Rätten till och behovet av andlig utveckling 1

Enkla lösningar kan vara lockande, särskilt om man söker snabba svar, inte bryr sig på riktigt eller prioriterar ekonomi och effektivitet. Det finns dock inga genvägar till demokrati, hållbarhet eller ett meningsfullt liv värt att både leva och dö för. Tillvarons komplexitet och paradoxer är förfärande lätt att glömma eller bortse från om man inte vill se eller förstå. Lika lätt är det att förföras av vetenskapens exempellösa framgångar och all kunskap som tillgänggjorts via nätet. Faktum kvarstår dock, det finns fortfarande en hel massa som ingen vet någon, som inte går att bestämma vetenskapligt, en gång för alla. Kärlek må vara elektroner som går i spinn i hjärnan, det har vetenskapen visat. Det är ett svar på frågan, men det är lika användbart och vägledande för människan som det berömda svaret 42 på frågan vad som är meningen med livet och allt. Den avgörande frågan är inte vad kärlek eller livet är, utan vad det BETYDER. Livets mening är en fråga som vetenskapen saker verktyg för att besvara. Behovet av förståelse för tillvarons mångtydighet, kärlekens och livets mening kan bara tillfredsställas genom ett slags kombination av bildning och andlig utveckling.

Jag ser en växande informerad okunskap som sprider sig i samhället och det oroar mig. Ett exempel på detta är kritiken mot fundamentalism, som förfärande lätt slår över i en allmän kritik mot alla kyrkor och all religion. Främlingsfientligheten äter sig in i kulturen och hotar i förlängningen samhällets öppenhet, demokratin och populismen underblåser problemen med alternativa fakta, vilket i förlängningen hotar även vetenskapen (eftersom den är beroende av en stat som understödjer den). Fundamentalism och radikalisering, eller snarare alla utryck av oresonlighet är ett allvarligt och växande problem. Men, om det är fundamentalism man vill hindra, varför inte tala om och kritisera alla former av och uttryck för bokstavstroende, på alla områden? Varför kritisera Islam, en av världsreligionerna som samlar många miljoner troende och bevisligen kloka och ansvarstagande medborgare världen över? En annan sak oroar dock mer och det är den växande och ofta oresonliga kritiken mot alla regioner och religiösa uttryck. Oreflekterad och minst lika fundamentalistisk ateism som många troende uppvisar är minst lika allvarlig som islamismen. För genom att hindra människor att organiserat söka svar frågor om livets mening hotar man själva demokratins fundament. Hotet kommer som sagt sällan utifrån, det mest allvarliga hotet kommer inifrån, inte sällan från dem som säger sig vara "våra" vänner. Oresonligheten gentemot religion i allmänhet och Islam i synnerhet oroar mig. Även om jag inte är troende är jag intresserad av teologi, och jag värnar troendes rättighet att utöva sin religion (så länge den rätten inte inkräktar mina och alla andras demokratiska rättigheter). Jag tar tydligt avstånd från alla former av fundamentalism och bokstavstroende, men jag ser samtidigt ett växande behov i samhället av andlig utveckling eftersom vetenskapen inte har svar på alla livets många skiftande frågor. Jag ser ingen motsättning mellan tro och vetenskap, jag ser dem som komplement i processen av människoblivande och byggandet av ett hållbart samhälle.

Trots att vi har en grundlagsskyddad yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet i Sverige växer kritiken mot allt vad kyrka heter. Hur ska man förstå detta? Inte sällan slår den ateistiska kritiken mot all religion över i ett slags fundamentalism. Ateismen används för att, så att säga, bakvägen lufta rasismanstrukna, unkna åsikter. Ofta, tror jag, helt omedvetet, men lika fullt djupt problematiskt. Det är inte ett hållbart argument att säga att religion är en privatsak, för det stämmer inte, det finns inget stöd i svensk lagstiftning för den åsikten, och hur kontrollerar man saken utan censur eller tankekontroll? Samma argument har företrädare för kyrkan för övrigt använt för att försöka hantera avskyn för homosexualitet genom att säga att man tar avstånd från handlingarna men inte från människan, vilket är helt befängt. Kyrkan är skild får staten i Sverige och andelen troende bland befolkningen sjunker, men det betyder inte att behovet av andlighet minskat, tvärtom. Naturvetenskap, New Public Management och en långt driven ekonomisering av samhällets snart sagt alla områden ger svar och skapar struktur, men svar på frågor om livets mening kommer inte därifrån. Jag håller därför med ärekebiskop Antje Jackelén när hon skriver i SvD att barn och alla andra har rätt till och behöver andlig utveckling, vilket är något helt annat än religiös indoktrinering. Hur skiljer man för övrigt en skadlig religiös "indoktrinering" från en sekulär eller politisk dito? Om det är indoktrineringen man är kritisk mot borde man i konsekvensens namn vara kritisk mot alla former av indoktrinering (på samma sätt som man är noga med att man är lika kritisk mot Islam som man är mot Svenska kyrkan och alla religioner), och försvara humaniora och andra hermeneutiska, tolkande vetenskaper där det finns verktyg för att utveckla analysförmågan och ett kritiskt tänkande. Den enda vägen leder alltid fel, oavsett vart den leder. Samhället behöver utveckla och lära sig hantera kompetenser från olika områden, från både naturvetenskap, samhällsvetenskap, humaniora och religion, för att bli hållbart.

Sverige har undertecknat Barnkonventionen. I artikel 27 fastslås rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och ­sociala utveckling. Att tillgodose dessa rättigheter ses i vårt land som en samhällsfråga – i vart fall när det gäller hälsovård och utbildning. Ingen politiker skulle komma på tanken att säga att det är en fråga av rent privat karaktär. Med rätta tar vi för givet att det angår hela samhället att barnen får sina ­fysiska, psykiska och sociala behov tillgodosedda. Beträffande den andliga och till viss del även den moraliska utvecklingen däremot är situationen mer förvirrad. Ofta sägs det att framför allt religiösa frågor endast hör till den privata sfären. 

Det skrivs lidelsefulla ledare som argumenterar för att barn inte bör utsättas för religion. Gärna med argumenten: barn kan inte värja sig mot indoktrinering och barn kan inte tillgodogöra sig religion – för det krävs en vuxens abstrakta och kritiska förmåga.

Det är okunskapen som talar, och rädslan för det okända som gör sig påmind. Sekulariseringen är en historiskt sett ny företeelse. Det är först under de allra senaste årtiondena som tron övergivits och ateismen och vetenskapen ersatt kyrkan. Men dels eftersom ateismen också är en tro, en (i och för sig väl underbyggd) tro på att Gud inte finns (hur bevisar man vetenskapligt att något INTE existerar?), dels eftersom vetenskapen inte ger svar på livets alla frågor, kastar man ut barnet med badvattnet om man tar avstånd från allt var kyrka och religion heter, bara för att man med rätta är kritisk mot islamism, radikalisering och fundamentalism. Om barn inte ska utsättas för religion, hur gör vi då med indoktrinering från företrädare för politisk extremism som ser kunskapsresistens som en dygd, som sprider hat och hot och som medvetet sprider lögner? Timbro, telefonförsäljare, reklam i allmänhet?!

Låt oss se närmare på dessa två argument. Barn kan inte värja sig mot indoktrinering. Det är sant. Men med vilken rätt tillåter vi att barn utsätts för reklam? På vilka grunder avgör vi att vistelse i ett köpcentrum är mindre indoktrine­rande än vistelse i ett kyrkorum? Indoktrinering i bemärkelsen att det sker en påverkan av barn utan att de har möjlighet till kritik eller diskussion av bakomliggande ideo­logi sker hela tiden, vare sig vi vill det ­eller inte. Den är en del i barns intellektuella, emotionella och sociala utveckling. En värld fri från ideologi vore en steril värld. Vi behöver ideologier, i betydelsen: genomtänkta sammanhang av idéer. 

Sant, och viktigt att framhålla och en insikt som måste försvaras. Samhället och kulturen är fylld av människor och intressen som vill indoktrinera och framställa sin sanning som den enda rätta och rimliga. Detta är inget problem, för det är ett slags förutsättning för livet och människoblivande. Människa blir man tillsammans med andra, ingen kommer undan kulturen och det är omöjligt att leva i ett samhälle utan att påverka och påverkas. Indoktrinering är bara ett skällsord för sådan påverkan man inte förstår eller gillar. Om man nu är en företrädare för Sanningen bör man i konsekvensens namn vara just det, konsekvent i sin kritik. Indoktrinering och påverkar är och förblir en förutsättning för mänskligt liv, så det går inte att bli av med den. Däremot kan man lära sig förstå problemet och hantera utmaningen och ett sätt att göra det är att börja betrakta ekonomi som ett medel istället för ett mål, återupprätta kunskapsskolan och satsa på mer bildning. Skolans uppgift är inte (bara) att förmedla fakta, den handlar om att fostra medborgare som kan hantera demokratin som är ömtålig och aldrig kan tas för given.

Samtidigt behöver vi en ständigt pågående ideologikritik. Det finns inga knivskarpa gränslinjer mellan att indoktrinera, infor­mera, undervisa och uppfostra. Däremot är det skillnad mellan positiv påverkan och skadlig påverkan. Den skiljelinjen går dock inte mellan varuhus å ena sidan och kyrka, synagoga, moské eller tempel å andra sidan, utan den kan gå rakt igenom dem. Inom båda sfärer finns det möjlighet till god såväl som nega­tiv påverkan. Det är inte alls givet att ett varuhusbesök gör barnet till en god samhällsmedborgare och att ett kyrkobesök prackar på barn konstiga föreställningar om liv och död. I själva verket kan det vara precis tvärtom. 

Absolut inte! Det borde inte komma som en överraskning, och det är talande för vår märkliga tid att det är en präst som påpekar det självklara medan företrädare för vetenskapen ägnar sig åt att försvara sig och sin verksamhet mot ett föreställt hot som i alla fall jag inte ser. Jag känner många präster och några av de klokaste jag träffat i livet har varit präster, som liksom bildade naturvetare, som förstår och kan hantera både och, insett att livet är mer komplext än det framstår vid en ytlig betraktelse. All skadlig påverkan är förkastlig och måste motverkas, men ...

Skadlig påverkan förhindras inte genom att osynliggöra eller misstänkliggöra ett område och förhålla sig tämligen okritiskt till ett ­annat. I stället behövs en konstruktivt kritisk hållning på alla områden. Andlig fostran kan gå lika snett som intellektuell, emotionell och social fostran. Just därför bör pedagogiken på det andliga området bedrivas och granskas med samma omsorg som på andra områden.

Kyrkan går här före, kanske för att man tvingats inse att ska man vara en angelägenhet i det moderna samhället går det inte att hävda något som inte fungerade. Teologi handlar om religion, om andlig utveckling och sökande efter mening. Kyrkans budskap är kärlekens budskap. Inget av detta står i motsättning mot vetenskapen och därför är den oresonliga, naiva och informerat okunniga kritiken mot kyrkan farlig. Människan behöver andlig utveckling, men den liksom all annan utveckling och utbildning måste bygga på kunskap och beprövad erfarenhet för att inte bli skadlig. Som sagt, den enda vägen leder ALLTID fel. Det är inte religionen det är fel på, utan alla former av fundamentalism och oresonlighet!

Nu måste jag svara på mail och skriva på annat, men jag återkommer senare med tankar om det andra argumentet.