Var och en hanterar stress på olika sätt och det är viktigt att lära känna sig själv, sin egen kropp och dess sätt att vara i och klara av kraven och förväntningarna som uppstår i de sammanhang man finns och verkar i. Som bagare fanns det dagar där varje minut var intecknad och där arbetsbördan var enorm. Jag minns de där dagarna och nätterna, när vi arbetade som i ett rus. När allt flöt på och de olika momenten hakade i varandra och kollegorna tillsammans fungerade som en maskin var det roligt att arbeta. En dag stod vi och flätade snoddaslimpor till en stor kampanj, deg efter deg slängdes upp på bakbordet och vi som stod där snackade om allt mellan himmel och jord samtidigt som vi fokuserade på fyrflätandet och håll en jämn takt i produktionen så att degen inte skulle jäsa ifrån oss. Runt ju var det lussekatter och vörtbröd och på våren semlor. Deg är ett levande material och bageriarbetare är människor, men där fungerade produktionstänkandet och arbetet gick att planera och styra även om efterfrågan var en delvis öppen fråga. Som bagare var jag en självklar del i en produktionsapparat som trimmats till perfektion. Det var som det skulle och fungerade väl.
Högskolan är ett helt annat sammanhang, med helt andra förutsättningar. Därför borde synen på verksamheten och arbetsplaneringen också vara en annan; och så var det också när jag började på högskolan och de första åren som lektor. Innan New Public Management fick genomslag i akademin. Nu känns det allt mer och allt oftare som om jag stod i ett bageri och producerade bröd trots att kunskap är en helt annan typ av "produkt" än bakverk. Degar är levande men jäsprocesser går att förstå, planera för och lära sig hantera. Inte alltid, men oftast. Studenter och lärande, forskning och uppsatser, däremot är något helt annat; ändå förväntas jag som lektor betrakta det som samma sak. När jag var student förväntades jag lyssna och lära och resultatet bedömdes utifrån dess kunskapskvaliteter. Lärarna var anställda för och institutionen fick betalt för att göra ett bra och högkvalitativt arbete och vi studenter betraktades som just studenter som bedriver egna studier, med egna mål och utifrån egna premisser. Vi lärde och skapade kunskap tillsammans med våra lärare. Akademin var akademisk och intellektuellt stimulerande och jag som rörde mig mellan världarna märkte tydligt av skillnaden. Både som bagare och student satte jag en ära i att hålla hög kvalitet i det jag gjorde och det var vilsamt att växla mellan de olika miljöerna och deras skilda krav och förutsättningar. Bageriarbetet var fysiskt betungande men efter jobbet var jag fri och ledig, medan studierna var intellektuellt stimulerande, krävde koncentration och fokus samt fanns med i tankarna hela dagen och även på natten.
Så här mot slutet av terminen märker jag som lärare och forskare i NPM-akademin hur trött jag är. Jag har tvingats lära mig var gränsen går den hårda vägen och jag är idag hyfsat bra på att hantera situationen jag befinner mig i utan att ätas upp och gå under av kraven. Fast jag är lika förvånad varje år vid den här tiden över hur stressen äter sig in och hur svårt det är att ställa om. Idag ska jag läsa och bedöma fem examensarbeten och det kräver verkligen att jag mobiliserar kraft; en kraft jag inte riktigt har eftersom jag aldrig vet vad som ska hända under processens gång. Jag har levt med uppsatserna och studenternas krav och förväntningar under hela våren och nu när uppsatserna är klara vill och behöver jag koppla av, vilket jag också kunde göra om det inte var så att jag som lektor ansvarar för att kursens produktionsmål nås. Jag ska både serva, stötta och pusha studenterna att lära och förstå saker som allt fler har allt svårare att förstå eftersom förkunskaperna är sämre idag än tidigare samt producera allt mer högkvalitativa resultat på allt kortare tid (för det är vad effektiviseringen av verksamheten leder till). NPM får mig att känna mig som ett gummiband och så är i slutet av terminen kommer ett helt års trötthet över mig. Fast jag har inte tid att vila, för resten av tiden fram till semestern måste jag skriva artiklar och presentera min egen forskning på konferenser. Jag älskar mitt arbete, men just nu är jag så trött att jag tvekar över om jag orkar och funderar på om jag vill fortsätta. Jag lämnade bageriet för att det arbetet inte var tillräckligt intellektuellt stimulerande, men dagens akademi och NPM gör att arbetet på högskolan allt mer liknar bageriet, med den skillnaden att jag aldrig är ledig, vilket leder till en ständig stress som dessutom ökar när jag förväntas ansvara för produktionen av resultat och högskolans ekonomin.
Förra året tog det två veckor in i semestern innan jag kände att jag landat och kunde påbörja den nödvändiga återhämtningen som krävs för att orka ännu ett år. Det är ohållbart och leder till konsekvenser. Som akademiker borde jag inte behöva välja mellan min egen hälsa och arbetets krav, om kunskapen och lärandet verkligen stod i centrum skulle arbetet vara organiserat på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag. Jag vill vara i kunskapen och att utvecklas intellektuellt ger mitt liv mening; inte producera resultat enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin. Jag kan inte kontrollera det som är omöjligt att kontrollera, men det är precis vad som förväntas av mig, dessutom utan kvalitetsförlust. Uppdraget blir allt mer omöjligt och det är inte en fråga om utan när det där gummibandet riskerar att brista. Så ser vardagen ut i akademin idag och frågan vi måste ställa oss är om detta är ett bra och effektivt sätt att utnyttja skattemedlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar