Nyfikenhet i forskning och utbildning

Vad hände med nyfikenheten i akademin? Den finns nog kvar hos väldigt många, annars, föreställer jag mig, skulle forskningsverksamheten inte fungera, men som motiv för att erhålla medel till forskning räcker det inte att hänvisa till nyfikenhet, trots att det är en avgörande drivkraft för skapande av ny kunskap. Det spelar roll för kvaliteten i resultatet av arbetet, för utfallet i verksamheten vilken drivkraft som för verksamheten framåt. Det är skillnad på nyfikenhet och girighet, till exempel. Olika människor har olika drivkrater och drivkrafterna leder i sin tur till olika hänsyn och prioriteringar. Jag har naturligtvis ingen aning om det finns någon korrelation, men jag förställer mig att den som drivs av nyfikenhet inte fuskar i samma utsträckning som den som drivs av girighet. Och där det är viktigare vilka formella resultat man kan uppvisa än vad man faktiskt kan hamnar kunskapen lätt i skymundan.

Dagens prestationstänkande och fokus på produktion av mätbara resultat leder till att nyfikenhet ibland (allt oftare) betraktas med misstänksamhet. Idag ska kunskapsluckor identifieras och fyllas med innehåll och sedan förväntas forskaren dra vidare. Svårt att uttala sig om vad som är hönan och vad som är ägget, men jag ser en förskjutning i synen på både kunskap och verkligheten. Idag uppfattas verkligheten och det som vetenskapen undersöker som ett pussel där det finns ett bestämt antal bitar som bara kan fogas samman på ett enda sätt, vilket är en föreställning som passar som hand i handske med de drivkrafter som idag för forskningen framåt. Jag drivs av nyfikenhet och ser på verkligheten mer som en mosaik som måste skapas, och jag menar att det är forskarnas uppgift att producera bitarna som medborgarna sedan fogar samman till en (föränderlig) helhet.Jag ser på kunskap och kultur som ett föränderligt och mångtydigt resultat av samverkan.

Presentationer av forskning kan vara kontrollerade och informerande, eller prövande och intresseväckande. Är det girighet och ärelystnad som utgör drivkraften är det förra vanligare att man känner sig hemma i och drivs forskningen av nyfikenhet känner man sig ofta mer hemma i det senare. Forskning kan vidare vara riktad bakåt, mot det som hänt och varit eller framåt mot det som skulle kunna bli. Historien är lättare att nå kontroll över och som auktoritet lägga ut texten om, medan framtiden är osäker och en öppen fråga. Fast båda drivkrafterna kan så klart användas, om än på olika sätt och med skilda resultat, för både historisk och mer visionärt prövande forskning. Det som oroar mig med nuvarande misstänksamma syn på nyfikenhet är att forskning riskerar att utvecklas till mekanisk produktion av information och fakta; jag värnar kunskapen och den är något annat och strävar efter bildning och vishet som aldrig kan produceras, bara nås genom hårt och motiverat eget och nyfikenhetsdrivet arbete.

Nyfikenhet går till skillnad från girighet inte att styra mot på förhand uppgjorda mål. Kanske är det därför nyfikenheten betraktas med misstänksamhet? Den uppfattas som en nyckfull, opålitlig och därför problematisk kraft, ett hinder mot den idag närmast heliga måluppfyllelsen. Fast forskning med kunskap som mål handlar inte om produktion av det som är känt, utan om att röra sig bortom gränsen för det vi vet, om att orientera sig i okänd terräng. Jag vill inte ställa det ena mot det andra, nyfikenhet är inte motsatsen till girighet och ärelystnad, det är kombinationen mellan de båda jag reagerar på. Utan nyfikenhet tror jag det blir svårt att nå ny och banbrytande kunskap, just för att den alltid är ett osäkert kort som det kräver tålamod och kreativitet för att nå, snarare än planering och målfokus. Varje år i Nobelpristider brukar forskarna som får priserna betona vikten av grundforskning, som drivs av just nyfikenhet. Vi borde lyssna mer på dem än på politiker och företrädare för näringslivet som ser forskning som ett medel, inte som ett mål i sig.

Även i skolan är det relevant att diskutera frågan om och förekomsten av nyfikenhet. Om man inte finner ämnet intressant är det svårt att engagera sig på allvar, vilket går ut över kvaliteten. Läser man för betygen och inte för att man verkligen vill lära sig kommer det bli svårt att utveckla kunskap. Nyfikenheten blir viktigare och viktigare ju högre upp i utbildningssystemet man kommer, för högre utbildning är ett självständigt projekt, liksom forskning. Tron på att det skulle gå att styra utbildning eller att det är lärarnas och (hög)skolornas ansvar att producera resultat, det vill säga betyg, går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskapsutveckling; därför försvarar jag nyfikenheten.