Beskriver forskningen verkligheten eller påverkar den förändringsprocesser?

Vad handlar forskning om? Vad sysslar forskare med när de forskar och hur påverkas resultatet av olika strategier? Vaknar med huvudet fullt av tankar. Det som är det brukar efter några intensiva konferensdagar, och det är därför jag trivs så bra med just konferenser, även om det är tröttande för mig att vara social och dessutom bombarderas med intryck som pockar på uppmärksamhet. Reflektion och tänkande ger mitt liv mening och efter alla år av osäkerhet och känsla av bristande förmåga och otillräckliga kunskaper och märker jag såhär mitt i livet att jag kan börja skörda frukterna av min utbildning och verkligen använda erfarenheterna av forskning till att skapa något. Forskning handlar som jag ser det inte om reproduktion eller imitation, utan om nyproduktion av kunskap, alltså om att förändra synen på världen och vetandet.

Även om man som forskare anser sig avslöja sanningen om världen och trots att man ser det som att man söker kunskap som finns nedlagd i världen, är hela poängen med forskning att påverka; varför skulle man annars forska, om det inte vore för att bli lyssnad på? Fast ordet påverka är belastat och lägger man otillbörlig framför blir det uppenbart att det inte längre har med forskning att göra. Vill vara tydlig med att jag verkligen inte menar att forskning är en åsikt bland andra, och jag är heller inte relativist. Kunskapsresistens och alternativa fakta är ett allvarligt problem i dagens samhälle. Fast det går inte att komma ifrån att forskningens syfte är att påverka. Resultatet som presenteras i namn av forskning och som ny kunskap är ju tänkt att användas för att ta bättre beslut och för att förstå olika aspekter av världen på nya sätt. Utan intentionen att påverka blir forskningen meningslös. Det är med andra ord inte påverkan som är problemet, utan hur man ser på kunskap och sin roll som forskare.

Flugan på väggen, att det skulle kunna gå att studera något utan att påverka det som studeras, tror ingen på; ändå anses objektiva beskrivningar av världen/kulturen vara möjliga att göra och ses som det enda sant vetenskapliga sättet att bedriva forskning. Inom kulturforskningen är metoderna som leder till objektiva beskrivningar av verkligheten själva adelsmärket för etnografin. Och så lägger man på analyser för att uppnå förståelse och citeringar för att visa att ens resultat ligger i linje med tidigare forskning. Jag säger inte att det är fel att forska på det sättet men jag tror man missar något viktigt om man tänker och agerar så, det vill säga om man slarvar med forskningens elementa och underlåter att kritiskt granska vetenskapens grundläggande antaganden och självklara utgångspunkter. Om det inte går att studera något som har med människor att göra utan att påverka borde det vara omöjligt att hävda att man bara beskriver verkligheten. Även analysen påverkas naturligtvis av det faktum att både dem och det man studerar och forskaren själv är människa: antingen är objektivitet möjligt och då är den det i alla led, eller också är det ett omöjligt mål som man måste ta hänsyn till i alla led av forskningsprocessen. Att kalla den här typen av resonemang för relativism är bara ett subjektivt sätt att försöka utöva makt genom att skylla på budbäraren.

Tänk om forskare såg sig mer som medskapare av liv och förändring, med sikte på en bättre och mer hållbar framtid. Tänk om alla som lever och verkar i ett land såg sig som samhällsmedborgare med olika men kompletterande kompetenser, som arbetar tillsammans för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle där så många som möjligt kan finna sig tillrätta och bidra med sina respektive specialkompetenser. Forskningens uppgift skulle där och då inte vara att avgöra om olika påståenden är sanna eller ej utan att producera kunskap som fungerar och som kan användas för att förändra samhället. Objektivitet är ett ord och en syn på kunskap som är kulturellt skapad och mycket talar för att det är ett ord som är för stort för människor att kunna hantera. Objektivitet är liksom evighetsmaskinen en omöjlig dröm som jag menar att vi gör bäst i att överge. 

Vad handlar forskning om egentligen? Presentera resultat, eller hjälpa människor att se och förstå saker och olika aspekter samt få upp ögonen för konsekvenser av det liv som levs och utvecklas mellan människor som är fullt upptagna med vardagen. Jag väljer det senare, och därför bloggar jag, för transparensens skull och för att bjuda in läsaren i processen som kunskapen skapas genom. Det är mitt sätt att leva upp till kraven som finns inom forskningen och mitt sätt att hantera drömmen om objektivitet. Jag forskar om kultur och det som händer mellan människor, vilket gör det omöjligt att anamma en syn på forskning som bygger på att jag är en passiv observatör som beskriver oundvikliga skeenden. Ett annat samhälle är alltid möjligt och förändringen är oundviklig. Människor är tänkande varelser som läser och reflekterar. Humaniora handlar om att studera och försöka förstå detta, samt om att vara med och påverka förändringsprocessen. Forskare kan och ska inte STYRA förändringen eller påverka beslutsprocesser, det är inte det jag menar. Forskare behöver dock bli mer delaktiga; framförallt behöver allmänheten och politikerna samt företrädare för näringslivet LYSSNA såväl mer som på andra sätt än idag på forskare. Och forskare måste också bli mer ödmjuka inför (särskilt den sociala) verklighetens oöverblickbarhet, mångfald och föränderlighet.

Kulturen som både påverkar och påverkas behöver därför uppmärksammas mer. Kultur kan aldrig någonsin beskrivas objektivt, så vill man skapa kunskap om den måste man engagera sig i dess tillblivelse, inte för att styra eller med stöd i sina resultat påverka tillblivelsens riktning, utan för att öka medvetenheten om sakernas tillstånd och olika förutsättningar för förändring. Det är här jag landar när jag reflekterar över forskningen och dess förutsättningar och samhällsuppgift, och det är detta som utgör mitt huvudargument för att återupprätta humaniora.