls the Chthulucene, as it more aptly and fully describes our epoch as one in which the human and nonhuman are inextricably linked in tentacular practices. The Chthulucene, Haraway explains, requires sym-poiesis, or making-with, rather than auto-poiesis, or self-making.

Liv blir till i samverkan, mellan långt fler aktörer än någon kan förstå och än mindre kontrollera och styra. Mångfald är inte en politisk ståndpunkt och heller inget idealtillstånd, inget någon inför. Mångfald är förutsättningen för livets på jordens överlevnad och således något människor måste inse och lära sig hantera. Det är inte ett problem som kan eller ska läsas. Haraway menar att det är en antropocentrisk och övermodig tanke att problemen som livet på jorden brottas med skulle kunna lösas. Istället, menar hon, måste vi lära oss att sluta se problemen som problem, eftersom det handlar om förutsättningar för liv. Istället för att försöka eliminera problemen måste lära oss att se vår egen del i dem och utveckla strategier för att vara i problemen.

Learning to stay with the trouble of living and dying together on a damaged earth will prove more conducive to the kind of thinking that would provide the means to building more livable futures. Theoretically and methodologically driven by the signifier SF-string figures, science fact, science fiction, speculative feminism, speculative fabulation, so far-Staying with the Trouble further cements Haraway's reputation as one of the most daring and original thinkers of our time.

Jag kan bara hålla med. Haraway både kritiserar Deleuze och visar på möjligheterna med hans och Guattaris tänkande. Jag har tänkt på henne som posthumanist, men det vänder hon sig i boken mot och talar istället om kompost för att betona, dels att människan inte är i centrum eller målet, dels att människan liksom allt annat levande är resultatet av samverkan mellan många olika organismer. Hon bygger här vidare på tanken om companion-species, och förklarar att problemen som man måste lära sig vara i, förstå och hantera handlar om detta att leva och dö tillsammans. Döden är del av livet och utgör därför inte ett problem, det är hur man ser på och hanterar död och dödande som avgör om samhällen och kulturer är hållbara eller ej.

Antropocen som är ett begrepp som idag är på modet är antropocentriskt och även om det är en kritik mot det moderna sättet att tänka, leva och organisera samhällen menar Haraway att det är ett begrepp som behöver modifieras. Hon skriver följande i en nyckelpassage på sidan 49 i boken:

As a provocation, let me summarize my objections to the Anthropocene as a tool, story, or epoch to think with: (1) The myth system associated with the Anthropos is a setup, and the stories end badly. More to the point, they end in double death; they are not about ongoingness. It is hard to tell a good story with such a bad actor. Bad actors need a story, but not the whole story. (2) Species Man does not make history. (3) Man plus Tool does not make history. That is the story of History human exceptionalists tell. (4) That History must give way to geostories, to Gaia stories, to symchthonic stories; terrans do webbed, braided, and tentacular living and dying in sympoietic multispecies string figures; they do not do History. (5) The human social apparatus of the Anthropocene tends to be top-heavy and bureaucracy prone. Revolt needs other forms of action and other stories for solace, inspiration, and effectiveness. (6) Despite its reliance on agile computer modeling and autopoietic systems theories, the Antrophocene relies too much on what should be an "unthinkable" theory of relations, namely the old one of bounded utilitarian individualism -- preexisting units in competition relations that take up all the air in the atmosphere (except, apparently, carbon dioxide). (7) The sciences of the Anthropocene are too much contained within restrictive systems theories and within evolutionary theories called the Modern Synthesis, which for all their extraordinary importance have proven unable to think well about sympoiesis, symbiosis, symbiogenesis, development, webbed ecologies, and microbes. That's a lot of trouble for adequate evolutionary theory. (8) Anthropocene is a term most easily meaningful and usable by intellectuals in wealthy classes and regions; it is not an idiomatic term for climate, weather, land, care of country, or much else in great swathes of the world, especially but not only among indigenous people.

Ongoingness är ett nyckelbegrepp; det är Haraways beskrivning av den relationella processontologi som hon anslutit sig till och övertygande argumenterar för. Klimatförändringarna är inget problem som ska lösas, det sättet att tänka på och gripa sig an utmaningen bygger på samma linjära tankefigur som försatt livet på jorden i den prekära situation vi nu alla en gång hamnat i. Livet är inte fyllt av problem eller uppgifter som ska lösas. Livet är en process och nyckeln till hållbarhet och överlevnad på sikt, inte bara för människan utan för livet på jorden som helhet, är att förstå att det handlar om processer som måste vara i rörelse för att vara levande. Det behövs andra berättelse, andra handlingsstrategier och alternativa sätt att se på kunskap, människan, livet, verkligheten och vad som är viktigt för livet på lång sikt. Viljan till makt och önskan att kontrollera, tron på objektivitet, autonomi och Sanning, måste överges till förmån för andra sätt att se på samma sak. Det är inte ett nytt sätt att tänka som lanseras; Haraway skriver om betydelsen av mångfald på alla områden. Det är OLIKA sätt att tänka och förmåga att hantera komplexitet som livets på jordens överlevnad behöver. Det är samtal om alternativa sätt att leva tillsammans, inte debatter om vilken lösning som är bäst (för människan, för oss eller för mig). We are all in this together, och bara om vi kan lära oss leva med och vara kvar i problemen, kan vi hoppas på att hoten mot allt vi lärt oss ta för givet undanröjs. Det vi jag här talar om är ett helt annat och mycket större vi än vad dagens populister och rasister hänvisar till och det är mer omfattande och inkluderande än vad main-stream-forskningen utgår från.

Jag kan inte göra boken rättvisa här och jag har annat jag måste göra idag, men ett citat till vill jag reflektera över, från sidan 133, eftersom det kan sägas sammanfatta bokens bärande tanke:

Neither the critters nor the people could have existed or could endure without each other in ongoing, curious practices. Attached to ongoing pasts, they bring each other forward in thick presents and still possible futures; they stay with the trouble in speculative fabulation.

Det handlar om livets på jorden överlevnad på sikt, inte om hur VI ska LÖSA problemen som nu visar sig i en ofattbar omfattning. Det är på allvar och läget är allvarligt, men lösningen är inte radikalt nya lösningar; av det enkla skälet att det är just lösningarna som förts fram tidigare som gett upphov till problemen som nu antas kunna lösas med nya lösningar. Nyckeln till kunskap om liv och hållbarhet är att förstå hur viktigt det är att tänka på världen, på kunskapen och alla arter som finns på jorden som samverkansprocesser. Livet är rörelse och komplexitet, förändring och relationer. Processen måste hållas igång och den kan inte kontrolleras. Nu är det enda som räknas och både historien och framtiden förändras genom tankarna och handlingarna som utförs idag. Vi har bara varandra, sjöng DiLeva och det är sant. Utan nyfikenhet och samverkan, utan en vilja att skapa en bättre framtid och mer gynnsamma förutsättningar för livet på jorden som helhet kan människan aldrig överleva.

Hur och vad man kan och bör göra är en öppen fråga, svårigheten att förstå just det är problemet vi måste lära oss förstå, leva med och vara i. Det är fler samtal och mer förståelse som behövs, inte debatter och lösningar. Livet är komplext och oöverblickbart, det går inte att styra eller kontrollera. Det är långt viktigare att förstå det än att skaffa sig kunskap om detaljer. Det är i alla fall så jag läser Haraway och det är den tanken jag kommer att ägna fortsättningen av min akademiska gärning åt att utveckla.