Indirekt kunskap, populism och hot mot demokratin

Det man inte ser och det som inte går att samla in data för att (be)visa, det som ligger bortom synfältet eller höljt i dunkel, bär troligen på mer och viktigare kunskap än det man kan belägga med empiri och nå säker kunskap om. Det givna och uppenbara är helt enkelt mer eller mindre känt redan, och kunskap det självklara leder sällan till fördjupad insikt om hur saker och ting hänger ihop, vilket är viktigare fakta som man måste acceptera eller förkasta och som därför inte går att diskutera. Därför är det kompetens att nå och förstå indirekt kunskap man bör satsa på att lära sig hantera, den kräver nämligen ett annat förhållningssätt än kunskap som är antingen rätt eller fel. Dessutom är den indirekta kunskapen alltid större än den direkt tillgängliga och otvetydiga.

Ett sätt att skilja på vad som är vad är att tala om fakta och kunskap. Fakta är direkt och uppenbar, när den väl avtäckts och kontrollerats, medan kunskap (och än mer bildning) alltid är indirekt och mer eller mindre vag. Detta är något som måste uppmärksammas mycket mer än idag om man vill bygga ett kunskapssamhälle, främja bildning och sträva efter vishet. Och det måste man ifall man vill möta populismen och den växande illviljan och misstänksamheten gentemot människor som kommer från andra delar av världen. För den som valt att lita mer på sina känslor än på vetenskapen lyssnar inte på forskare och bryr sig föga om vad som är sant eller falskt; så länge hen får sina fördomar bekräftade är hen nöjd, och så verkar en växande skara människor resonera idag. SD som tydligast talar om känslan som kungsvägen till insikt om tillståndet i landet är på god väg att göra samma (osannolika) resa som Donald Trump, och den rörelsen går aldrig att stoppa med hjälp av mer sannare fakta. För den som inte bryr sig om vad forskningen säger, om den inte säger det man redan vet, spelar kunskap ingen roll och för varje fakta finns det alternativ. Kunskap om vad som gör att människor väljer den vägen är indirekt och går inte att uttala sig säkert om, alla försök att nå säker kunskap om den här typen av fenomen är dömda att misslyckas och riskerar att förvärra situationen. Demokratin går inte att målstyra eller kvalitetssäkra, den är till sin natur vag och komplex och kunskapen om den måste anpassa sig efter detta, annars är det kunskap om något annat.

Vi vet att människor endast är medvetna om en liten del av all den information och de intryck som man kan vara medveten om, men allt det andra är lika viktigt i framväxten av kunskap. Den kunskapen vill jag se som indirekt, eller kanske intuitiv, även om det är ord som lätt missförstås. Fast kroppen och sinnena tar alltid in mer än medvetandet registrerar och det är summan av intrycken och hur helheten bearbetas som avgör vilken kunskap som processen resulterar i. Kunskap är resultatet av analys och reflektion, och den är ytterst sällan given och otvetydig. Detta måste man förstå och förhålla sig till när man bygger skolsystem och arrangerar utbildning, annars producerar skolan och den högre utbildningen plattityder, tomhet och meningslösa fakta om sådan som inte betyder något. Idag anses valfrihet vara viktigare än något annat, och så är det delvis eftersom man tänker sig att kunskap och utbildning kan standardiseras, kvalitetssäkras och effektiviseras. Sedan 1990-talet har skolan reformerats i omgångar och kanske är den växande populismen och kunskapsresistens ett resultat av skolans faktafokuserade kunskapssyn och ignorerande av indirekt kunskap, komplexitet och kulturell föränderlighet.

Hur ska man och kan man använda dessa insikter för att skapa kunskap? Johan Asplund skiljer mellan simulering och simulacra, där simulering som vetenskapligt ideal handlar om att skapa exakta avbilder och simulcra som ideal handlar om att förstå skillnaden mellan världen och verkligheten och människors kunskap om dessa saker. Simulacra handlar om att skapa texter och bilder som samtidigt både liknar och skiljer sig åt från det man studerat. Det handlar om att förmedla kunskap indirekt och med explicit medvetenhet om att skillnaden mellan ordet sanning och det som är sant. Vetenskap är en mellanmänsklig verksamhet, inte en reproduktion av verkligheten. Simulacra är ett sätt att skriva och närma sig världen och kunskapen som tar hänsyn till komplexiteten, föränderligheten och allt det som inte går att fånga med hjälp av vetenskapliga metoder, ett sätt att forska och ta till sig forskningsresultat som beaktar och bejakar den indirekta kunskapen som aldrig går att uttala sig med säkerhet om.

Det handlar om att tillägna sig en blick för både det man studerar, forskningen som sådan och kunskapen som forskningen resulterar i; en blick och förståelse som tar allt detta med i beräkningen, såväl i analysen som i skrivandet och samtalen som följer på publiceringen av resultaten. Det handlar om att öka medvetenheten i samhället generellt om att kunskap aldrig kan vara annat än indirekt och därför aldrig helt säker. Det handlar om att främja utvecklingen av ett mer ödmjukt förhållningssätt till både kunskap, forskning, kultur, politik och medmänniskorna. Mångfald är en förutsättning för långsiktig hållbarhet, men om man tror att mångfald är ett tillstånd man kan välja att ha eller göra sig av med är man helt fel ute, och när många tror det ligger fältet fritt för populismens och kunskapsrelativismens förödande verkan. Enkla lösningar löser ingenting, de presenteras bara för att sälja in det budskap man vill förmedla och väcka de känslor som leder till de effekter man är intresserad av att väcka. Det räcker inte att bara lyssna på vad partiledarna säger, vill man verkligen försöka bilda sig en adekvat uppfattning om vad partierna vill och vilken politk man troligen kommer att genomföra ifall man får förtroendet att leda landet är det helheten och den indirekta kunskapen man måste analysera och förstå, annars kommer man att bli besviken och bidra till att utmana den bräckliga demokratin.

Forskare ska inte bara använda metoder, för att forskningen ska leda till ny kunskap måste man också (och detta är viktigare) utveckla nya metoder, annars riskerar forskningen att fastna i ett slutet, självrefererande rum utan kontakt med den dynamiskt föränderliga verklighet som studeras. Är det indirekt kunskap och förståelse för komplexitet man söker är detta särskilt viktigt att vara medveten om och anpassa sig till, för sådan kunskap kan inte nås utan analys och reflektion och aldrig med standardiserade metoder. Forskare som söker indirekt kunskap och förståelse för komplexitet och förutsättningar för förändring måste använda sin intuition och uppfinningsrikedom för att skapa nya metoder lämpade för ändamålet. Vad som helst fungerar inte, det jag skriver om här handlar inte om kunskapsrelativism utan om kvalitativ vetenskap och dess kunskapsmål och särart. Vetenskapligheten kommer inte an på valet av metod utan på transparensen och möjligheten för mottagaren att kritiskt granska resultaten.