Utbildningens pris och kunskapens värde 2

Fortsätter tänka med Ylva Hasselbergs artikel i DN, om demokratins utmaningar och kunskapssamhällets förutsättningar, om hoten från populism och ekonomism. På något märkligt sätt är det som jag efter alla år i akademin äntligen lyckats hitta ett sätt att arbeta som inte bränner ut mig. Denna veckan och två veckor till är helt hysteriska, men det är som det öppnat sig ett tyst, tomt och lugnt rum mitt i orkanens öga. Här befinner jag mig nu. Snart kommer studenterna som ska ha handledning, och två texter ska skrivas och vara klara innan fredag, mailen med frågor fylls på, men jag kan faktiskt beta av dem utan att bli störd. Andas och tar in närvaron, känner respekt för att det är livet som rullar förbi. Snart är det sommar. Jag lever för kunskapen, året runt, det livslånga lärandet som jag har ynnesten att få arbeta med skänker livet mening. Enormt tacksam för det, men just därför också oroad över vad som håller på att hända med synen på kunskap i dagens samhälle.

Populism som fenomen är starkt rotad i denna kunskapssyn och långt innan alternativa fakta blev en snackis skapade den amerikanske satirikern Stephen Colbert 2005 ”truthiness” för att ha ett ord som täckte just föreställningen om ”det som vi alla, i våra hjärtan, känner är sant” – fastän det inte kan fastslås som sant genom empirisk undersökning. Populismen och nyliberalismen delar föreställningen om den anonyma massan som rikslikare och kunskapsgenerator, vare sig uppfattningen gömmer sig bakom begrepp som ”köksbordets folk”, talesättet ”kunden har alltid rätt” eller föreställningen om sådant ”som alla vet men som inte får sägas”.

Det är skrämmande att se likheterna mellan populismen och nyliberalismen, men kanske logiskt. Populisterna är bara ute efter att få makt och mandat, och nyliberalisterna är "in it for the money." När målet är allt och vägen fram bara en meningslös transportsträcka bryr man sig kanske inte om sådan sak som sanningen, vilket den som sysslar med vetenskap, som verkligen vill veta och som anser att kunskapen har ett egenvärde gör. Allmänhetens generella uppfattning spelar roll för vilken väg samhället tar. Är det känslan som räknas, eller kunskapen? Vad betyder något: Pengar eller insikt, bildning, lärande? Handlar det om att få rätt, eller att faktiskt ha rätt? Populister och hänsynslösa ekonomister bryr sig bara om en enda sak, sig själva och den egna framgången. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på truthiness, bara på kunskap. Och kunskap kan bara växa ur en ärligt känd vilja att faktiskt veta, för kunskapens egen skull. Till makt och rikedom finns det massor med genvägar, både inom ut utanför lagens råmärken, men till verkligt vetande finns bara en enda väg och det är, ständiga omvärderingar av kunskap. Vetande är inget man slår sig till ro med. Kunskapen är aldrig evig eller fast, den förändras hela tiden i takt med nya rön och när sammanhangen och förutsättningarna ändrar sig. Lärande är ett sätt att leva i relation till och tillsammans med världen.

Populism vilar på en ohelig allians mellan emotioner och den skenbart exakta mätningen av vad folket vill ha. Problemet är att denna kunskapssyn står i en accentuerad konflikt till både det moderna forskningsuniversitetet och till professionalism som historiskt fenomen. Båda dessa historiska företeelser handlar i grunden om att länka ihop kunskap och värdering. Vad är en välskriven dom och goda domskäl? Vilken är den bästa behandlingsmetoden för ett sjukdomstillstånd? Hur konstruerar man bäst en skolgård?

Det som länkar ihop kunskap och värdering är bedömning. När bedömningen urholkas får vi stora problem. Vi får journalister som inte kan skilja på journalistik och marknadsföring, läkare som inte vågar avvika från evidensbasering när de väljer hur de ska behandla, lärare som låter föräldrarna bestämma sina barns betyg och forskare som bryr sig mer om sina publiceringsstrategier än vad som är relevanta vetenskapliga problem.

Klokt, och viktigt. Förmågan att bedöma är fundamentet som kunskapssamhället vilar på, inte den fakta som idag debatteras. Att veta handlar inte om att veta var man ska hämta pålitlig information, utan om förmågan att kunna bedöma källor och rimligheten i olika uttalanden. Evidens och empiri är viktigt, men utan förmågan att bedöma informationen finns ingen KUNSKAP. En debatt i TV blir inte objektiv för att man bjuder in företrädare båda sidor, och Mats Knutssons personliga funderingar kring dagspolitiska händelser ger sken av att vara objektiva och initierade, men det journalistiska greppet gör det svårare för allmänheten att bilda sig en egen uppfattning. Varför inte rapportera om det man vet, visa upp tillgänglig fakta och låta tittarna själva avgöra? Få litar på sin egen förmåga idag, och allt färre känner tillit eller vågar ta egna beslut. Lärare måste följa läroplanen slaviskt, läkare följer manualer och forskare tvingas anpassa sig efter vetenskapliga normer, snarare än efter studiens kunskapsmål. Personligt ansvar tar bara den som får betalt för det, och endast om det finns en generös fallskärm att ta till ifall det går åt skogen. Så bygger man inte ett kunskapssamhälle, så värnar man inte demokratin och det är inte en väg fram som leder till långsiktig hållbarhet. Kunskapen utarmas och vetande reduceras till fakta och information, vilket är olyckligt på så många olika sätt.

Vi får tyvärr också läsare som inte ser skillnad, föräldrar som tycker att de är i sin fulla rätt och forskare som anpassar sina frågor till publiceringsformen i stället för att göra tvärtom. För man kan inte utveckla immunitet mot de här synsätten, det går inte att vaccinera sig.

Ingen kommer undan eller kan ställa sig utanför kulturen, i alla fall inte utan att det kostar. Min bok, till exempel, som publicerats på nätet, är inte värt något ur meriteringshänseende. Där tar jag inga andra hänsyn än kunskapen, och formen är anpassad efter vad jag vill veta, inte efter ett standardformat. Jag vill att mina läsare ska tänka själva och ambitionen är att locka till reflektion kring den kultur som är så lätt att glömma eller bortse ifrån. Kunskap är ett ord, liksom sanningen. Ord får sin mening i och genom sammanhangen de används. En verklig kunskapskultur kan bara uppstå där KUNSKAPEN står i centrum, där viljan att faktiskt veta utgör politikens kompass. Populismen bygger på känslor som kan kontrolleras och styras i den riktning som passar den som söker makt och mandat. Ekonomismen handlar om pengar för pengarnas skull, om att öka vinsten och pressa produktionen. Kunskap är något helt annat, och bara där det finns en kultur som ger kunskapen ett egenvärde kan ett hållbart och fungerande samhälle växa fram.

Det får allvarliga konsekvenser för det moderna samhället när vi accepterar ”folkets” och marknadens sätt att se på kunskap. Det urholkar de moderna institutionerna, de som i mycket förvaltar och reproducerar samhällets självsyn likväl som legitimiteten i det demokratiska systemet. Och enligt min erfarenhet samverkar dessutom olika delar av utvecklingen på ett ibland fruktansvärt försåtligt sätt.

Om medierapporteringen talar om nästa riksdagsval som en utvärdering av regeringens politik i stället för att se valhandlingen som en politisk viljeyttring, vad hindrar då våra politiker från att se saken på samma sätt, att agera och tänka som om de vore utsatta just för en utvärdering? Nedbrytningen av den kunskapsgrundade värderingen får dessutom allvarliga konsekvenser för den individ som utsätts för den: den som envisas med den kunskapsgrundade bedömningen kan i vissa sammanhang känna sig alienerad. Frågan inställer sig: är det jag eller alla andra som är från vettet?

Om jag som lärare på högskolan skulle agera som dagens politiker och lyssna på utvärderingarna av mitt arbete skulle jag tvingas kasta allt vad lärande och kunskapsvärnande heter överbord. Jag skulle tvingas bli roligare, ge enklare prov, kräva mindre att läsa och dela ut fler och mer detaljerade instruktioner. Jag skulle sluta blogga om utbildning och skolfrågor och jag skulle vara "snällare", det vill säga rätta mer med hjärtat än med hjärnan samt erbjuda fler omexaminationstillfällen. Jag skulle tvingas ta ett ännu större ansvar för den heliga genomströmningen och överge kunskapen som mål. Jag känner mig alienerad redan som det är. Fast det kommer aldrig att ske. Långt innan jag tvingas anpassa kunskapskraven efter ekonomismen eller populismen är jag långt från högskolan, för jag lämnar hellre värdens bästa arbete än tvingas vara med och genomföra nedmonteringen av universitetet och kunskapssamhället. Jag lever för att lära och lär för att leva. Kunskapen är mitt liv, och det har inget med min anställning att göra.

Vad kan vara värre än ned­rivandet av legitimiteten hos våra samhälleliga institutioner, eller upphörandet av deras funktion? Det skulle i så fall vara urholkningen av kunskap i sig. Och det är på den punkten jag tror att samhällets självförsvar nu måste inrikta sig. Vi kan inte längre acceptera en syn på kunskap som något som skapas av efterfrågan. Vi måste värna en syn på kunskap som något som skapas när fakta och värdering möts.

Viljan att veta är utbredd och utgör en central aspekt av människoblivandet. Men detta är veta är ett mångfacetterat fenomen, och det är på inget sätt självklart hur det ska förstås. Att söka kunskap är en av högskolornas och universitetens huvuduppgifter. Men vad händer när kunskap blir min kunskap, när kunskapen förkroppsligas och blir en del av identiteten? Vad innebär det att kunskapen får sitt värde genom något annat än insikten den ger och förståelsen den bidrar med?

Upplevelsen av insikt, den förlösande känslan av att ha löst ett svårt intellektuellt problem, vetandet i sig, är fantastisk, snudd på euforisk. Att ha kommit förbi ett stort hinder i sitt tänkande, att ha knäckt koden till en svår teoretiker, är som att stå på världens högsta berg och känna sig oövervinnerlig. Den känslan är en viktig drivkraft för mig, och många med mig, för alla oss som värnar kunskapens egenvärde. Kunskap för mig är en verksamhet, en process. Kunskap är sökandet efter insikt och förståelse. Kunskap är med andra ord inget i sig. Kunskap går inte att äga, fånga, låsa fast eller definiera en gång för alla. Kunskap är  ett verktyg.

Här uppenbarar sig en demarkationslinje i den akademiska världen. Efter många år av kunskapssökande och interagerande med akademiker i seminarier och på konferenser har följande bild utkristalliserats. Akademin sysslar med kunskap, det är alla överens om. Men kunskap kan betraktas och användas på olika sätt. Den kan vara något man söker, eller ett verktyg för att förstå sig själv och det sammanhang man verkar inom. Men kunskap kan också uppfattas som något man äger, vilket tyvärr är vanligare. Det är den synen på kunskap som banar väg för alternativa fakta, eftersom vetandet inte står i centrum utan makten. Det är baksidan av akademin. Dess mörka sida. Den talas det inte om i kurskatalogerna och den nämns aldrig i högtidstalen. Den sidan av den akademiska världen bortträngs och visar sig inte så ofta, men den finns där under ytan. Hela tiden. Likt svartsjuka i ett förhållande förpestar den tillvaron. Den dyker upp när man mist anar det och den hindrar kunskapssökandet lika mycket som populismen och ekonomismen.

Detta självförsvar är i dag närmast en fråga för universiteten. Vilken kunskap de genererar, vad den är värd, vilket vetande som förs vidare till studenter och sist men inte minst hur man reglerar fram en kunskapsorganisation som förmår att generera kunskap genom omdömesutövning. Hur dessa frågor avgörs är i förlängningen något som får konsekvenser för vårt kulturbegrepp och det svenska samhällets identitet som samhälle.

Min nästa bok, den bok jag ska börja slutredigera efter semestern, handlar om organisering av lärande och hållbarhet. Den boken handlar om en rhizomatisk kunskapssyn, vilken bygger på följande utgångspunkter. Det dunkelt sagda är inte alltid det dunkelt tänkta, och det är heller inte alltid av ondo. Dunkelhet kan ibland vara enda vägen fram. Speciellt när man befinner sig i tider kännetecknade av låsningar. Som vår tid, just nu. För att lösa den kris världen befinner sig i behövs inte mer rationalitet, inte bättre metoder. Det finns ingen snabb lösning på problemen. Nyckeln till hållbarhet finns mitt framför ögonen på oss. Vi ser den bara inte. För den är höljd i dunkel och så fort vi skärper blicken, så fort vi lyser upp platsen där den finns, så fort vi försöker definiera svaret på frågan i bestämd form singular, och formulera ett mål som kan brytas ner i delmål, glider lösningen oss ur händerna. Svaren på kulturens gåta finns helt enkelt i det dunkla, hur paradoxalt detta än kan te sig. Den kulturvetenskapliga blicken är ljuskänslig och tränad att se mönster i det dunkla, och kulturvetenskapliga verktyg är skapade för att hantera komplexitet. Det är kulturvetenskapens styrka, inte en svaghet, och jag vill se mer av den eftersom jag tror att kulturvetenskapens verktyg behövs för att främja framväxten av hållbarhet och ett verkligt kunskapssamhälle.