Kunskap om drömmar och fantasier behövs också

Allt ska vara evidensbaserat idag. Ingen vågar göra något om det inte finns evidens för att det fungerar. Förmågan att ta ansvar både för sina önskningar och för sina drömmar riskerar därmed att urholkas. Missförstå mig inte, jag är forskare och värnar evidens lika mycket som alla andra; där och när den finns och fungerar. Det finns dock mer i livet och världen än vad som går att fånga med hjälp av statiskt säkerställda resultat. Om bara sådan kunskap som det finns evidens för accepteras som kunskap kommer ingen utveckling att kunna komma till stånd. Samhället riskerar att sluta sig om sig själv och stänga in sig i en bubbla av falsk säkerhet.

Jag föreläste igår om kulturvetenskaplig kompetens, om nyttan med bildning och kvalitativ, hermeneutisk kunskap. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre av både och. Evidens ska man naturligtvis luta sig om om man kan, men man måste också lära sig att höja blickan och se bortom det givna. Framtiden skapas här och nu av det som varit, men inte enbart. Drömmar om ett annat samhälle styr utvecklingen lika mycket som kunskapen om vad som fungerat tidigare. Likt 1800-talets upptäckare måste mänskligheten våga gå dit ingen annan varit för att lära sig mer om sig själv och vilka möjliga framtider som finns där ute och som skulle kunna realiseras.

Björn Wiman skriver om dessa saker och hans avslutar sin krönika i DN idag med följande ord:

Att förstå våra egna fantasier är inte längre ett tidsfördriv, menar Margaret Atwood. Det är en livsnödvändighet.

Fixeringen vid evidens hotar att leda till att fantasier och människors förhoppningar uppfattas som flum eller relativistiskt subjektiva antaganden utan grund. Som kulturvetare blir man ibland bemött på det sättet, som någon som talar i nattmössan och som saknar grund för det som sägs. "Tala om vad du kommer fram till, och visa mig evidensen för det. Annars kommer jag inte att lyssna", får man höra ibland; varianter på de tankarna. Fast jag hävdar inte att min forskning har som mål att nå sanningen. Jag forskar om det som skulle kunna bli, och kunskapen jag söker är så säker den bara kan bli. Fast det jag forskar om är vagt, till sin natur. Så mina svar kan aldrig bli tvärsäkra. Det är dock inte mig eller min forskning som är problematisk. Ämnet jag forskar om är som det är och som forskare kan jag bara anpassa mig.

Kulturvetenskap kan sägas handla om att försöka förstå människors fantasier och drömmar. Även den som söker evidens letar i enlighet med antaganden om vad som bra eller dåligt, ont eller gott, onödigt eller önskvärt. Det finns inga objektiva svar på dessa saker eller aspekter av samhället och livet. Ingen kommer undan kulturen, och den är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Liksom fantasier och drömmar kan kulturen bortträngas, men liksom psykologin lär oss försvinner inte det som trängs bort, det påverkar och riskerar att dyka upp där och när man minst anar det. Därför är det så viktigt att förstå fantasier, drömmar och kultur. För det påverkar oss alla. Forskningen om kultur kan dock inte alltid bygga på evidens, för kulturen är gäckande och går aldrig att låsa fast. Då är det inte kultur. Kultur är förändring, rörelse, dynamik. Kultur påverkas lika mycket som den påverkar. Kulturen finns mellan och förändras när mina drömmar och önskningar möter dina och när försöken att realisera dem möter verklighetens mer eller mindre föränderliga realiteter.