Från empiri och material till kunskap

En av frågorna som studenterna har störst problem med och som handledningen av uppsatser allt mer handlar om är empiri, och det är en fråga som inte ens forskare är överens om. Det är en av många olika saker som blir särskilt tydligt när jag rör mig mellan konferenser i olika ämnen. Vissa ser materialet som samlas in som information som kan vara mer eller mindre sann, andra ser det som fakta och lägger ner stor tid på att kontrollera dess korrekthet och tänker och arbetar man som forskare på detta sätt blir sammanställningen av det empiriska materialet liktydigt med studiens resultat. Empirin antas tala för sig själv. Det är vanligast i kvantitativa studier där man använder statistiska metoder men det finns också samhällsvetare och humanister som tänker och agerar på detta sätt. Och så finns det de som betraktar empirin som ett underlag för analys och som ser analysen som resultatet av forskningen. Genom åren har jag glidit lite på skalan; jag började som empirifokuserad forskare som inte riktigt förstod vad analysen gick ut på och vad som var resultatet egentligen, för att sedan bli allt mer intresserad av analyser och teorier som verktyg för analys (av kultur). Jag kan mycket väl komma att samla in empiri i framtiden och ser absolut poängen med det sättet att bedriva forskning, men för mig är analysen alltid viktigast. Det är där jag ser humanioras särart, styrka och värde.

Den avgörande frågan är var man menar att kunskapen finns; den som samlar information eller söker fakta i världen utanför, varifrån materialet samlas in, tänker att materialets kvalitet och sanningshalt är avgörande för kunskapen som forskningen resulterar i. Forskare som tänker och arbetar på detta sätt ställer frågor av karaktärer: Vad ser du i ditt material? Och man vinnlägger sig om att samla in korrekta svar och presenterar dessa så obarbetat som möjligt, för att undanröja så många möjliga källor för bias som möjligt och för att nå så säker kunskap som möjligt. Materialet antas tala för sig själv och presentationerna av forskningen handlar om att visa upp det: läsa citat från intervjuer, visa bilder och presentera urklipp. Ofta handlar det om att avslöja perifera fenomen och dolda förhållanden och oväntade samband. Forskaren som arbetar på detta sätt ser sig som en förmedlare av kunskap, en budbärare. Forskarkompetensen handlar om att finna empiriska guldkorn och intressanta samband som man delar med sig av.

Jag ser absolut värdet med denna typ av forskning och dess resultat; all forskning som leder till mer kunskap och bättre förståelse är viktigt. Detta är ingen debatterande, polemisk text. Jag skriver för att förstå och dela med mig av tankar, inte för att argumentera för mitt sätt att tänka och arbeta. Kunskap menar jag dock är något som uppstår och förändras i mellanrum och därför bryr jag mig inte så mycket om empirins sanningshalt, av erfarenhet vet jag att lögner och tveksamheter, tystnader och undflyende svar på frågor ofta bär på mer och viktigare kunskaper än de säkra svar man får under intervjuer. Och kvalitativa material ska man akta sig för att dra generaliserande slutsatser utifrån för man kan aldrig veta om de man intervjuar eller det material man samlat in är representativt. Min forskning handlar heller inte om att förmedla information och jag ser mig inte som en budbärare. Jag leder inget i bevis, jag vill väcka frågor, peka på alternativ och främja kritisk reflektion över vardagen och det som tas för givet; jag forskar och skriver för att själv förstå och jag vill bidra till förståelse av kulturen som alla delar och är delar av. Min forskning går därför ut på att skapa kunskap genom att tänka kritiskt och analysera olika typer av material, även sådant material som jag inte samlat in och har kontroll över. Därför är det viktigt att påpeka att den forskning jag bedriver inte handlar om att tala om hur det är utan om att presentera mer eller mindre genomtänkta analyser av kultur som kan diskuteras av människorna som lever i och är medskapare av den dynamiska, mångtydiga och föränderliga kultur som är mitt forskningsobjekt. Resultatet av min forskning handlar inte om vad som är sant, utan om vilka framtider som är möjliga och önskvärda och vad som fungerar, vilket är saker jag som forskare aktar mig för att uttala mig om. Jag påstår mycket och hävdar saker hela tiden, den är en vanlig synpunkt jag får när människor kommenterar bloggens innehåll, därför vill jag vara tydlig med att jag ser mina uttalanden som förslag och underlag till samtal, inte som debattinlägg. Jag vill övertygas om att jag har fel för jag forskar för kunskapens skull, inte för pengar eller karriär.

Även analys kan betyda olika saker, det kan ses som en teknik att avslöja kärnan av sanning som ligger dold under ytan, eller så kan man se analysen som en bearbetning av materialet, som ett sätt att skapa alternativa innebörder och nya sätt att se på empirin, som ett sätt att tillföra mening och vidga betydelsen av det omedelbart givna. Jag ser ett behov i akademin av samtal om dessa saker eftersom det på konferenser blir uppenbart att forskare ofta menar olika saker och inte sällan talar förbi varandra. Den akademiska kultur som växer fram mellan forskare idag betonar säkerhet och effektivitet, men verkligheten och kunskapen låter sig inte tämjas på det sättet. Vill vi verkligen veta och förstå måste vi samtala mer och oftare, utan krav på konsensus. Jag ser ett skriande behov av ämnesövergripande och tvärdisciplinära samtal vars syfte är ökad ömsesidig förståelse för både världen, kunskapen, forskningen och varandra.

Tänker man att empiri är en representation av verkligheten leder det till att man får en syn på forskning som passivt beskrivande av världen och verkligheten. Det är inte så jag ser på saken, jag ser det istället som att forskare, liksom alla andra, är medskapare av den kultur som alla både påverkas av och påverkar, samtidigt som man är fullt upptagen av vardagens krav och livets förutsättningar. Försök gärna övertyga mig om att jag har fel, jag är idel öra, för kunskapen ger mitt liv mening och jag är, trots alla problem, oerhört tacksam för att jag får vara och verka i den akademiska världen.