Tankeöppnande, eller informerande föreläsningar

Jag tycker verkligen om att föreläsa. Så har det emellertid inte alltid varit. Under första åren var jag obekväm och tyckte inte riktigt jag fick kontakt med studenterna. Jag satt ner och var väldigt manusbunden, så det var inte så konstigt. När jag bestämde mig för att trotsa osäkerheten och ställde mig upp, efter att under en kort period suttit på katedern, märkte jag att rösten bar bättre, jag kände mig tryggare och jag fick dessutom mycket bättre gensvar på innehållet. Föreläsningarna blev mer interaktiva och intressanta för alla inblandade. Det satte igång en positiv spiral. Länge var jag dock väldigt bunden vid mitt manus, och när jag under en period arbetade i ett dysfunktionellt arbetslag var det som det inte spelade någon roll vadjag gjorde; jag nådde inte fram till studenterna. Det var en smärtsam och omtumlande period i mitt arbetsliv och jag tvivlade mer än en gång på min förmåga. Samtidigt var det en period då jag tog mig friheten att experimentera. Eftersom det inte verkade spela någon roll vad jag gjorde, utvärderingarna blev ändå dåliga och ibland urartade det (från ett fåtal, ska påpekas) till helt orimliga kommentarer om mig som person och min personlighet, tvingade jag mig själv att testa olika grepp och upplägg. Idag är jag enormt tacksam för studenterna som förstod mig, som stöttade och som jag i många fall fortfarande har kontakt med, för de bekräftade för mig att jag i alla fall inte var helt ute och cyklade. Jag är den lärare jag är idag just på grund av alla timmarna och upplevelserna i och utanför föreläsningssalen. Hindren och motgångarna har tvingat mig att utvecklas eller sluta, men så länge jag känt att jag har något att lära har jag alltid valt att fortsätta. Jag blev lärare för lärandet, för att få arbeta med lärande, eget och andras. Arbetet med kunskapsutveckling och strävan efter förståelse, på alla tänkbara och otänkbara områden, ger mitt liv mening.

I föreläsningssalen upprepar jag mig i princip aldrig. Går det slentrian i föreläsande eller om det bara handlar om att överföra information, är det som jag ser det inte en föreläsning. Jag är lärare för att jag vill lära och arbeta med kunskapsutveckling. Om inte jag lär mig något av att undervisa är det ingen undervisning, utan något annat. Föreläsande är relationell; en dynamisk, ömsesidig interaktion där kunskapen växer i mellanrummen. Den här synen på kunskap och lärande blir svårare och svårare att praktisera i dagens strikt kontrollerade och manualfixerade, kvalitetssäkrade new public management-skola. Jag ser det som min uppgift som lärare att öppna upp tankar och hjälpa studenterna att tänka själva om det ämne som behandlas. Min roll som lärare på högskolan kan inte vara att överföra information, allt mindre så i takt med digitaliseringen av samhället. Källkritik handlar som jag ser inte om att välja rätt källa, utan om att aldrig slå sig till ro med någon källa, någon fakta, oavsett varifrån den kommer. Självklart ska man lita på trovärdiga källor, men aldrig blint och man måste hela tiden vara beredd att omvärdera sina beslut. Särskilt om det handlar om fakta rörande samhällsaspekter eller kunskap om kultur. Förmågan till kritiskt tänkande, analys och omvärdering av tidigare insikter, är viktigare än någonsin. Trots det går vi i helt motsatt riktning, kvalitetssäkras, målstyr och effektiviserar. Kritiskt tänkande tar tid och kunskap är svårt och det finns långt ifrån alltid givna svar på frågorna man arbetar med. En informerande, resultat- och kvalitetssäkrad skola är och kan aldrig bli en kunskapsskola. En kunskapsskola är en tankeöppnande, kritiskt reflekterande skola där man arbetar med utveckling och styr utan på förhand definierade mål, annat än mer och bättre vetande.

En verklig kunskapsskola bygger på individens ansvar och både lärare, studenter/elever och ledningen litar på VARANDRA. Ingen kontrollerar någon annan, alla strävar mot samma mål: Mer och bättre vetande, i ordets vidaste bemärkelse. Det är inte så det ser ut idag. Kanske har det aldrig sett ut så, men det var åtminstone friare förr. Tilliten var större och man litade mer på varandra. Mina lärare undervisade till exempel inte mig i metod, jag fick söka mig fram på egen hand. Handledningen var inte schemalagd och seminarierna var i väldigt hög grad studentdrivna, både när det handlade om uppsatser och textläsning. Lärarna föreläste, satte betyg och svarade på frågor. Därför kunde både lärarna och studenterna mer tid åt kunskapsutveckling. Idag ska samma innehåll rymmas inom tjänster och kurser som fyllts på med allt fler uppgifter, krav och kontroller. Visst blir uppsatserna bättre, men det handlar i många fall om att lärarna i princip dikterar vad man ska skriva. När jag läser mina studentuppsatser idag rodnar jag, men jag är den jag är idag delvis på grund av att jag tvingades ta egna beslut. Uppsatsen blev därför mer ett slags trampolin som jag tog sats med, istället för en hävstång som jag drog mig uppåt med hjälp av. Mina lärare hjälpte mig att bli självständig och föreläsningarna öppnade mina ögon och pekade på vägar fram, bortom och förbi det givna.

När jag försöker ge mina studenter det jag fick är det inte alltid föreläsningarna uppskattas. Jag kan få läsa saker i utvärderingarna som att: "det är lärarens uppgift att se till att studenterna får godkänt på tentan". När jag inte delar ut Power Points (helst i förväg) får jag kritik för det. Min roll är dock inte att överföra fakta. Studenterna på högskolan är läskunniga, har förkunskaper och högre utbildning handlar om att lära sig tänka själv, och om att utveckla förståelse för hur kunskap blir kunskap. Om jag går den typen av studenter (som tur är möter jag inte så många sådana studenter, men de är ändå oroväckande många och deras inflytande ökar med tiden) tillmötes och återberättar innehållet i böckerna eller bestämmer vad som är rätt, om jag rättar "snällt" (det vill säga sänker kunskapskraven), bara talar om det som är bra och fokuserar på att uppmuntra, kommer innehållet i den högre utbildningen på sikt att utarmas och kunskapskvaliteten sänks. Förändringen går långsamt. Liksom ifråga om klimatet är det aldrig självklart och eftersom ingen riktigt har överblick är det lätt att skjuta på budbäraren. Och så länge man slentrianmässigt avfärdar den som hyser oro över vart det svenska utbildningssystemet är på väg och utan eftertanke hänvisar till Sokrates som redan under antiken förfasades över ungdomen, kommer man aldrig att kunna ta frågan riktigt på allvar. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den vi vill ha.

Jag vill att mina föreläsningar ska ge bränsle till och och fungera som inspiration för nya tankar. Jag vill inte upprepa, varken mig själv eller innehållet i böckerna. Jag vill visa vägen ut ur och förbi texterna. Uppsasskrivande är inte en tenta där man skriver om vad andra skrivit om, utan ett möjlighet att lära sig söka och förmedla ny kunskap. Forska gör man för kunskapens skull, annars är det något annat man sysslar med. Lärande och kunskapsutveckling handlar om att lyfta sig i håret, om att spränga gränser, förändras och lära sig hantera det oväntat oväntade. Högre utbildning är något annat än annan utbildning, inte mer av samma utan något helt annat. På högskolan utvecklar man kunskap, man informerar inte. Så ser i alla fall jag på mitt uppdrag.