ADHD-dagboken: När formen inte rymmer allt innehåll

Här för leden läste jag boken Bara man é fantastisk. Den handlar om Eddie Meduza. Inte riktigt ett litterärt mästerverk, men den tog sig ändå in. Berättelsen om människan bakom alla masker grep tag och hakade fast. Inte säker på att jag håller med om att Errol Nordstedt var ett missförstått geni, men han hade definitivt fler bottnar och talanger än vad som är allmänt känt. Och många i boken vittnar om hans lojalitet och medmänsklighet. Han ville mer än vad han hade kraft att driva igenom, och han rymde mer innehåll än formen kunde härbärgera. Det är intrycket jag får. En människa som tvingats uppleva många hemskheter, men som ändå höll fast vid lusten att leva. När jag var tonåring lyssnade många på honom. Mycket hö, hö, hö, om man säger. Men det jag minns är gunget och att hans repertoar var långt med mångfacetterad än ryktet gör gällande. Jag försvarar inte sexismen, absolut inte och detta är inget försvarstal för Eddie Meduza, inlägget handlar om hur man kan hantera känslan av annorlundahet i ett samhälle där normen blir allt trängre.

Jag har mött många människor som Meduza i mitt liv. Trasiga människor med stora drömmar och ett gott hjärta, som ständigt misslyckas med att samla ihop sig och fokusera och som har svårt att anpassa sig till hur man borde vara och bete sig. Människor som tar till droger för att stå ut och för att få lugn och ro från omgivningens larmande krav. Jag känner med honom och andra som han, för jag känner igen mig själv så mycket. Jag växte dock upp i en stabil familj och min barndom var lycklig. Trots det bär jag på sår som andra tillskansat mig, just för att jag inte passat in; för att jag inte fått vara jag. Min smala lycka är att jag aldrig tappat tron på mig själv. Och det är för att det alltid funnits vänner i min närhet som sett mig, som trott på mig och låtit mig gå min egen väg, som jag klarat mig.

Känslan av att leva i en kropp vars begränsningar gör att den inte riktigt rymmer allt innehåll som finns däri, kan jag tydligt identifiera mig med. Känslan av att leva i ett samhälle där normen är trång och man tvingas hålla sig inom givna ramar, fast man har många fler strängar på sin lyra och är någon att lita på. Att inte kunna röra sig mellan genrer och tvingas hålla sig på det spår man anvisats är plågsamt för en som är full av energi och som inte kan stänga av alla infall och tankar; en som hela tiden ser nya möjligheter och upptäcker intressanta aspekter av tillvaron att utforska. Jag vill förstå både mig själv och världen omkring mig. Tacksam för att jag hamnade rätt till slut, att jag vågade ta steget in i akademin. Kunskapen, särskilt kunskap om kultur är mångfacetterad och det går att variera sig utan att tappa fokus. Det har varit min räddning. Eddie Meduza fastnade i facket snuskrock och tvingades ropa: Kuken står eller ronka för att få uppmärksamhet. Fast han ville egentligen spela vackert, melodiskt och svängigt. Det finns så många som honom, och jag känner så himla väl igen mig.

Det är med blandade känslor jag skriver detta, för samtidigt som jag känner en enorm sorg över hur jag blivit behandlad och vad jag tvingats igenom av ett oförstående samhälle är jag tacksam för att jag är jag. Även om jag kunde skulle jag inte vilja vara någon annan. Jag vill bara få vara jag, på mina villkor. Jag har inga problem att följa regler, men när jag inte får göra saker och ting på mitt eget sätt kan minsta lilla sak bli ett oöverstigligt hinder. Bubblande entusiasm och tillförsikt kan på ett ögonblick vändas till bottenlös förtvivlan av ett höjt ögonbryn. Allt jag gör blir inte bra, och jag vet aldrig på förhand vad som kommer att bli bra. Därför är det så viktigt för mig att få möjlighet att misslyckas och börja om. Får jag bara det finns hur mycket energi och uthållighet som helst inom mig. Mina problem med målstyrning och kvalitetssäkring handlar om detta, för jag ser det som ett hot. Att tvingas tillbaka in i en trång form och en standardiserad värld, just när jag blivit docent och därmed trodde att jag lyckats bevisa att jag kan och är någon att lita på, ger upphov till existentiell ångest. Ge mig frihet och jag ger allt, verkligen allt. Kontrollera mig och jag dör. Det är på allvar och det handlar om vad som gör livet värt att leva.

Jag vet att jag har enormt mycket att ge, och jag har bevisat att jag kan. Jag går till jobbet med glädje och arbetar alldeles för mycket. Studenterna som mailar mig får svar med vändande och jag lever och andas kunskapen som arbetet handlar om. Eller handlade om, känns det allt mer som. Idag är akademin en produktionsenhet bland andra, en strikt målstyrd och kontrollerad verksamhet. Jag accepterar det, och jag tar konsekvenserna med ro. Jag fokuserar på det jag kan och det som det fortfarande finns utrymme och möjlighet att göra. Fast det känns allt mer som, till exempel detta att skriva böcker och publicera på nätet, uppfattas som ett problem, ett uttryck för illojalitet. Fast jag gör det jag på starns bekostnad utbildats för, och dessutom gör det huvudsakligen på min egen fritid. Den som inte anpassar sig och följer protokollet till punkt och pricka, den som inte skriver standardiserade artiklar och publicerar dessa i godkända och strikt kontrollerade kanaler, betraktas som ett problem av det akademiska systemet. Jag är kritisk och är noga med att bara göra sådant som jag kan motivera vetenskapligt och med hänvisning till kunskapsmålet. Och, som sagt, jag gör det jag utbildats för. Jag strider inte för att få göra något annat. Jag vill forska och undervisa. Jag vill vara och agera i akademin som den docent jag är. Och att forska handlar inte om att följa regler, utan om att skapa regler. Jag har både utbildning och erfarenhet och jag är öppen och mottaglig för kritik. Strider det jag gör mot några vetenskapliga principer backar jag och gör om och gör rätt. Problemet är att jag förväntas följa ett standardiserat protokoll, att jag inte får tänka själv. När jag examinerar studenter är ett av de viktigaste kriterierna: Självständighet och kritisk medvetenhet, men det gäller inte mig som lektor.

Akademin blir allt trängre och trängre för varje år som går, och redan den form som min kropp utgör är allt för trång för att rymma allt innehåll som pressats samman däri och som hela tiden hotar att explodera. Jag vill inte skrika ronka eller kuken står, men ibland känner jag för att bara skrika rätt ut: VARFÖR KAN JAG INTE BARA FÅ VARA IFRED OCH PÅ EGEN HAND OCH EFTER EGET HUVUD UPPFYLLA MINA BETING?! Varför får jag inte vara jag och göra det jag ska på mitt sätt? Varför är det viktigare HUR jag gör det som ska göras, än att det blir gjort med högsta möjliga kvalitet och inom givna tidsramar? New Public Management kommer att bli min död, känns det som. Och jag vet att jag inte är ensam. När ska samhället och ansvariga politiker inse att fler kan bidra med mer i ett öppet och tillåtande samhälle, än i ett standardiserat och formfulländat. Verkligheten är långt mer komplext än vad någon märkligt skapad form kan hantera. Tro mig, jag vet; av egen, smärtsamt tillägnad erfarenhet.