Utbildningens pris och kunskapens värde 1

Gårdagens bloggposter handlade om populism, ekonomism och hoten mot demokratin, med utgångspunkt i en artikel i DN. Här, i dagens bloggpost(er), är utgångspunkten för reflektion en uppföljande artikel i samma tidning, skriven av Ylva Hasselberg. Hur ser vi på kunskapens värde och utbildningens pris? Vad är skolans uppgift egentligen?

Vi lever, har det längre hävdats, i ett kunskapssamhälle. Det finns goda skäl till att göra ett sådant påstående men också goda skäl att ifrågasätta det. Kärnan i påståendet är knappast att det finns ”mer kunskap” i dag än tidigare i historien. Annan kunskap, en stor del abstrakt sådan, mer information, visst, men inte mer kunskap. Kärnan i påståendet om ett kunskapssamhälle har mindre med vetande än med kapitaliseringen av den, föreställningen om den som något värdeskapande, att göra. Denna kapitalisering har pågått i decennier och innefattar så olika saker som begreppet humankapital, föreställningen om det livslånga lärandet och uppfattningen att kunskap har sitt värde i att vara tillväxtskapande.

Jag återkommer ofta till tanken på att kunskap har ett egenvärde, eller kanske snarare till övertygelsen om att ifall kunskap inte har ett egenvärde kommer det förr eller senare leda till problem för det samhälle, den kultur där så inte är fallet. Ekonomismen är ett slags populism som blandar samman orsak och verkan, eller som spänner vagnen framför hästen. När pengar får ett egenvärde innebär det ett perspektivskifte som först senare får genomslag, och då kan det mycket väl vara för sent. Pengar är ett verktyg och grunden för den samhällsbyggande, blomstrande kapitalismen är ÅTERINVESTERINGAR i verksamheten, inte girighet, vinstuttag och aktieägarperspektiv. I en globaliserad värd spelas olika länder och befolkningar ut mot varandra och ett växande aktiekapital, placerat på jordens alla börser tvingar politiker och arbetare till lydnad. Skattebasen och löneutrymmet pressas och demokratin utarmas. I ett samhälle där pengar är målet blir det en onödig kostnad att anställa och med tiden är risken stor att det bara finns utrymme för företag som tjänar pengar på pengar. I ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde, och där pengar återinvesteras i verksamheterna stärks demokratin däremot och chansen att det utvecklas hållbara lösningar ökar.

Varför ska man utbilda sig och vad är utbildningssystemets uppgift? Det är en allt annat än trivial fråga; det är en fråga som tangerar samhällets själ och tillvarons yttersta mening. Ska man utbilda sig för att tjäna pengar och är utbildningens värde främst ekonomiskt, eller handlar skola och utbildning om utveckling av kulturen och värnande av det mänskliga? Om pengar är målet är det långt ifrån självklart att det lönar sig att investera i en lång utbildning, och utbildningar som inte leder till högre lön (men till ökad livskvalitet) kommer att få svårt att locka till sig studenter. Och när företag med vinstintresse tillåts bedriva utbildningsverksamhet i en sådan kultur kommer det förr eller senare att handla om vem som gör det för lägsta kostnad, vilket är ett system som testats i fattigvården i Sverige med katastrofala följder. Jag håller med Ulla Andersson, som skriver om dessa saker i SvD idag, om att kvalitetskriterier eller kvalitetsindikatorer är en dålig väg fram för att skapa en värdig vård och en skola som faktiskt leder till utveckling av kunskap. Anledningen till att jag tycker det är att kunskapen (och vården) saknar egenvärde i en sådan modell och därmed kommer pengarna alltid att vara viktigare.

Det har fått en del praktiska konsekvenser i samhället; inte minst uppvärderingen av högre utbildning och forskning som grund för samhällsprojektet: som tillväxt­motor, arbetsmarknadsinstrument och metod för socialiseringen av individen till ansvarsfullt kunskapssubjekt. Jag är fortfarande inte säker på att vi lever i ett kunskapssamhälle men vi lever definitivt i en kunskapskapitalism.

Politiker talar om vikten av utbildning och satsar pengar på skolan och den högre utbildningen, men satsningarna handlar bara indirekt om kunskap. Utbildning används för att sänka arbetslöshet och förväntas gynna tillväxt. Fokus ligger på pengarna, och demokratin kommer (i bästa fall) i andra hand. Det är ett kortsiktigt tänkande och ur demokratihänseende potentiellt förödande. Att påpeka det har inget med höger eller vänster i politiken att göra, det är en existentiell fråga som handlar om vad som är viktigt i livet och samhället. 

Den nyliberala synen på kunskap bottnar i föreställningen att vetande kan och bör stå helt fri från värdering. Det låter ju sympatiskt och det är en idé som är lätt att koppla till tanken om universiteten som autonoma i förhållande till olika samhällsintressen. Problemet i resonemanget är den kvalitativa bedömningen, det självständiga omdömet. Omdömet är en högst väsentlig del i hur kunskap skapas och vidmakthålls. Det finns ingen vetenskap som klarar sig utan uppfattningar om vad som är bra vetenskap: hur en fråga ställs och motiveras, hur ett resultat styrks eller hur en bra studentuppsats ser ut.

Omdöme samverkar i den bästa av alla världar med kreativitet och arbetsinsats. Det vilar alltid på normer och kvalitet kan därför betyda två saker: hur något är funtat och om det är bra. Och slutligen: omdömet vilar på intersubjektivitet, det vill säga att man argumenterar om saken med sina kollegor, exempelvis på ett seminarium.

Humaniora är vetenskapen om människan och det mänskliga. Utan sådan kunskap blir det svårt att förstå hur intersubjektivitet fungerar. Vi lever på många sätt i en kultur som förnekar sin egen existens, och det fungerar om man ensidigt och endast fokuserar på ekonomi, statistik och mätbarhet; på jämförande av nyckeltal. Fast även det är ett resultat av subjektiv bedömning. Både uppfattningen att kunskapen har ett egenvärde och synen på ekonomin som viktigast är subjektiva åsikter. Utan en väl utvecklad, kollektiv förmåga att bedöma vad som är bra och vilka risker olika uppfattningar kan förknippas med, kommer avgörandet att handla mer om makt än om analytisk förmåga och omdöme. Pengar kan man som sagt tjäna på en massa olika sätt och utbildning är inte självklart det mest effektiva, tvärtom är det ett ineffektivt sätt som tar tid. Utbildning och kunskap leder inte automatiskt till bättre omdöme, men förmågan att avgöra vad som är bra eller dåligt utifrån olika perspektiv går bara att få genom utbildning och arbeta med kunskapsutveckling. Idag fokuserar man olyckligtvis på nyckeltal i skolan och den högre utbildningen, pengar, citeringar och antal artiklar. Följaktligen handlar seminarierna om annat än om utveckling av goda argument eller kunskap och lärande för kunskapens och lärandets egen skull. Ingen vill ha en omdömeslös politik, men en politik som värderar pengar högre än kunskap kommer förr eller senare att leda till att omdömeslösa beslut tas.

Det nyliberala synsättet underkänner däremot människans förmåga till kunskapsgrundad värdering; i stället introduceras idén om marknaden som en ”processor of information” för att citera den amerikanske nationalekonomen Philip Mirowski. 

Marknadsmekanismen är alltså inte längre uteslutande till för att fördela resurser utan också för att skapa kunskap. Det som är efterfrågat är per automatik av god kvalitet eller sant. Det som inte efter­frågas spelar ingen roll, är kanske till och med osant.

Utgångspunkten för marknadsliberalismen är att girighet är gott och leder till att allt som är onödigt eller kostar mer än det borde liksom trollas bort. I det korta loppet är det kanske så, men på lång sikt kommer pengarnas egenvärde förr eller senare leda till att det enda som betyder något är just pengar. Det med ekonomin som med toleransen, tolererar man intolerans kommer det förr eller senare leda till att intolerans är det enda som finns kvar. Kapitalismens storhet och framgång bygger på återinvestering av kapital i verksamheten och med en sådan syn på ekonomi finns incitament att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. En sådan syn på ekonomi är kompatibel med en liknande syn på kunskap. När verksamheten blir viktigare än vinsten, när verksamhetens värde handlar om vad man gör snarare än vad man kan tjäna på att göra det, förändras synen på skolan och den högre utbildningen och kunskapen får ett egenvärde. Det utesluter inte ekonomiskt välstånd, tvärtom. Den tidiga kapitalismen banade väg för franska revolutionen, mänskliga rättigheter och omfördelning av välstånd; Humboldtuniversitet, bildning och välfärdssamhället. 

Detta synsätt appliceras på allt­ifrån politiska beslut till vetenskapliga artiklar. Vill tillräckligt många människor slippa fastighetsskatten är införandet av en sådan en ”dålig” idé. Om en vetenskaplig artikel får många citeringar är det en ”bra” artikel, den är ”efterfrågad”. Man behöver inte, enligt detta synsätt, veta varför något citeras eller vilken nytta samhället skulle ha av en skatt; man behöver bara veta om det finns en uppmätt efterfrågan eller inte. För att veta vilket samhälle vi vill ha och vilken kunskap som är viktig behöver vi således bara ha rätt teknik och rätt mätmetoder.

Marknadsmekanismerna är till sin natur anti-intellektuella och banar väg för populism som bygger på att orimliga löften samt tanken om att vad människor vill ha är viktigare än vad de behöver. Populism är motsatsen till kunskap och även en indikator på vad som betyder något i samhället: pengar eller kunskap? Populism kan bara bekämpas med kunskap och endast där vetandets värde är högre än kunskapens pris kan populism motarbetas och fundamentalism bekämpas. Där pengar värderas högre än kunskaper kommer man förr eller senare att bränna böcker, och där man gör det bränner man snart människor, det har visat sig genom historien.

Återkommer med en del två inom kort. Nu handledning och artikelkorrektur.