New Public Management bygger på tanken att man med en kombination av tydliga målformuleringar, styrning, ledarskap, kontroll och ansvarsutkrävande kan förvalta samhället effektivt (det vill säga sänka statens utgifter), fast det enda man uppnår i praktiken är att man sänker kostnaderna. Eftersom det finns en risk att kostnadssänkningarna leder till sämre kvalitet talas det idag mycket om kvalitet och det skapas system för att säkra kvalitet. Systemen skapar alltså behov av andra system. Särskilt i skolan blir det tydligt att det väloljade maskineriet av olika system i samverkan leder till att fokus flyttas från det som ska produceras (kunskap) till produktionsapparaten och själva produktionen. Eftersom kunskap inte är fakta utan en ömtålig, mellanmänsklig kvalitet spelar det ingen roll hur effektivt och integrerat SYSTEMET är, det leder inte till bättre kunskaper, bara till sänkta kostnader, vilket gör det berättigat att ställa frågan: om systemets viktigaste uppgift är att effektuera besparingar, varför då inte lägga ner skolan och låta medborgarna ansvara för sina egna kunskapsbehov? Är det kunskap vi vill ha måste vi dels veta vad vi talar om, dels anpassa utbildningssystemet efter kunskapen, inte göra tvärtom. Vad jag menar och ska försöka visa är ett alternativ till dagens kunskapssyn, ett annat sätt att se på kunskap.
Just nu är vi inne i en hektisk period i forskningsåret, vi är mitt inne i den tid på året då forskarna är fullt upptagna med att skriva och slipa på ansökningarna som måste bli så bra som möjligt för att ha en chans i den mördande konkurrensen om medel där nio av tio ansökningar får avslag. Ansökningsförfarandet är ett annat av alla system som antas leda till effektivt förvaltning av skattemedel. Det systemet bygger på att man i princip måste veta vad man ska komma fram till och ha en detaljerad plan för genomförandet, för att få pengar. Osäkerhet och vita fläckar av okunskap ses som tecken på bristande kompetens. Även här är det säkerhet och kontroll samt fokus på MÅLET som står i centrum.
Kunskapen pressas på dessa och andra sätt, i dagens forsknings- och utbildningssystem genom en tratt och bryts ner till en specifik punkt, den eller det minsta betydelsebärande och därmed avgörande elementet. Om det var så världen faktiskt fungerade vore det klokt och bra att tänka och agera på detta sätt, men det är allt annat än säkert. Dagens kunskapssyn och system för forskning- och utbildning bygger på tanken att sanningen finns nedlagd i världen, att den går att formulera i detalj på förhand och att den med hjälp av standardiserade metoder går att upptäcka. Det är långt ifrån självklart att hela mänsklighetens behov av kunskap går att tillfredsställa på det sättet, men ledning av detta antagande. Bara för att det finns ett imponerande maskineri som sysselsätter tusentals människor och bara för att maskinen effektivt producerar resultat betyder inte att resultatet är kunskap. Tänk om man därför gjorde och tänkte tvärtom, tänk om sökandet efter kunskap började i enskildheter och sedan, därifrån öppnade upp frågan. Tänk om vi vände på tratten och vidgade perspektivet; om vi öppnade upp frågan. Dagens målfokuserade system leder till ett slags tunnelseende och den som kritiserar målen avfärdas, det enda man kan och får diskutera är metoderna och vägen dit. Det finns en uppenbar risk att vi letar efter svar där det går, snarare än där svaren faktiskt finns, och detta gör vi för att vi har fått för oss att det går att veta på förhand vad som är det rätta svaret på alla frågor och att forskning sedan är ett slags formalitet som handlar om att effektivt söka efter bekräftelse.
Jag menar att vi borde lära av evolutionen som också är ett kunskapsgenererande system; ett helt annorlunda system som bygger på att målet för sökandet inte går att uttala sig om på förhand. Det råder ingen som helst tvekan om att kunskap kan utvecklas evolutionärt, det är vi människor och vårt samhälle ett bevis på. Varför inte testa? Varför finns det bara utrymme för en enda, den (förment) bästa vägen fram mot det bästa och på förhand bestämda målet? En evolutionär kunskapssyn bygger på följande komponenter och principer: Kreativitet, frihet, utkastande av idéer, lyssnande, reflektion, utvärderingar av resultat och konsekvenser samt ständigt upprepade omtag. Evolutionen är ett väldigt enkelt system där kunskapen står i centrum på riktigt; kunskapen är det ENDA som räknas i evolutionen, det som fungerar överlever och det andra förkastas. Skillnaden är att ingen kan veta vad som ska fungera på förhand, det avgörs där och då och är aldrig givet eftersom miljön där förslagen till svar kastas ut ständigt förändras. Evolutionen bygger på två principer: Ett överflöd av förslag som kastas ut, och miljön som förslagen kastas ut i. Det är ett självstyrande och målsökande system som saknar ledning, styrning, kontroll och utvärdering. Överfört till skolan och forskningen blir det ett system där kunskapen placerats i centrum och lärarna och forskarna är fria att söka sig fram på sina egna sätt, där, när och så länge det går. Fokus i arbetet ligger på vägen fram, på det som är hör och nu och ur väl det fungerar; inte på målet och måluppfyllelsen.
Idag tvingas forskare, för att leva upp till systemets förväntningar och den rådande synen på kunskap och kvalitet, hålla sig a jour med vad som händer på det (allt smalare) område man vill göra sig en karriär inom, genom att läsa så många artiklar som möjligt inom just det specialiserade ämnet. För att kunna säga något, eller snarare för att bli tagen på allvar av kollegorna inom området, vilka man konkurrera om makt och prestige med, måste man visa att man har koll på det som gjorts på området och man tvingas även acceptera alla förgivettaganden som forskningen bygger på. Dagens system för forskning och utbildning riktar med andra ord forskarnas och studenternas blickar mot på förhand bestämda mål och perspektiven begränsas på ett olyckligt och kunskapshämmande sätt. Det är precis så som de där boxarna uppstår, som man måste tänka utanför för att vara kreativ. Dagens system för tänkande, utbildning och forskning bygger på lydnad och lojalitet gentemot SYSTEMET och auktoriteterna på området som har makten att dra upp riktlinjerna för det fortsatta arbetet samtidigt som man stänger alla alternativa vägar och många gånger aktivt motarbetar den som vill testa nya och oprövade idéer. Vill man studera eller forska tvingas man med andra ord läsa enorma mängder upprepande, dödströtta och föga innovativa texter, bara för att hålla systemet igång.
I ett mer evolutionärt kunskapssystem läser man istället intressanta, välskrivna och innovativa texter av olika slag och utan plan; man bara kastar sig ut och läser det som kommer i ens väg i sökandet efter kunskap. Utgångspunkten för allt arbete i ett evolutionärt kunskapssystem är att inget var svaret eller vart man är på väg; man söker sig fram tillsammans genom att läsa, tänka, samtala och analysera. Allt är potentiellt bra och ju fler alternativ man kan testa desto bättre. Tiden och resurserna man har till sitt förfogande används i detta system så klokt som möjligt. Även här strävar man efter att öka effektiviteten, men effektivitesvinsterna används inom systemet för att öka chansen att finna mer och bättre kunskap, inte för att sänka kostnaderna. Inom ett evolutionärt kunskapssökande system fokuserar alla på att söka nya perspektiv, möjliga lösningar och innovativa förslag; man ägnar tiden åt att reflektera över alternativa sätt att gripa sig an frågan. Evolutionärt kunskapssarbete bygger på att man INTE accepterar detaljerade målformuleringar, tydliga kvalitetskrav, rigida kontroller och den där boxen som bara existerar i människors medvetande; här aktar man sig noga för att inte följa auktoriteter, och därför öppnas tänkandet upp, kunskapen bereddas och fördjupas samtidigt som nya vägar öppnas. Ingen vet vad framtidens samhälle kommer att se ut och vilka utmaningar dess medborgare har att hantera och vilka man kommer at behöva, så med vilken rätt begränsar vi deras möjligheter genom att formulera mål för forskningen och utbildningen som utgår från våra önskningar och övertygelser samt plockar ut vinsterna ur systemet för egen vinnings skull?
Istället för att tvinga forskare att konkurrera om pengar skulle man kunna byta fokus i arbetet, rikta om systemet och ge forskarna som finns och verkar i systemet (och som därmed uppbär kostnader) möjlighet att forska genom att låta alla dela på pengarna och tiden som idag läggs på ansökningar, plus en del av dagens forskningsanslag, och sedan delar man ut belöningar i efterhand till projekt som visat sig vara särskilt lyckade. Evolutionen är ett levande bevis på att det fungerar och det behöver inte betyda att kostnaderna skenar, tvärtom. Genom att placera kunskapen i centrum och göra sig av med alla incitament till maktutövning och sökande efter prestige som tar fokus från lärandet och kunskapssökandet, genom att låta forskare forska istället för att tvinga landets högst utbildade konkurrera med varandra om vem som kommer längst i karriären och vem som är bäst på att nå på förhand bestämda mål, genom att sluta styra och leda det som ändå inte går att leda och styra kommer kvaliteten att förbättras kontinuerligt. Evolutionen saknar mål och dess enda syfte är ständiga förbättringar.
Ett evolutionärt kunskapssystem är ett kvalitetsdrivande system för administration av utbildning och forskning, till skillnad från dagens system som fokuserar på att sänka kostnaderna och producera kontrollerade resultat utan hänsyn tagen till människors behov och verklighetens fundamentala öppenhet och tillvarons oöverblickbarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar