Det är inte systemet som kollapsat, det är politiken som havererat

Det går bra för Sverige just nu, som dessutom är ett land som hamnar högt på lista efter lista över olika mått på olika aspekter av människors liv och vardag. Ändå talar det parti som just nu driver den politiska utvecklingen om en systemkollaps och kris, och deras lösning är att kräva rättning i leden och värna det svenska. Det är invandrarnas fel, säger man. Och när opinionsvindarna blåser medvind och stödet för den politiken ökar följer (inte alla, men alldeles för många) andra partier efter och säger att vi måste tala om INVANDRINGEN?! Som om hotet mot Sverige kom utifrån, som om vårt land var utsatt för en attack. Hur hamnade vi här?

Det är inte invandrarna som är problemet och det är inte systemet som kollapsat, det är politiken som fullständigt havererat. Det är egoismen som styr, girigheten som driver utvecklingen och dumheten som regerar. Av någon outgrundlig anledning har politikerna fått för sig att deras uppgift är att ge folk vad folk vill ha, inte vad man själv tror på och det landet faktiskt behöver på lång och kort sikt. Snart sagt varje dag i dessa valtider är toppnyheten i Rapport eller Aktuellt något nytt löfte från politikerna (som om det vore en nyhet som det ligger i det allmänas intresse att låta politiska kommentatorer analysera). Det lovas mer valfrihet, hårdare straff, sänkt skatt, fler poliser, bättre skola, RUT och ROT och så vidare. Statens inflytande ska minskas och medborgarnas makt ska öka, skatten ska sänkas och samhällets utgifter höjas, utan hänsyn till helheten och konsekvenserna, vilket gör att vinster privatiseras och förluster förstatligas. Som om politik var ett smörgåsbord där man kan komponera sin egen tallrik och välja och vraka.

Vad Sverige behöver är en politik som är långsiktig och som tar ansvar för konsekvenserna av alla beslut som drivs igenom, en politik som bygger på kunskap och medmänsklighet. Sverige behöver inte en politik som bygger på inkompatibla löften som riskerar att rasera systemet som alla är beroende av. Även om många verkar tror det har inte politikerna ansvar för det som händer i landet och därför kan och ska inte politiker anklaga varandra för det som tidigare regeringar gjort eller avstått från att göra. Makten i demokratin utgår från folket och det är riksdagen som kollektivt bär ansvaret. Idag tävlar politikerna om vem som ser mest allvarlig ut och om vem som kan signalera mest trovärdighet, och eftersom ingen är utan skuld anses anfall vara bästa försvar och följaktligen talar man oftare om bristerna hos de andra än om vad man faktiskt själva vill och tror på. Det är problemet, inte invandringen eller en påhittad systemkollaps.

Politikens haveri illustreras bäst av att det parti som går till val på löften om ökade offentliga investeringar i skola, vård och infrastruktur som betalas med hjälp av höjd skatt, gräver sin egen grav. Ett parti som driver en gemenskaps- och integrationsfrämjande, underhållsprioriterad politik för Sverige, genom att lägga förslag som flyttar makt från individen till det gemensamma, skulle få svårt att locka väljare. Fast just det är vad Sverige behöver, eftersom det inte är invandrarnas fel att tågsystemet är minst sagt undermåligt, att skolan inte fungerar och vårdpersonalen går på knäna. Och det är inte invandrarnas fel att klimatet förändras eftersom vi som lever här prioriterar våra kortsiktiga "behov" framför livets på jorden långsiktiga förutsättningar. Det är inte invandraras fel att våra folkvalda politikers kalkyler inte går ihop eller att politiker och andra makthavare i olika länder väljer att ta till vapen för att försvara sina egna, högst egoistiska intressen eller stilla sin hunger efter makt, vilket driver människor på flykt.

Invandrare är dessutom ett högst relativt begrepp. Ingen är invandrare eftersom det är rent hittepå. Invandrare är ett sätt att se på människor som utgår från ett jag som värnar mig och det som är mitt. Talet om massinvandring är ett retoriskt knep för att locka väljare. Och det faktum att talet om migration som ett problem uppenbarligen går hem och allt fler partier, trots att de rastar i opinionssiffrorna, väljer att debattera migrationsfrågan istället för att samtala om vad som verkligen skulle kunna återupprätta Sveriges rykte som ett av världens bästa länder för människor att leva i och värna tillsammans, visar vad som verkligen är problemet: en havererad politik som lett till att det långsiktiga underhållet av samhällets bärande delar försummats på grund av kortsiktiga, populistiska beslut vars enda syfte är att locka väljare.

Nya Karolinska, varför handlar inte valrörelsen om själva sinnebilden för det fullständiga misslyckandet för politiken som dominerat under alldeles för många år nu, eller om behovet av kunskap (och nödvändigheten av att tala om vad kunskap är)? Varför talas det inte om SDs förflutna, om alla djupt problematiska skrivningar i partiets program eller det faktum att brottsligheten inom det parti som snart sagt alla andra partier följer är högre än i något annat parti? Varför handlar valrörelsen om ett påstått migrationsproblem istället för om verkligt angelägna frågor? Av det enkla skälet att det är enda sättet att dölja det politiska haveri som förr eller senare måste hanteras och som Sveriges befolkning kommer att tvingas betala priset för.