Forskning som handlar om att fylla luckor blir förr eller senare självrefererande och kunskapen låses in i ett allt mer slutet rum. Det är oundvikligt att det blir så eftersom världen och verkligheten inte anpassar sig efter människornas önskningar om hur det borde vara eller vetenskapens modeller. Jag skriver inte detta för att kritisera eller ifrågasätta utan för att sätta ord på mina tankar om vad vetenskap är och vilket typ av kunskap som är möjlig att nå. Jag efterlyser ödmjukhet och söker i min egen forskning efter förståelse för komplexitet och förutsättningar för förändring.
Tanken på att forskning handlar om att identifiera kunskapsluckor för att sedan fylla dessa med innehåll oroar mig. Det är som att fylla ett panoramafönster med utsikt över ett spektakulärt landskap med allt fler post-it-lappar som beskriver det som blir allt svårare att se ju fler lappar som sätts upp på fönstret. När hela fönstret är fyllt och bilden är komplett kanske ledaren för projektet kan slå sig för bröstet och berömma medarbetarna, men när ingen kan längre kontrollera hur väl bilden som skapats stämmer med verkligheten tilldelas forskarna makt över kunskapen och kan kontrollera vad som är sant och vad som är falskt.
Verkligheten, i alla fall den verklighet som människor lever i, är dynamisk och föränderlig. Förändringens lagar förändras tillsammans med förändringen och går därför inte att räkna på. Framtiden är en öppen fråga. Man kan tycka vad man vill om denna tingens ordning, och människor har i alla tider i sin jakt på trygghet visshet försökt ta kontroll över tillvaron. Ett sätt att nå kontroll är att ersätta verkligheten med bilder av verkligheten, att fokusera inåt istället för utåt och ägna pusslet som växer fram mer intresse än verkligheten som aldrig fullt ut låter sig passas in i någon mall.
Jag vet att ingen riktig forskare tror på det jag påstår och kritiserar, men påfallande många agerar som om det vore sant. Det är så systemet för forskningsfinansiering är riggat och den som vill ha pengar måste acceptera att forskning handlar om att fylla luckorna i den etablerade kunskapsbilden med innehåll som passar in i den över tid allt mer rigida modellen. Det så paradigm fungerar. Det är mäktiga imperier byggs upp, genom territorialisering, kontroll och styrning. Men ju större och mer detaljerad bilden av kunskapen blir desto mindre behövs för att omkullkasta den. H G Wells klassiker Världarnas krig illustrerar detta på ett tankeväckande sätt. Den överlägsna civilisationen som invaderar jorden går till slut under på grund av att man försummat det faktum att man saknade försvar mot de virus som evolutionen gjort människorna immuna mot.
Om forskare slutar tro på sin forskning är det inte vetenskap man sysslar med. Det är min viktigaste invändning mot den produktionsanpassade synen på kunskap och forskning som på kort tid och med politiska medel implementerats i akademin och anammats av linjeorganisationens ledare. Bilden av kunskapen som ett pussel och tolkningen av forskningens uppdrag som att det handlar om att fylla luckorna med innehåll krävs för att kunna kontrollera kunskapsutvecklingen, men det handlar bara om makt, inte om kunskap. Ingen äger kunskapen, den lever sitt eget liv och kommunicerar med verkligheten, den förändras icke-linjärt. Vill man verkligen veta måste man anpassa sig och följa med, inte bestämma sig för hur det är och kontrollera eller styra. Det går ett tag, men ju mäktigare och mer imponerande bygget blir desto svårare blir det att försvara sanningen mot en verklighet som förr eller senare kommer att omkullkasta allt det som hålls för sant men som inte fungerar i praktiken.
Jag är inte relativist eller idealist, jag är forskare och mitt kunskapsobjekt och forskningsintresse är kultur. Kunskapen om kultur är inte ett pussel utan liknar en mosaik som ständigt förändras och som utgör ett komplement till den bild av det sceneri som utspelar sig utanför fönsterrutan. För mig som kulturforskare är tanken på att forskning handlar om att fylla luckor med på förhand bestämt innehåll förödande. Den kunskap och förståelse jag söker kan bara nås genom att fönstret mot världen och verkligheten hålls så ren och fri från smuts och föreställningar som möjligt. Jag leder inget i bevis, jag undersöker världen på de sätt den kommer mig till mötes och jag menar att det är i samtal om verkligheten och vardagens trivialiteter som verkligt viktig och användbar kunskap uppstår och sedan kan komma till användning.
Tanken på att forskning handlar om att identifiera kunskapsluckor för att sedan fylla dessa med innehåll oroar mig. Det är som att fylla ett panoramafönster med utsikt över ett spektakulärt landskap med allt fler post-it-lappar som beskriver det som blir allt svårare att se ju fler lappar som sätts upp på fönstret. När hela fönstret är fyllt och bilden är komplett kanske ledaren för projektet kan slå sig för bröstet och berömma medarbetarna, men när ingen kan längre kontrollera hur väl bilden som skapats stämmer med verkligheten tilldelas forskarna makt över kunskapen och kan kontrollera vad som är sant och vad som är falskt.
Verkligheten, i alla fall den verklighet som människor lever i, är dynamisk och föränderlig. Förändringens lagar förändras tillsammans med förändringen och går därför inte att räkna på. Framtiden är en öppen fråga. Man kan tycka vad man vill om denna tingens ordning, och människor har i alla tider i sin jakt på trygghet visshet försökt ta kontroll över tillvaron. Ett sätt att nå kontroll är att ersätta verkligheten med bilder av verkligheten, att fokusera inåt istället för utåt och ägna pusslet som växer fram mer intresse än verkligheten som aldrig fullt ut låter sig passas in i någon mall.
Jag vet att ingen riktig forskare tror på det jag påstår och kritiserar, men påfallande många agerar som om det vore sant. Det är så systemet för forskningsfinansiering är riggat och den som vill ha pengar måste acceptera att forskning handlar om att fylla luckorna i den etablerade kunskapsbilden med innehåll som passar in i den över tid allt mer rigida modellen. Det så paradigm fungerar. Det är mäktiga imperier byggs upp, genom territorialisering, kontroll och styrning. Men ju större och mer detaljerad bilden av kunskapen blir desto mindre behövs för att omkullkasta den. H G Wells klassiker Världarnas krig illustrerar detta på ett tankeväckande sätt. Den överlägsna civilisationen som invaderar jorden går till slut under på grund av att man försummat det faktum att man saknade försvar mot de virus som evolutionen gjort människorna immuna mot.
Om forskare slutar tro på sin forskning är det inte vetenskap man sysslar med. Det är min viktigaste invändning mot den produktionsanpassade synen på kunskap och forskning som på kort tid och med politiska medel implementerats i akademin och anammats av linjeorganisationens ledare. Bilden av kunskapen som ett pussel och tolkningen av forskningens uppdrag som att det handlar om att fylla luckorna med innehåll krävs för att kunna kontrollera kunskapsutvecklingen, men det handlar bara om makt, inte om kunskap. Ingen äger kunskapen, den lever sitt eget liv och kommunicerar med verkligheten, den förändras icke-linjärt. Vill man verkligen veta måste man anpassa sig och följa med, inte bestämma sig för hur det är och kontrollera eller styra. Det går ett tag, men ju mäktigare och mer imponerande bygget blir desto svårare blir det att försvara sanningen mot en verklighet som förr eller senare kommer att omkullkasta allt det som hålls för sant men som inte fungerar i praktiken.
Jag är inte relativist eller idealist, jag är forskare och mitt kunskapsobjekt och forskningsintresse är kultur. Kunskapen om kultur är inte ett pussel utan liknar en mosaik som ständigt förändras och som utgör ett komplement till den bild av det sceneri som utspelar sig utanför fönsterrutan. För mig som kulturforskare är tanken på att forskning handlar om att fylla luckor med på förhand bestämt innehåll förödande. Den kunskap och förståelse jag söker kan bara nås genom att fönstret mot världen och verkligheten hålls så ren och fri från smuts och föreställningar som möjligt. Jag leder inget i bevis, jag undersöker världen på de sätt den kommer mig till mötes och jag menar att det är i samtal om verkligheten och vardagens trivialiteter som verkligt viktig och användbar kunskap uppstår och sedan kan komma till användning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar