Frågor om forskning, väckta av utredningen av mordet på Kevin

Tittade igår på den tredje delen av dokumentären om utredningen av mordet på Kevin och har inte riktigt hämtat mig från de fruktansvärda bilderna av misshandeln som två värnlösa pojkar utsättes för av desperata poliser och utredare som jagar ett avslut, snarare än en lösning på mordet. Dokumentären väcker så många olika frågor och det finns så många paralleller till så många olika dagsaktuella företeelser. Vid tiden för mordet hade New Public Management inte slagit igenom, men poliserna visar vad krav på prestation och resultat kan göra med människor. Utredningen skulle till varje pris resultera i ett resultat. I jakten, inte så mycket på en mördare som på ett avslut, använde man sig av en rad olagliga metoder att försöka tvinga fram erkännanden. Dokumentärens beskrivning av familjen som bara ville hjälpa poliserna, men som dras in i utredningen och pressas till gränsen av sammanbrott, är också en beskrivning av riskerna som rådande syn på forskning kan medföra. Forskning kan och får inte blandas samman med annan verksamhet. Forskare ska forska, och poliser ska utreda, och de två rollerna ska inte blandas samman. På samma sätt som politiker inte får blanda sig i myndigheternas ordinarie verksamhet och ägna sig åt ministerstyre ska forskare inte ägna sig åt polisarbete, i alla fall inte vara delaktiga i en pågående utredning. Psykologen Sven Å Christianssons roll i utredningen av Thomas Quick var minst sagt tvivelaktig, och även i denna utredning figurerar han alltså som konsult.

Anita Cederström skriver en klok replik på inlägget i DN där Christiansson (föga förvånande) försvarar sig mot anklagelserna som riktas mot honom efter dokumentären om utredningen. Förutom det att hon ifrågasätter forskningen han säger sig utgå från, tycker jag att frågan också handlar om etik. Jämför med fallen där läkare varit anställda av kändisar som till exempel Michel Jackson (och även Prince?) där man eftersom gränsen mellan läkare och patient luckrats upp kommit att skriva ut smärtstillande medel som lett till döden. Forskning måste hållas separerad från vardaglig verksamhet. Forskare sysslar med kunskap på ett generellt plan, aldrig med specifika fall. Rollerna MÅSTE hållas isär! Kraven på effektivitet och fixeringen vid målstyrning och mätbara resultat kan och får aldrig påverka vetenskapen, för i samma stund den gör det slutar forskningen vara forskning och forskaren förvandlas till en fasad som legitimerar högst tvivelaktiga arbetssätt. Cederström skriver,

En av de viktigaste artiklarna i ämnet publicerades redan år 1993 av Ceci & Bruck med titeln The suggestibility of the child witness (Psychological Bullentin, 113, 403-439). Det är anmärkningsvärt att en forskare, som utger sig för att vara expert i ämnet helt bortser från sedan länge väletablerade forskares resultat! Det kan väl inte vara så att Christianson inte känner till denna forskning?

Den forskning som Christianson bortser från har till och med sedan länge funnits sammanfattad på svenska. År 1996 publicerades en sådan författad av mig i en antologi kallad "Barns utsagor i misstanke om brott" i Pedagogiska institutionens rapportserie vid Stockholms universitet.

Forskare är lika mycket människor som alla andra. Men synen på FORSKAREN är en annan, och det hotar att påverka både den som forskar och de som samverkar med forskaren. Fallet Paulo Macciarini illustrerar samma sak. Forskning är en sak och vård en annan, och de två världarna får inte blandas samman. Forskning kräver perspektiv och reflektion, inte bara av den enskilde forskaren, utan av forskarsamhället. I samma stund som Christianson och andra lämnar akademin och agerar konsult upphör de vara forskare och deras ord bör inte tillåtas väga tyngre än någon annans. En vetenskaplig utredning är bara en vetenskaplig utredning om fler än en forskare står bakom den, och även då måste resultaten hanteras med varsamhet. Skälet till det är att forskning aldrig BEVISAR något. Forskare lägger fram hypoteser som sedan granskas kollektivt. Christiansons tvärsäkerhet rörande vad som är rätt och riktigt strider alltså mot en viktig grundprincip inom vetenskapen, och han diskvalificerar alltså därmed sina egna uttalanden. Det Cederström gör är dock helt legitimt, för hon falsifierar hans hypoteser. Det kan en forskare göra på egen hand, så länge skälen för det anges tydligt. Det är alltid den som hävdar något bestämt som har bevisbördan.

När redaktörerna Nils Wiklund och Ulla Sjöström för den kommande antologin Svensk vittnespsykologi – Utsagepsykologi i teori och praktik valde ut de bidrag som skulle vara med i antologin valde man också detta kapitel. Kapitlet uppdaterades då och kallades "Förhör med barn". Antologin kom ut år 2004.

I kapitlet Förhör med barn sammanfattas central forskning inom området. Den viktigaste forskaren när det gäller barns suggestibilitet är Stephen Ceci och när det gäller vuxna Elisabeth Loftus. De båda forskarna har gedigna publikationslistor och de har också sammanfattat aktuell forskning och publicerat sig tillsammans. Några slutsatser i korthet som framkommit i deras forskning:

1. Förskolebarn mer känsliga för suggestion/påverkan än äldre barn. Vuxna kan också ändra sina berättelser om de utsätts för suggestiv frågeteknik.

2. Fastän små barn kan ge korrekta beskrivningar av händelseförlopp är de lättpåverkade också när de gäller kända detaljer och händelseförlopp, även sådant som gäller deras egen kropp.

3. Åtgärder kan vidtas som minskar effekter av suggestion. Det handlar då om frekvens, frågestil och vilka krav som ställs till exempel i en förhörssituation.

a. Mindre sannolikt att barnets vittnesmål är förvrängt om det förhörts bara en gång. Det är dock svårt att i praktiken veta hur många gånger ett barn frågats ut, till exempel av föräldrar, innan ett polisförhör.

b. Intervjuare som inte ställer frågor av suggestiv karaktär, det vill säga en intervjuare som inte har en bestämd uppfattning från början, som inte repeterar slutna, val/alternativfrågor, ja/nej-frågor eller frågor som antyder ett visst händelseförlopp.

c. Intervjuare som är tålmodiga, ickedömande och som inte skapar kravsituationer, där till exempel vissa svar belönas har störst möjlighet att få korrekta beskrivningar från barnet.

Alla som sett dokumentären inser att utredarna i fallet Kevin bryter mot samtliga ovanstående punkter. Och man gör det inte bara med stöd från Christianson, han uppmuntrar dem även. Hans debattartikel handlar överhuvudtaget inte om forskning, den handlar om att försöka försvara Christiansonsheder, vilket är djupt oetiskt. Två små barn och en hel familj har fått sina liv förstörda, och sedan lades locket på, tills journalisterna började intressera sig för fallet. Än en gång visar det sig vilken viktig roll grävande journalister har i byggandet av ett hållbart samhälle. Vetenskapens roll i utredningen av Thomas Quick och i Macciarinifallet och även här är en skamfläck. Det är inte vetenskap man ägnar sig åt när man agerar som Christianson. Min kritik handlar inte så mycket om honom som person, utan om synen på forskning i samhället. Vad är kunskap och hur används forskningens resultat? Det borde vi tala mycket mer om, liksom om frågan vad som händer och vilka risker vi utsätter oss för när forskning likställs vid näringsverksamhet, konkurrensutsätts, målstyrs och utvärderas med avseende på mätbara resultat. Kanske är det ekonomiskt försvarbart, men vad är i så fall ett människoliv värt? Vad har en sådan som Christianson kostat samhället, och hur har han mage att idag försvara agerandet som visas upp i dokumentären, särskilt efter kritiken mot hans medverkan i utredningen av Quick? Att han och övriga inte visste då är en sak, men att man fortfarande hävdar att man hade rätt är obegripligt

Grundläggande är också enligt Ceci och Bruck att den som förhör barn, har ett vetenskapligt förhållningssätt och hela tiden arbetar med alternativa hypoteser kring ett händelseförlopp.

I mitt kapitel tar jag också upp Ray Bulls Government´s memorandum of Good Practice Interviewing Children, som etablerades 1992-1993. Denna rekommendation för hur barn bör förhöras baseras på forskning också från en stark tysk forskningstradition inom området.

Ray Bull menar precis som Ceci och kollegor att barn helst bara bör förhöras en gång. Om barnet verkar oroligt i förhörssituationen bör intervjuaren undersöka om det hör samman med det barnet har berättat eller att det är själva förhörssituationen som skapar oro hos barnet. Om man kommer fram till att det är det senare alternativet som skapar oro hos barnet, bör förhöret direkt avslutas enligt Bull. Det är ett helt annat barnperspektiv än det Christianson säger sig företräda.

Bilderna av den apatiska sjuåringen som fastlåst i en omöjlig och väldigt pressad situation, efter fyra timmars övergrepp av ibland två vuxna, som vägras kontakt med sin mamma, kommer jag att bära med mig så länge jag lever. Och jag skäms över och ber om ursäkt å forskningens vägnar, för vetenskapens försåtliga inblandning i detta och så många andra liknade fall där man anfört bortträngda minnen som bevis för att komma till ett avslut. Hur många fler fall finns det där människors liv slagits i spillror av forskare och andra som strävat efter att nå ära och berömmelse, och som jagat resultat och måluppfyllelse? Jag vet inte, men tycker mig på goda grunder ha identifierat ett enormt behov av samtal om kunskapssyn och vetenskapens roll i samhället.