Socialt ingenjörsskap förknippas med makarna Myrdal, 1930-tal och ett
samhälle som gick under namnet Folkhemmet. Vilandes på vetenskaplig
grund skulle ett nytt samhälle byggas, där alla människors individuella
behov tillgodosågs, på vägen mot uppfyllandet av samhällets övergripande
mål. Ett idealsamhälle, där det byggdes studentkorridorer för att de
mest lämpade och dugliga skulle kunna umgås, för att öka chansen till
att tycke uppstod och barn producerades. Rasbiologin ansågs ännu inte
belastad, framtiden var ljus och inga problem var för stora eller
komplexa. Ingenjörerna kunde lösa allt. Det omöjliga tog bara lite
längre tid.
Denna tanke levde kvar länge. Ända in på
1970-talet går det att hitta spår av detta tänkande, även om det under
oljekriserna fick sig en törn. Sedan hände något. Med Reagan och
Thatcher lanserades en annan tankemodell för ledning och organisering av
samhället. Ekonomin luckrades upp, och ingenjörerna ansågs inte längre
behövas. Under 1980 och 1990-talen var nyliberalism och avregleringar
svaren på alla frågor. Det var vägen som mot lycka och välstånd bar.
Frihet att tjäna pengar. Individuell frihet. Om alla ser om sitt eget
hus kommer det gemensamma välståndet att växa och sippra ner till till
de mindre bemedlade. Alla bitar skulle falla på plats, om man bara lät
bli att reglera. Det var vad Milton Friedman lovade världen, och Riksbankens
pris i ekonomi till Nobels minne instiftades, för att rätta till den
irriterande missen i Nobels testamente. Ekonomins osynliga hand ersatte
allt vad ingenjörsskap hette. Så gick det som det gick, och nu sitter vi
här, i spillrorna av det som en gång var.
Det går inte att
bygga ett samhälle på egoistisk grund, för det är bara ytterligare ett
uttryck för den urgamla drömmen om kakan som finns kvar även efter att
den ätits upp. Perpetum mobile är en fysisk omöjlighet, och det visar på
brister i ekonomernas logik. Skrämmande brister uppdagas och problemen
kommer nu slag i slag. Jasså, går det inte att låna pengar för att få
ekonomin (och välståndet) att växa. Måste lån betalas tillbaka? Sköts
inte underhållet automatiskt? Hur kunde mänskligheten gå på detta?
Obegripligt, men lika fullt ett faktum. Människor har enorma
förmågor, men är lika mycket drömmare. Det är så människor och kultur
fungerar. Inget konstigt alls.
Här en tanke att diskutera, ett förslag på lösning: ett kulturellt ingenjörsskap. Ett halvt
steg tillbaka, skulle man kunna säga. Vad har vi att förlora på att prova? Ingenjörer
behövs, liksom ekonomi, men det behövs också något slags förmedling, en
reglerande funktion, mellan. Och det skulle kunna utgöra grunden för ett
kulturvetenskapligt ingenjörsskap, som utgår från tanken på att en
hållbar utvecklingsprocess behöver såväl struktur/trygghet som
nytänkande och frihet. Jag har här många gånger och på olika sätt visat
hur ekonomi och kultur är två sidor av samma sak. Förstår man kultur
förstår man ekonomi. Ekonomer ska ägna sig åt att räkna på olika
scenarios och ingenjörerna skall jobba med att hitta lösningar på olika
tekniska problem, men det har visat sig förödande om man tänker sig att
någon av dessa ensam skulle kunna ersätta alla andra funktioner. Vad som
behövs är samverkan, mellan olika kompetenser och över gränser.
Integrerad kunskap, utbyte och förståelse för olikhet. Medvetenhet om
att lagarna som styr kulturella processer är icke-linjära, och att det
oväntat oväntade inte är undantaget, utan regeln.
Kultur, lika
lite som ett samhälle, går att styra mot bestämda mål. En resa till
månen eller möjligen Mars går att realisera, med uppbådande av enorma
resurser. Men ett samhälle går inte att hantera eller närma sig på samma
sätt. Ett samhälle är väsensskilt från andra processer. Kultur är en
öppen process av tillblivelse. Kultur går inte att tvinga in i en form,
den lever sitt eget liv. Kultur går inte att styra, den kan man bara
följa med, och reglera på marginalen. Kultur följer sina egna lagar, som
är dynamiska och komplexa. Inte linjära och komplicerade, som tekniska
processer. Detta har mänskligheten lärt sig den hårda vägen. Nu är det
dags att ta in den kunskapen, och integrera den i arbetet med att
organisera samhället. Dags att lyssna på humaniora, som tvingats se på
medan samhället har fått falla sönder, för att män med makt har haft
tolkningsföreträde. Dags att sätta ner foten, och säga stop. Det räcker
nu. Innan det är för sent och vi har nått punkten då det inte finns
någon återvändo.
Ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap
handlar som jag ser det om ett mer ödmjukt, nyfiket undrande, ledarskap.
Det handlar om öppenhet, transparens och insikt om människan i hela sin
vidd. Det handlar om att se potential, där och när den finns, och om
att utnyttja möjligheter där och när de fungerar och så länge de
fungerar. Ett kulturvetenskapligt ingenjörskap handlar om att följa med i
rörelsen, likt en sjökapten på en segelskuta. Och alla vet att en
träbåt kräver underhåll, samarbete och ödmjukhet inför naturen. Inte för
inte brukar segling vara ett inslag i ledarskapsutbildningar eller när
team skall byggas. Ett kulturvetenskapligt ingenjörsskap är inte något
nytt och revolutionerande sätt att styra och reglera samhället, inte
kungsvägen till välstånd och lycka för alla. Det handlar om ödmjukhet,
och om att göra det bästa av det vi har. Det handlar om att sluta drömma
om det som inte går att få, och om att istället resonera om vad ett
gott liv och ett hållbart samhälle är eller skulle kunna vara. Och det
handlar sedan om att lägga ut kursen och om att följa vindarna dit de
bär oss.
Det handlar i grund och botten om att jobba
med insikten om vad som går att förändra, och om att utarbeta metoder
för att förändra det. Men lika mycket om att förstå vad man måste
acceptera och rätta sig efter detta. Det handlar om att öppna ögonen,
och om att se människan i HELA sin komplexa vidd. Både möjligheterna och
problemen måste bejakas och tas med i den kulturvetenskapliga kalkylen
för organisering av samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar