Det är i vardagen och det normala problemen finns

Det är i nykterheten problemen med droger står att finna. Droger är något man tar till för att hantera livet och vardagen, där finns åtminstone en viktig förklaringsgrund som man alltid måste ta i beaktande. Frågan man alltid måste ställa sig innan man försöker ta itu med den typen av problem är ifall man dricker eller tar droger för att man vill det eller för att man flyr från något i vardagen som för de allra flesta är större och i tid mer omfattande än ruset. Finns problemet i vardagen löses det inte om man tar bort drogerna, det är viktigt att förstå. På samma sätt är det i vardagen och det som uppfattas som normalt som problemen med kriminalitet, fundamentalism och rasism uppstår. Det är inte de andra eller avvikarna som är problemet, de är symptom på den underliggande sjukdom som ligger och pyr i mitten av samhället. Vill man verkligen utrota problemen som idag tar orimligt stor plats i valrörelsen är lösningen inte att stoppa invandringen eller införa hårdare straff. Det är populistiska förslag som bygger på känsloargument och anekdotisk bevisföring.

En stor grupp svenskar är med om att på olika sätt normalisera en radikalisering av det svenska samhället, med förevändningen om att vi dels står på randen till en systemkollaps, dels är utsatta för ett hot mot Islam. Det sägs att man vill värna det svenska, men i själva verket försöker man rekrytera människor till sin sak, som är både odemokratisk och närmast antitesen till det som de flesta uppfattar som typiskt svenskt. Man använder demokratin för att försöka avskaffa den; använder yttrandefriheten för att försöka tysta röster man inte gillar, och har i alla år talat om en massinvandring som aldrig existerat i den omfattning man hela tiden hävdat oavsett hur många människor som av olika anledningar sökt sig till vårt land. Genom att rikta uppmärksamheten mot ett fiktivt, utifrån kommande hot vänder man blicken bort från det verkliga hotet som finns på insidan och växer fram mellan medborgarna, i majoritetssamhället och vardagen. Hotet utgörs av av ett växande tvivel på att demokratin och det öppna samhället fungerar samt misstro mot den mångfald inget samhälle överlever på sikt utan. Problemet är att vanliga människor radikaliseras och lockas av auktoritära ledare och ser behov av allt mer drastiska åtgärder.

Vill man verkligen komma till rätta med samhällsproblemet kriminalitet är det helt bakvänt att rikta fokus mot individerna som utför brotten och verkningslöst att höja påföljden för de som döms. Det är något i människors vardag och livssituation som får dem att begå brott. Det är en flykt från, inte en jakt på och kriminalitet ligger inte i någons natur (även om vissa är mer predisponerade för att välja den utvägen än andra). Den som för fram förslag om hårdare straff gör det för att signalera att man tar frågan på största allvar, men eftersom det är en enkel "lösning" på ett komplext problem riskerar problemen att förvärras, vilket leder till fiktiva behov av ännu hårdare straff, tills man löpt linan ut och infört dödstraff för alla brott. Det är så radikaliseringsprocesser går till och fungerar, det är inget som kommer utifrån, det växer fram på insidan och i vardagen. Frågan man borde ställa till förbuds- och strafförespråkarna är: Vad får vi för samhälle om och när allt fler medborgare sitter inlåsta (titta hur det ser ut i USA)? Hur påverkas familjerna, barnen, föräldrarna och de kriminellas vänner som inte är kriminella och som altid är fler än de som utför brott och som sitter inlästa? Har man ingen lösning på det växande och minst lika allvarliga problemet har man överhuvudtaget inte presenterat någon lösning på något problem, man har bara gett uttryck för en destruktiv känsla och bidragit till den radikalisering man säger sig vilja motverka. Och vad kostar det samhället att hålla en växande skara unga människor som begår allvarliga brott inlåsta resten av livet? Blir det i slutändan en vinst för samhället och skattebetalarna; går kalkylen ihop? Om inte är det ett bevis på att förslaget varken är rationellt eller realistiskt, utan grundat i affekt och endast syftar till att locka väljare. Det är helt vanliga människors tankar och beslut som avgör vilket samhälle vi får, aldrig avvikarnas eller de kriminella, som alltid är undantaget och utgör minoriteten. Därför, finns det kloka människor som påpekat, är det synen på och hur man behandlar minoriteter och de svagaste i samhället som avgör vilket samhälle som växer fram i vardagen och mellan människor som är fullt upptagna av annat. 

Demokratin är så bräcklig att den kräver att majoriteten förstår och värnar den, vilket blir svårt om fokus riktas mot föreställda hot som kommer utifrån. Demokratin och det öppna samhället måste värnas, det kan aldrig försvaras. Bara den som är rädd och känner sig hotad talar om förvar, repressalier och behovet av homogenitet. Auktoritära samhällen är och har aldrig varit hållbara. Misstron som piskas upp, sprids och underblåses av antidemokratiska krafter inom vårt land och som allt fler vanliga svenskar lockas av och ser som en lösning på de problem man tror sig veta finns, men som det finns ytterst få vetenskapliga stöd för, är det verkliga hotet. Det är inte Islam eller muslimer man ska vara rädd för, oavsett vilka åsikter en minoritet av minoriteten eventuellt ger uttryck för, utan helt vanliga svenskar som inte ens är medvetna om sin egen radikalisering. Det är normaliseringen av auktoritära, antidemokratiska rörelser och rasism, homofobi och oresonlighet gentemot samhällets svagaste som utgör hotet mot Sverige, demokratin och öppenheten. Det hotet finns överallt och det kommer inte utifrån; därför är det viktigt att inte rikta uppmärksamheten och den kritiskt, analytiska blicken dit antidemokraterna vill att man ska rikta den, utan dit där det verkliga hotet finns och växer. 

Överallt där demokratier har upplösts har det varit på grund av att majoritetssamhällets medlemmar har utsett minoriteter till syndabockar. Låt oss tänka på och begrunda den insikten ett tag, innan vi ropar på hårdare straff och inför undantagstillstånd som ursäktar den typen av extraordinära åtgärder som på sikt alltid hotar att underminera demokrati, öppenhet, frihet och medmänsklighet.