ADHD-dagboken, om behovet av frihet och ansvar

Just nu är jag ENORMT trött. Tröttheten jag känner i år liknar dock inte tröttheten jag brukar känna vid den här tiden på året. Tröttheten har kommit senare och jag ser ett slut på den. Just idag är jag dock trött; ofattbart trött. Sedan i fredags har jag läst och kommenterat 13 C-uppsatser, eller examensarbeten som det heter idag (och är en bättre benämning, för ytterst få tänker sig en fortsättning på den akademiska banan). Jag var ledig i lördags, och firade min födelsedag på fredagskvällen. Annars har jag hållit på oavbrutet med uppsatserna. Tröttheten bottnar inte bara i läsningen. Varje ny uppsats innebär nya intryck och nya saker att vara uppmärksam på och skriva kommentarer om, fast alla skriver om liknande saker, använder samma metod och går igenom tidigare forskning från liknande områden. Variationsbredden är minimal. Det kräver fokusering och vila. Allt längre vila krävs för varje ny uppsats. Annars försvinner texten in i ett töcken av samma. Inte så att uppsatserna är dåliga, tvärtom är de flesta riktigt bra eller i alla fall helt okej. Det handlar om mig och hur jag fungerar. Tröttheten handlar inte bara om en stor arbetsbörda, utan om hur min hjärna fungerar. Igår satt jag med fyra uppsatser, och det tog hela dagen. Idag är det seminarium och åtta av de 13 uppsatserna ska seminariebehandlas. Tröttheten känner inga gränser. Jag vet att jag kommer vara piggare till helgen, för då kan jag slappna av, då är årets tyngsta arbetsperiod över. Det som återstår är uppsamlingar, betygsinrapportering och konferensdeltagande. Dagarna är inte fyllda till brädden och jag kan planera min tid mer efter eget huvud, utifrån inspiration och tillfälligheter. Då kan jag ofta jobba mer och bättre än när jag är tvungen att göra en viss sak, på ett visst sätt, vid en bestämd tid. Därav tröttheten. Avsaknaden av frihet att göra arbetsuppgifterna på mitt sätt tär på mig och dränerar mig på kraft, väldigt mycket mer än arbetsbördan.

Även om jag vill skriva och huvudet är fyllt av uppslag känner jag mig instängd och hämmad. Känslan från bageriet kommer över mig. Vanliga dagar i akademin känner jag mig fri och även jag har mycket att göra och dagarna är långa känns det inte som jag arbetar. Då blir bloggandet att slags ventil för att släppa ut överskottsenergi. Idag, med åtta uppsatsseminarier framför mig, är det tomt inombords. Jag tänker mer på vad jag ska äta ikväll än på något annat. Frihetslängtan förlamar mig. Får jag inte utlopp för min kreativitet och finns det inte tid att tänka högt och fritt och utan hänsyn till något eller någon annan, kan jag inte fungera optimalt. Vardagen måste inte alls vara helt på mina villkor, men i tanken måste jag få vara fri. Och jag måste få göra det jag är ålagd att göra på mitt sätt, där och när det fungerar. Uppfylls den önskan finns nästan ingen gräns för vad jag orkar och kan. Stängs jag in är det som världen krymper, förmågan försvinner och all inspiration löses upp i tomma intet. Det är plågsamt. Troligen är det därför jag oroas av nyordningen på högskolan, som smyger sig på. New Public Management handlar om att detaljreglera och styra, standardisera och kontrollera inte bara resultat utan även utförandet. Best practice, samma för alla. Inte konstigt att normen och normaliteten krymper och blir allt smalare. Pengarnas makt är stor och alla ser sig som vinnare, för inget tror sig vara sämre än genomsnittet. Även om det faller på sin egen orimlighet tror majoriteten att de inte kommer att drabbas. Fast enda sättet att uppnå det är att vidga normen, öka toleransen för olikhet och främja mångfald. Bara genom att öka utrymmet kan fler få plats. Konkurrens må vara bra för effektiviteten, men eftersom det är dåligt för hälsan förlorar man på gungorna vad man tjänar in på karusellerna. Jag överlever, men allt skulle vara så mycket bättre för alla om normen inte var så smal och vardagen så standardiserad.

För att inte tappa bort mig själv. För att inte förlora min identitet, den och det som är jag, behöver jag stunder i ensamhet. Perioder av tid för mig själv där jag kan återhämta mig, sortera alla intryck och bara låta tankarna fara. Ikväll åker jag hem till min lägenhet och sover där. Den möjligheten och det utrymmet har jag inte alltid haft. Tacksam för det, för det har livets hårda skola lärt mig, att får jag inte vara fri kan jag inte leva. Det handlar inte om frihet att göra vad jag vill, utan om friheten att göra det jag ska på mitt sätt, där och när jag vill och vet att det fungerar. Min effektivitet hämmas av standardisering, normering och best practice. Jag har mer problem att hantera kontroll och regler än att hantera frihet och ansvar. När jag arbetar hemma ARBETAR jag verkligen, jag "jobbar" inte hemma. På jobbet en dag som denna, särskilt som samma sak upprepas imorgon, är det precis tvärtom.

Ibland talar ledningen om behovet av närvaro på arbetsplatsen. Man tänker sig att arbetet skulle bli mer effektivt om alla sitter på sina kontor. Fast akademiker arbetar med nytänkande, lärande och kreativitet; med sådant som inte går att beställa fram. Ny kunskap är just ny kunskap, den vet man inte var den finns förrän man upptäcker den. Alla försök att styra, kontrollera och effektivisera arbetet och akademikerna kommer att leda till att resultatet standardiseras och därmed förvandlas till något annat. Jag sökte mig till, stannade kvar och har känt tacksamhet över att få arbeta i, akademin, just för att jag tidigt insåg att det är en typ av arbete som passar mig och mina kvaliteter som hand i handske. Under några år var jag vilsen, efter att omgående fattat att tillverkningsindustrins krav och organisering av arbetet blev som ett fängelse för mig. New Public Management gör ingen skillnad på produktion av bilar och kunskap, för målet med verksamheten är pengar.

Jag vet inte om budskapet går fram, men jag känner mig som ett slags barometer eller känselspröt. Jag klarar bevisligen av akademiska krav och har visat att jag kan forska och skapa ny kunskap. Jag har en enorm arbetskapacitet. Och jag är inte ensam. Vi är många som känner och fungerar som jag. Vi pekar inte på problem primärt för att få det bättre, för att få mindre att göra, utan för att vi instinktivt känner att synen på organiseringen av skola, forskning och högre utbildning som allt mer vinner gehör bland kostnadsjagande politiker och därför allt tydligare implementeras kommer att förändra samhället i grunden eftersom förutsättningarna för kunskapsproduktion förändras. Jag klarar mig alltid, men hur är det med kunskapen?