Hur mycket man än vill går det inte att VETA allt man vill veta något om; alla frågor har helt enkelt inte ett enda korrekt svar och verkligheten är mer mångtydig än man tror. Det är lätt att önska sig kunskap och delegera ansvar för att ta fram den. Människor tänker och fungerar så, men verkligheten gör det inte. Forskare kan styras, men ingen äger kunskapen. Det är inte en fråga om resurser, utan om förståelse för livets elementa och verklighetens inneboende lagar. Tyvärr haltar det betänkligt ifråga om insikt om dessa saker i samhället idag. Viljan att veta och kontrollera övertrumfar hela tiden intellektet. Här finns nyckeln till långsiktigt hållbarhet; det handlar om att förstå både hur människor och verkligheten fungerar, och om att anpassa viljan att veta efter insikten om vad som går att nå kunskap om.
Kunskap handlar om världen och verkligheten, men den är inte identisk med den. Kunskap uppstår dels mellan människor och är dels ett resultat av urval, sortering och avgränsning. Det är inte mängden av information som avgör kunskapens värde, enligt principen ju mer desto bättre, utan dess användbarhet i arbetet med att förstå verkligheten och hur samhället och kulturen skulle kunna förändras och bli bättre (vilket är ett ord som alla kan ställa upp på trots att dess innebörd är subjektiv och skiljer sig från individ till individ). Kunskap måste vara relevant för att bli värdefull och vad som är relevant är en subjektiv fråga, men inte ett utslag för relativism vilket den typen av påpekanden anklagas för. Matter of fact behöver överges för Matter of concern i både akademin och samhället. Det spelar roll vilka kunskaper som efterfrågas och vad man (inte) forskar om. Det är inte fler svar vi behöver utan mer användbar kunskap, det vill säga kunskap som leder till ett mer långsiktigt hållbart samhälle.
Tanken på matematik som det språk verkligheten är skriven på och synen på kunskap som hänger samman med den uppfattningen leder oss fel eftersom det ger oss en syn på forskaren som en neutral och objektiv beskrivare av verkligheten och förvandlar forskning till en rent beskrivande verksamhet. Ser man så på kunskap blir forskning passiv förmedling av värderingsfri information, vilket i bästa fall är en naiv uppfattning. I sämsta fall är det en cynisk inställning till kunskap. En skola och ett utbildningssystem som bygger på en sådan kunskapssyn och ett samhälle som ser på forskning på det sättet utarmar sakta grunden för den kunskapsnation man säger sig vilja bygga.
Forskare är människor och lika sammansatta som alla andra och det är naivt att tro att detta faktum inte skulle påverka resultatet av forskningen. Det är inte samma som at säga att kunskapen är relativ eller att forskare skulle driva politik. Forskare väljer ut, väljer bort och ordnar sitt material och använder retorik för att övertyga om rimligheten i resultatet. Empiri är ett begränsat urval av en komplex och oöverskådlig verklighet och är det kunskap man söker kan och får man inte förväxla underlaget för analysen med det som undersöks. Forskare riktar fokus mot delar av verkligheten och tolkar väl valda intryck på speciella sätt och med hänsyn tagen till många olika, mer eller mindre medvetna och explicitgjorda aspekter och med hjälp av olika teorier. Man kan ha synpunker på detta, men vill man verkligen veta något viktigt och användbart om livet och verkligheten måste man lägga ner lika mycket möda på att förstå människor som man lägger ner på att förstå verkligheten.
Forskning handlar om översättning, vilket alltid handlar om bearbetning och meningsskapande. En översättning är aldrig definitiv, den är alltid alternativ. Det är så människan får tillgång till insikter om verkligheten som alltid betraktas utifrån ett specifikt perspektiv. Verkligheten är liksom evigheten obegränsad, men kunskapen som är en mänsklig verksamhet är alltid begränsad. Det är inget problem utan en förutsättning för forskning och sökande efter kunskap.
Med dessa ord vill jag ta tillfället i akt att önska alla en riktigt fin midsommar! Så här på randen till semester, när kraven släpper och listan på saker att göra minskar (jag jobbar en vecka till) är det som om jag kan andas lättare och tankarna flyger snabbare. Som det ser ut nu kommer jag att hålla uppe intensiteten i skrivandet ett tag till, men tids nog ska jag vara ledig också. Det är nödvändigt för att orka och hålla inspirationen vid liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar