Vetenskap, värderingar, politik och komplexitet

Sitter på stationen och väntar på tåget som vanligt, fast idag ska jag först till Stockholm och sedan till Järna. Tre dagar med samtal, föreläsningar och seminarium på temat hållbarhet. Soil and Earth heter arrangemanget. Studenterna som jag handleder är fullt upptagna med materialinsamling och jag kan göra detta. Just nu är det lugnt. Sen, om någon vecka brakar det lös. Solen är på väg upp. Det ser ut att bli en fin dag. Vilar den känslan och ser fram emot givande kunskapsutbyte. Att ha ett jobb som erbjuder denna typ av möjligheter är fantastiskt.

Christian Azar skrev för ett tag sedan ett klokt inlägg i DN som jag tänkte blogga om. Det passar bra idag. Han skrev texten i samband med Marsch for science, och liksom jag var är han kluven. Idag ska man vara tvärsäker. Vet man inte säkert, eller, låt mig omformulera, om man inte uttrycker sig säkert, är det ingen som orkar lyssna. Samhällsdebatten i dagens medieklimat handlar om kasta tvärsäkra uttalanden mot varandra. Förslag möts med (indignerade) motförslag. När S avskaffar ID-kontrollerna på Öresundstågen är M mot, fast man tidigare var för. Svart, vitt. Rätt, fel. Debatter och strategiska utspel. Azar har dock inte skrivit en debattartikel. Han initierar ett samtal, visar på komplexitet och värnar både demokratin och vetenskapen. Det finns inga enkla lösningar. Det är den kanske viktigaste insikten, på alla områden.

Vetenskaplig kunskap om klimatet ifrågasätts av allt fler ledande politiker och tjänstemän i USA. President Trumps påståenden att klimatförändringarna är en bluff och att de har hittats på av Kina är bara ett av många häpnadsväckande exempel.

Polariseringen i samhället är stark och tydlig. Kanske är det därför nazister marscherar på gatorna igen. Bara ytterligheterna syns. När allt förändras snabbt och bara den som är tvärsäker och tydlig hörs och blir lyssnad på är det kanske en logisk följd att det blir så. Det skrämmer mig, men jag låter mig inte tystas. Hat och populism, förnekelse och fundamentalism kan bara bekämpas genom att värna öppenheten och uttrycka andra tankar. Enkla lösningar är kanske lockande, men bara det som verkligen fungerar är hållbart i längden. Den växande oförmåga att hantera komplexitet framstår allt mer som det verkliga hotet, mot både vetenskapen, demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Den här utvecklingen är allvarlig. Vi behöver vetenskaplig kunskap för att kunna fatta kloka beslut kring klimatet. Politiker och andra som medvetet ljuger eller skapar förvirring kring vad man vet och inte vet när det gäller klimatfrågan förtjänar all kritik och inget förtroende.

Nyckeln till framgång, här liksom på alla andra områden är att fokusera på problemets kärna. Och förnekelsen av komplexitet, fallenheten för enkla lösningar och förenklingar samt (över)tron på styrning, kontroll och konkurrensens kvalitetsdrivande effekter, ser jag som just det; nyckeln till problemet. För att knyta an till det jag skrev igår: Hållbarhet är inte ett mål som ska nås, utan en vision att sträva efter.

DN:s vetenskapsreporter Maria Gunther Axelsson har beskrivit det här väl i en krönika (26/12 2016). Men det finns ett påstående i artikeln som är problematiskt. Hon skriver att ”vi till varje pris måste komma ifrån att klimatet blivit en politisk fråga”. Rubriken till artikeln lyder: ”Låt vetenskapen gå före politiken”. 

Den här typen av argumentation hörs ibland i klimatdebatten. Det sägs att ”vetenskapen kräver att vi minskar utsläppen” eller olika varianter på det temat. Det kanske oftast är politiker eller miljöengagerade medborgare som råkar uttrycka sig så, men det hörs ibland även från vetenskapsmän.

Håller med om att det är problematiskt, men tänker att det ligger i linje med strävan efter enkla lösningar. Kanske tänker man att forskare vet, så varför inte låta forskarna bestämma. Om frågan nu är så viktig, varför överlämna besluten till politiker, som i dagens parlamentariska läge riskerar att ta beslut på problematiska grunder eller med utgångspunkt i önsketänkande; forskarna borde bestämma över de verkligt viktiga frågorna. Det låter kanske lockande, och det skulle definitivt vara effektivt, men det är ett fatalt feltänk, det vore att förneka verklighetens komplexitet. Ingen äger kunskapen. Forskare ska forska och politiker ska ta beslut. Folket ska rösta. Och samhället växer fram mellan. Det finns inga genvägar. Fler än en, men färre än många. Närmare än så går aldrig att komma ett svar som verkligen fungerar. Inget är så enkelt och hanterbart som man önskar sig. Mina tankar om detta ligger helt i linje med Azars, som fortsätter.

Här håller jag inte med. Vetenskapen kan nämligen inte säga vad vi bör göra åt klimatfrågan. Anledningen till att så är fallet är att vetenskap, den vetenskapliga metoden, erbjuder ett metodiskt sätt att få fram kunskap kring hur världen är beskaffad. Det handlar om att försöka ta reda på vad som är sant eller falskt. 

Men vad vi bör göra åt världen är en normativ fråga, och om normativa frågor kan man tycka olika. Det finns alltså inga vetenskapliga objektiva svar på frågan om vad vi bör göra åt klimatet, lika lite som det finns några sådana svar vad vi borde göra åt Syrien, kärnkraft, flyktingkrisen och så vidare. För att svara på dessa frågor krävs värderingar och riskbedömningar.

Är och bör är två HELT olika saker. Mellan är och bör finns ett universum av osäkerhet och människan är dömd att befinna sig mellan och försöka hantera sakernas tillstånd. Förnekelse, maktfullkomlighet, försök att överlåta besluten på någon annan samtidigt som man tar åt sig äran för sådant som visar sig fungera och skyller problemen på andra, är varianter på samma tema. Det spelar ingen roll hur många handlingsplaner, styrsystem eller kontrollinstanser man skapar, faktum kvarstår. Bara det som verkligen fungerar leder till ökad hållbarhet. Samhället är resultatet av samverkan, och det måste även lösningarna vara. Bara tillsammans kan utmaningarna vi står inför hanteras. Debatten är motsatsen till samverkan. Samtalet är vägen fram, menar jag, för bara genom samtal kan man hantera frågor vars lösning kräver både och, istället för antingen eller.

Klimatfrågan är sålunda en fråga för både vetenskapen (för att förstå vilka konsekvenser våra utsläpp kan få) och politiken (för att bestämma mål och åtgärder). Vetenskapen behövs naturligtvis också för att uppskatta hur mycket koldioxid vi kan släppa ut för att nå ett givet temperaturmål. Men att klimatfrågan är en politisk fråga kan man alltså inte komma runt. 

Vi har inget val. Utan samverkan och en väl utvecklad, kollektiv förståelse för och förmåga att hantera, komplexitet, kan problemen inte lösas. Debattens väg leder fel och riskerar att störta oss alla och samhället fördärvet. Låt helgens provokativa nazistdemonstration bli en påminnelse om vilka risker vi utsätter oss för genom att söka enkla lösningar. Komplexa problem kräver komplexa lösningar, och det finns aldrig några garantier för framgång.

Det här är viktigt av flera skäl. 

För det första. Vetenskap och kunskap är av stor betydelse i våra alltmer komplexa samhällen. Det är således viktigt att förtroendet för den vetenskapliga metoden att få kunskap upprätthålls. Men om vi hävdar att vetenskapen också kan bestämma vad vi bör göra åt svåra normativa frågor är risken att vi långsamt undergräver förtroendet för vetenskapen som kunskapskälla (eftersom vi då medvetet skulle överdriva vad vetenskapen verkligen kan svara på). Det vore olyckligt i dessa dagar då så många andra vill just relativisera fakta och vetenskaplig kunskap.

Enormt viktiga ord! Vetenskapen är inte en faktamaskin som kan fälla avgöranden. Forskning är ett kollektivt kunskapsprojekt, en gemensam ansträngning att söka så säker kunskap som det är möjligt att nå. Vetenskapens mål är sanningen, men det är ett gäckande mål. Utan förståelse för att alla vetenskapliga resultat rymmer ett obestämbart mått av osäkerhet kan ingen hållbar kunskap nås, och att blanda samman politik med vetenskap vore förödande. Politiken ska naturligtvis använda sig av tillgänglig kunskap men besluten om vad som bör göras måste tas av politiker, och för att demokratin ska fungera och verkligen leda till hållbarhet krävs att oppositionen tar sitt ansvar och inte reflexmässigt avfärdar allt som regeringen föreslår bara för att det är regeringen som föreslår, vad man nu föreslår. Samtal mellan, inte debatt, leder till hållbarhet. Ödmjukhet inför tillvarons komplexitet och strävan efter att utveckla kompetens att hantera komplexiteten som uppstår mellan, är vårt gemensamma ansvar att utveckla och använda.

Ta FNs klimatpanel IPCC som ett exempel. Panelen sammanställer och bedömer forskningsläget kring klimatet vart sjunde år och har varit en väldigt viktig kunskapskälla för politiker, tjänstemän, företag, medborgare och journalister världen över. Men IPCC säger inte vad vi bör göra åt klimatfrågan, eftersom det är en normativ fråga. Att IPCC lyckats hålla isär fakta och värderingar så tydligt tror jag är en av orsakerna till att organisationen varit så framgångsrik och har så hög trovärdighet (jag tänker främst på arbetsgrupp I som ägnar sig åt de grundläggande naturvetenskapliga aspekterna av klimatfrågan och som skulle kunna beskrivas som IPCCs inre kärna).

Det handlar om att både hålla isär och förena. Fakta och värderingar, är två oförenliga aspekter av tillvaron som ändå på något sätt måste förenas. Kulturen och samhället som växer fram mellan är beroende av att det oförenliga förenas. Ett omöjligt uppdrag, kan tyckas, men eftersom det är så verkligheten fungerar kan man tycka och tro vad man vill, är det ett faktum att det oförenliga MÅSTE förenas har mänskligheten inget val. Vi måste försöka, och försöka är det enda vi kan göra. Därför detta eviga tjat om samtalet, för samtalet är en arena skapad för just försök. Klimatet är vårt GEMENSAMMA ansvar och en fråga som inte kan delegeras för att vi ska kunna ägna oss åt annat. Kan vi inte eller vill vi inte samverka och försöka lära oss hantera komplexitet är vi alla förlorade, och risken är stor att vi drar med oss resten av livet på jorden i fallet.

För det andra. Om vi skulle anta motsatsen, att vetenskapen, alltså en grupp experter, och inte politiken, skulle få bestämma målen för klimatpolitiken (och kanske i förlängningen vilka åtgärder som skulle införas, kärnkraft eller inte, koldioxidskatter eller regleringar) då skulle vi begränsa demokratin kraftigt. Människor skulle få rösta, men deras åsikter skulle inte få genomslag i den faktiska politiken.

Det finns inga genvägar. Demokratin är bräcklig och fungerar bara precis så bra som vi människor tillåter den fungera. Populism är en genväg, liksom nazism och förnekelse. Debatten och det polariserande, förenklande klimat som växer fram när allt fler människor vill, orkar, kan bry sig om och värna demokratin är ett slags flyktbeteende. Drömmen om ett samhälle som fungerar som en maskin, som kostar mindre och ger mer samtidigt som den/det uppfyller allas önskningar och som dessutom är hållbart och som ständigt blir bättre är och förblir en orimlig fantasi. Ett samhälle byggt på drömmar är per definition ett ohållbart samhälle, oavsett om drömmarna är utopiska eller dystopiska. Vi får inte det samhälle och den politik eller vetenskap vi vill ha utan vad vi förtjänar.

Det här vore allvarligt just eftersom åtgärder för att minska utsläppen kan komma att påverka stora delar av våra liv. Tänk bara på hur infekterad debatten blir när krav om minskat bilåkande, flygande och köttätande väcks. Tänk på alla protester som uppstår bland fack och näringsliv när åtgärder för att minska utsläppen riskerar leda till minskade arbetstillfällen i till exempel kolgruvor eller energiintensiv industri. Det är just för att åtgärder för att minska utsläppen har potential att påverka våra liv så mycket som demokratisk legitimitet för dessa åtgärder är nödvändiga. Annars tror jag inte sådana åtgärder kommer kunna upprätthållas i längden.

Verkligheten och livet är komplext, och det måste vi bara acceptera. Först når vi lärt oss hantera komplexiteten kan vi börja hoppas, men innan dess rör vi oss med förfärande hastighet i helt fel riktning. Det var inte bättre förr, men det kan alltid bli sämre i framtiden. Om vi inte tar verklighetens utmaningar på allvar och lagar efter läge istället för att försöka förverkliga orimliga drömmar.

Sammanfattningsvis, vetenskaplig kunskap måste naturligtvis spela en mycket viktig roll när vi utformar vår politik inom ett så komplext område som klimatet. Men om vi skulle överlämna klimatfrågan från politiken till vetenskapen, och låta forskare bestämma mål för klimatpolitiken, ja då skulle vi göra våld på vad som är vetenskapens uppgift och vi skulle kraftigt inskränka demokratin.

Eller: Utan samverkan, solidaritet, gemenskap, förståelse för olikhet, komplexitet och behovet av mångfald; inget långsiktigt samhälle. Det handlar inte om vad vi önskar oss, utan om vad som faktiskt fungerar och är möjligt.