Denna vecka är jag på etnologi- och folkloristikkonferens i Uppsala. Så här i slutet av terminen är tröttheten den största utmaningen, egentligen orkar jag inte men åkte ändå och ser fram emot att få tala om mina tre böcker (om kultur, kulturforskning och organisering, med utgångspunkt i tre begrepp hämtade från Gilles Deleuze analytiska verktygslåda) och den akademiska kunskapskultur som vuxit fram i högskolevärlden. För en gångs skull får jag tala om min forskning för kollegor i det egna ämnet. Det var länge sedan jag gjorde det. Jag brukar tala i alla möjliga och omöjliga sammanhang, vilket är berikande och roligt också, men jag inser här hur mycket jag saknar att lyssna på, umgås med och tala för mina närmaste ämneskollegor. Jag åkte alltså bort för att komma hem.
Etnologi är antropologi, på hemmaplan. Ett ämne där man gör sig främmande för det invanda och bekant med det ovanliga och annorlunda för att på det sättet lära sig förstå vardagen och (förutsättningar för) förändring. Som etnolog lär man sig se det som händer mellan människor, man lär sig förstå kulturens gäckande karaktär och får upp ögonen för det som inte syns när man betraktar världen som man brukar och som därför uppfattas som trivialt eller ibland till och med meningslöst. Etnologi är vetenskapen om vardagen och livets myllrande mångfald. Det är en indirekt vetenskap om det som både påverkar människor och som människor påverkar. Ett undflyende ämne som det som undflyr och lätt förbigås.
Det är lätt att göra sig lustig över etnologin, över etnologers ämnesval och det etnologer fokuserar på. Fast det är å andra sidan alltid lätt att göra sig lustig över det man inte förstår, och alldeles för vanligt dessutom. Särskilt i dessa dagar av islamofobi, främlingsrädsla och kunskapsignorans behövs ett ämne som etnologi. Som kulturforskare oroas jag över den arrogans jag ser växa fram i samhället och som riktar sig mot snart sagt allt som avviker från normen. Etnologi är vetenskapen om det som finns på marginalen; vetenskapen om det som skulle kunna bli, men som ingen vet på förhand om det kommer att realiseras. Etnologi studerar processerna och mekanismerna som leder till hat och hot, likväl som förbrödring, etnologi är vetenskapen om både det som leder till enhet och det som leder till splittring. Etnologi handlar som sagt om det som finns mellan, om sammanhanget där förändringen sker. Evidens är därför ett ord som etnologer har svårt för, inte för att ordet eller det ordet står för är problematiskt (etnologer är forskare som söker säker kunskap liksom alla andra forskare) utan för att innebörden i ordet, i alla fall så som det används idag, passar dåligt för den typen av forskning som etnologer och andra kulturforskare bedriver.
Etnologi är ett ämne som inte riktigt passar in i den vetenskapliga strukturen och den akademiska kultur som vuxit fram på senare år. Kanske är det därför jag känner mig så hemma bland etnologkollegorna som jag alldeles för sällan får chans att träffa och utbyta tankar och erfarenheter med? Paradoxalt nog, och detta verkar vara en uppfattning som många etnologer delar, bidrar ämnets karaktär och fördelar till den utveckling av upplösning som blir så tydlig här på konferensen. Professurer tillsätts inte, studenter söker inte kurserna och när allt fler ämnen slås ihop i allt större administrativa enheter har etnologin som är ett mångfacetterat, flexibelt och anpassligt ämne svårt att hävda sig i konkurrensen. Och varför ska man som forskare behöva hävda sig och försvara sitt ämne? I ett land som säger sig värna kunskapen kan det rimligtvis inte vara upp till enskilda forskare eller ämnen att försvara sitt existenberättigande; kunskapen måste placeras i centrum, vilket blir svårt när djungelns lag och den starkes rätt inte bara råder utan dessutom antas driva kvalitet. Etnologer passar in i princip överallt, vilket gör att många etnologer liksom även jag finner sig tillrätta och ser att man har mycket att tillföra i andra sammanhang, vilket dessutom är väldigt lärorikt och berikande. Det råder därför ingen brist på etnologer och etnologisk kompetens i samhället, inte idag. Men framöver finns en uppenbar risk att det kan bli så, särskilt om konkurrenstänkandet intensifieras, likriktningen inom akademin ökar och mångfalden minskar.
Etnologin behöver akademin och akademin behöver etnologin (och en rik mångfald av andra ämnen också, så klart), inte så mycket för egen del som för kunskapsutvecklingen i vårt land. Och detta säger jag inte bara för att jag personligen har etnologin att tacka för så enormt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar