Refränger 1

Har länge tänkt skriva om begreppet refräng, hämtat från den analytiska verktygslåda som Deleuze och Guattari lämnat efter sig. Detta blir den första posten i en serie poster som tar sin utgångspunkt i kapitlet om refränger från boken Tusen platåer, eller, eftersom jag utgår från den engelska översättningen som är den version jag är mest bekväm med eftersom det är där jag har alla mina anteckningar och understrykningar, A Thousand Plateaus. Kapitlet heter 1837: Of the refrain, och det börjar på följande sätt

A child in the dark, gripped with fear, comforts himself by singing under his breath. He walks and halts to his song. Lost, he takes shelter, or orients himself with his little song as best he can. The song is like a rough sketch of a calming and stabilizing, calm and stable, center in the heart of chaos. Perhaps the child skips as he sings, hastens or slows his pace. But the song itself is already a skip: it jumps from chaos to the beginnings of order in chaos and is in danger of breaking apart at any moment. There is always sonority in Ariadne's thread. Or the song of Orpheus.

Sången som tröstar och ger struktur åt kaos uppstår mellan. Ett slags tema, ett ledmotiv. En ordnande princip. Inte ett mål och inte en karta, utan just något som växer fram mellan. Refrängen ger stadga utan att bestämma, den är en struktur utan centrum. Ett slags rhizom, för att knyta an till ett annat av Deleuze och Guattaris begrepp. En refräng är ett slags upprepning av samma, utan att vara identisk och likt rhizomet handlar det om en icke-linjär förändringsprincip och organisering utan hierarki. Refrängens mening skapas i relation till sammanhanget. Därför passar det synnerligen väl som analysredskap för undersökningar av kultur, som också uppstår, existerar och förändras mellan. Alla undersökningar om kultur måste av just det skälet innehålla ett moment av öppenhet. Kultur är inget, det är en ständigt upprepad skillnad och föränderlig variation av några få begränsade teman. Kultur är förändring, är ömsesidig tillblivelse. Det skall jag försöka illustrera med en analys av Bruce Springsteens låt, The River. Refrängen som upprepas där är en annan än den sång som pojken sjunger i det inledande citatet, men refrängens princip är den samma och det är denna jag vill inleda serien poster med att försöka förklara.

Deleuze och Guattari menade att begreppen refräng var ett av deras allra mest användbara begrepp, kanske det begrepp de var mest stolta över. Liksom deras övriga begrepp går tankarna om refrängen inte att sammanfatta, vilket är viktigt att förstå om man vill arbeta med deras texter. Innehållet i platåerna får sitt värde först när man som läsare själv arbetar med dem och avlockar dem betydelse, vilket jag ska försöka göra här. Skall man läsa Deleuze och Guattari måste man vara beredd på att inte hitta några givna svar, men väl en hel massa uppslag att arbeta vidare med på egen hand. Det finns alltid eller går i alla fall att göra andra läsningar. Och det är just vad som tilltalar mig, att boken inte tvingar sig på mig, den inspirerar mig istället att tänka själv. Vad som helst kan inte sägas i namn av Deleuze och Guattari, men spannet av möjliga läsningar är ganska brett. Därför kan boken i sig läsas och förstås som ett slags refräng. Varje gång jag slår upp den hittar jag nya betydelser beroende på vilket humör jag har och vad som händer runtomkring mig och i världen.

Refränger finns överallt, inte bara i musiken. Samma fenomen går att iaktta på andra ställen och i andra sammanhang också och det är detta jag ska försöka visa i denna serie poster. Analysen av The River handlar inte om vad den betyder, egentligen. Vad jag vill illustrera är hur en refräng som objektivt sett är exakt den samma kan laddas med olika innebörder genom att relateras till olika sammanhang. Meningen bestäms med andra ord inte på en denotativ nivå, utan på en konnotativt föränderlig nivå och den uppstår mellan. Detta blir också en illustration till varför jag finner kultur vara ett så fascinerande och viktigt studieobjekt. Kultur finns överallt. Kultur påverkar alla, alltid. Därför blir analysen som nu följer en angelägenhet inte bara för Springsteenfans, utan för alla. Analysen utgår från The River, men den handlar i överförd bemärkelse om vår gemensamma verklighet. Vad som presenteras är ett verktyg att tänka med, inte en bestämning av innebörd.

Låten börjar med att beskriva huvudpersonen, den plats han vuxit upp på och vilka värderingar som finns och verkar där. Hans flickvän introduceras också. Det är tonårstid, och de längtar ut. Har drömmar och vill leva fria.

I come from down in the valley where mister when you're young
They bring you up to do like your daddy done 

Me and mary we met in high school when she was just seventeen
Wed ride out of that valley down to where the fields were green

Det är så jag förstår dessa rader. Och refrängen som följer på dem förstärker den känslan.

Wed go down to the river
And into the river wed dive
Oh down to the river wed ride

Han och Mary är kära. De drömmer om ett liv där allt är annorlunda, och den drömmen är fortfarande vid liv vid utgången av refrängen. Känslan av frihet och öppna möjligheter finns kvar. Men så händer något.

Then I got mary pregnant and man that was all she wrote
And for my nineteen birthday I got a union card and a wedding coat
We went down to the courthouse and the judge put it all to rest
No wedding day smiles no walk down the aisle
No flowers no wedding dress

Mary blir gravid, och där de bor, i det kulturella sammanhang där de växer upp, där måste man gifta sig. Man måste foga sig efter normen, börja jobba, bli vuxen. Känslan av instängdhet kryper sig på. När refrängen, som är den samma, dyker upp igen är allt förändrat. Dess innebörd är en helt annan, även om det fortfarande finns ett inslag av längtan och upproriskhet kvar. 

That night we went down to the river
And into the river wed dive
On down to the river we did ride

En sista kväll i frihet. Nere vid floden kommer samhällets krav och kulturen normerande kraft inte åt de unga tu. Sedan dundrar vardagen in. Han får ett jobb, men det är lågkonjunktur. Livet rullar på. Drömmarna bleknar, förflyktigas. För att överleva agerar han som om han inte mindes hur det var en gång, och Mary agerar som om hon inte bryr sig. Minnen, av flydda, sorglösa dagar, hemsöker berättaren och lägger sordin på hopplösheten som redan fanns där innan..

I got a job working construction for the johnstown company
But lately there aint been much work on account of the economy
Now all them things that seemed so important
Well mister they vanished right into the air
Now I just act like I don't remember, mary acts like she don't care
But I remember us riding in my brothers car
Her body tan and wet down at the reservoir
At night on them banks I'd lie awake
And pull her close just to feel each breath she'd take
Now those memories come back to haunt me, they haunt me like a curse
Is a dream a lie if it don't come true
Or is it something worse that sends me

Bottenlös förtvivlan är vad jag läser in här, men också en önskan om att det skulle kunna vara annorlunda. En önskan som får honom att söka sig ut, bort till den plats som är förknippat med fina minnen. Bort från kulturens krav och påtvingade konformitet. Floden är emellertid uttorkad, men platsen finns kvar.

Down to the river though I know the river is dry
Down to the river, my baby and i
Oh down to the river we ride

Han tar henne med sig till den enda plats där de kan leva ett fullt liv. Även om flodens lopp har avstannat finns kraften i dess rörelse kvar. Tillsammans kan de hämta kraft från minnen av de drömmar som aldrig fick förverkligas. Livet blev inte som det var tänkt, inte som de drömde att det skulle bli. När vi lämnar dem kan de inte längre dyka ner i floden. De kan inte längre flyta med strömmen, bort. Nu har flödet upphört. Den vägen är stängd. Men minnet och längtan finns kvar.

The River tar sig innanför huden, i alla fall på mig. Berättelsens kraft träffar mig varje gång, rakt i magen. För varje gång som refrängen återkommer förändras stämningen och orden laddas med ny innebörd. Det är upprepningen och sammanhanget som ger orden mening, vilket gäller även kulturen. Även om, eller kanske just därför att, det är i princip samma refräng som upprepas genom låten förstärks känslan som förmedlas. Även om texten är den samma är den helt ny när den dyker upp nästa gång.

Det är sätt att tänka kring och se på samhället. Refränger finns överallt.