onsdag 24 maj 2017

Expertsamhällets lockelser och faror

Expert är ett begrepp som jag läge intresserat mig för. Tilliten till någon, för att denne någon är eller anses vara någon. Intresset handlar inte så mycket om experten i sig utan mer om den allmänna uppfattningen om hen och vad expertrollen gör med den som tilldelas titeln och äran. Professor Sven Å Christianson kvalar helt klart in i rollen som expert, och när nu Rickard L Sjöberg skriver på Brännpunkt visar han vilka risker samhället och medborgarna utsätts för när någons ord anses vara mer värda än någon annans. Makt har mer med kunskap att göra, än tvärtom. Den som har eller får makt kommer att uppfattas annorlunda. Hans ord får mer tyngd, bara för att hen är hen. Forskare är dock inte mer än människor, och Mats Knutsson eller Margit Silberstein må vara pålästa och insatta, men när de förklarar politikernas ord och avgör vem som vann debatten väger deras ord och tankar lika mycket som alla andra intresserade medmänniskors. Vad är poängen med att journalister intervjuar journalister om saker som angår alla? Vilka risker är förenade med att ersätta en bred allmänhets förmåga till kritiskt tänkande samt kompetens att ta informerade och välgrundade beslut med utgångspunkt i befintlig kunskap, med ett fåtal experter? Vet vi det, och på vilka grunder vilar den kunskapen?

Jag menar det är allvarligt att experter får allt mer inflytande i samhället. Kunskap borde vara utgångspunkten, inte individer som antas ha kunskaper. Vad som behövs för att bygga ett hållbart samhälle är kritiskt medvetna, kunniga och intresserade medmänniskor som lyssnar mer på vad som sägs än vem som talar. Och just detta illustreras på ett mycket bra sätt av Sjöberg i debattartikeln.
Hur forskningsresultat inom medicinens men också beteende­vetenskapernas område publiceras och hanteras är relativt strikt reglerat i västvärlden. Systemets kärna utgörs av noggranna förhandsgranskningar av vetenskapliga arbeten som rapporterar nya resultat. Utan att ha gått igenom sådana kritiska granskningar, vilka under akademiska tidskriftsredaktioners överinseende oftast pågår i månader och ibland år, blir det ingen publicering. Den forskare som i sådana sammanhang väljer att ljuga, till exempel om någon viktig detalj i sina resultat, riskerar att utsättas för ytterligare granskningar och utredningar för misstänkt forskningsfusk.
Jag uttalar mig ofta kritiskt om systemet med referee-granskade artiklar, men det handlar mer om hur artiklarna används och att det är det enda godkända sättet att sprida forskningsresultat på. All forskning handlar inte om att peka på samband, försöker inte leda något bevis eller bygger på elaborerade metoder som behöver granskas för att resultatet ska anses vara pålitligt. Och alla forskningsresultat passar heller inte för det begränsade och standardiserade formatet. När det gäller psykologi och förhörsmetoder riktade mot barn, liksom inom medicin och på många andra områden har jag dock inget att invända, tvärtom. Jag är konsekvent med att det ska vara INNEHÅLLET som räknas och att det är kunskapsmålet som styr valt av metod, teori och publikationsform. Det finns inga genvägar till kunskap!
Under utredningen av mordet 1998 på fyraårige Kevin ägnade Arvika­polisen enligt sin egen beskrivning månader åt att övervinna en femårig och en sjuårig ­pojkes inre motstånd mot att erkänna mordet genom bland annat att etablera personliga känslomässiga relationer dem. Då fallet ­under den senaste månaden granskats närmare av grävande journalister har kritiska synpunkter rests från många forskare inklusive undertecknad på de tekniker och det angrepps­sätt som valts.

Svar har dock givits på kritiken av den ”expert” som ursprungligen rekommenderade detta förhållningssätt. Professor Sven Å Christianson har bland ­annat i två fullängdsartiklar på DN Debatt (10/5 och 19/5) antytt att det finns stora mängder forskning av detta, fackgranskade slag som visar att det var nödvändigt att använda dessa metoder. Exakt vilka vetenskapliga artik­lar han talar om specificeras dock inte.
När Sven Å Christensson tar till orda idag och skriver debattartiklar gör han det i egen sak. Det är sin egen heder och status som expert han försvarar. Ingen äger dock kunskapen, så han får vackert finna sig i att hans ord granskas. Allt annat vore vansinne. Oantastliga experter är lika farliga för kunskapsutvecklingen som upplysta despoter är för demokratin. Christianson har lika lite som någon annan forskare tolkningsföreträde och hans ord liksom alla andras ord måste granskas för att tas på allvar. Där brast man hos polisen; man lyssnade och litade på Christiansons ord. Han lånade sin titel och vetenskapliga renommé och gav legitimitet till arbetet. Han tog på sig ansvaret för metoderna som användes, och att han nu riktar kritik mot medierna för att man granskar underlaget som han hänvisar till är djupt problematiskt utifrån ett kunskapsperspektiv. Den som har makt och är stark måste vara snäll och ödmjuk, frångår vi den principen får experterna otillbörlig makt och samhället utsätts för enorma risker. Som sagt, jag är INTE kritisk mot granskning, men sättet vetenskapen granskas på får aldrig bli mekaniskt eller en formalitet. Och även publicerade artiklar måste läsas kritiskt.
Om vi leker med tanken att DN Debatt före publicering skulle ha genomfört en traditionell vetenskaplig fackgranskning av Christiansons påståenden skulle det förstås ha varit ganska troligt att exempelvis jag skulle ha tillhört den grupp forskare som ombetts att göra denna. Jag skulle i så fall ha börjat med att be Christianson att specificera exakt vilka arbeten han i dessa kontroversiella kommentarer syftar på. Jag skulle därefter, då han gjort detta, själv ha följt upp referenserna och kontrollerat att Christianson verkligen förstått dem rätt. Först då denna fråga retts ut skulle jag ha rekommenderat att artikeln släppts igenom. Någon sådan kvalitetsgranskning finns det dock ingen som gör när forskare har kontakt med rättsväsendet, uttalar sig i medier, publicerar läroböcker på svenska bokförlag, föreläser för allmänheten eller publicerar sig på svenska dagstidningars debattsidor. I stället är tanken att ”vetenskapligheten” i det forskaren gör regleras av forskarens eget samvete och av risken att forskare som uttrycker sig olämpligt får skämmas för sin bristande professionalitet om andra forskare går ut och tar offentlig strid om saken.
I teorin fungerar det, men sällan i praktiken. Människor har förmågan att vara kritiska, rationella och tar ofta kloka beslut, men människor är sammansatta och styrs lika mycket av känslor. Ofta omedvetet, och kontentan blir att en stor del av den intellektuella kapaciteten används för att konstruera logiskt hållbara förklaringar till varför man gjorde som man gjorde. Kevinutredningen är historia och det är hur enkelt som helst att förstå att poliserna och Christiansson gör vad man kan för att undgå kritik. De har personligen allt att förlora och inget att vinna på en granskning. Självklart är det så, det är djupt mänskligt att reagera på det sättet. I ett KUNSKAPSSAMHÄLLE är det dock inte acceptabelt. Ingen kan eller får antas äga kunskapen, och makt får inte vara en aspekt i bedömningen. Allt och alla måste granskas lika. Experter är bra och deras kompetens ska självklart användas, men det får aldrig någonsin göras okritiskt.
Hur fungerar då detta system i praktiken när det gäller en forskare som Christianson?
Ja, när det gäller den vetenskapliga grunden för de förhörstekniker som användes i Kevinutredningen har jag nu tagit just sådan strid. Detta dels genom att (i likhet med journalisten Dan Josefsson) förklara mig beredd att möta Christianson i direktsänd tv-debatt i såväl Aktuellt som Opinion Direkt. Christianson drog sig dock ur medverkan i båda dessa program. Därefter genom att i SVT:s Gomorron Sverige i direktsändning be program­ledarna att de i en senare schemalagd intervju med Christianson skulle efterfråga de refe­renser han ännu ej specificerat. Tekniken blev slutligen framgångsrik.
Christianson har nu angivit vilken forskning han stödjer sig på. Han hänvisar dels till personliga uppfatt­ningar hos professor C-G Svedin, dels till psyko­terapeuten Börje Svensson. Utan att ifrågasätta att båda dessa säkert kan ha ­mycket tänkvärt att säga om barnförhör kan dock konstateras att en sökning i tillgängliga databaser snabbt visar att ingen av dessa har publicerat någon internationellt fack­grans­kad litteratur med inriktning på hur man får fram trovärdiga uppgifter under polisförhör.
Här visas en av alla faror med expertsamhället, som förfärande lätt tappar kontakten med allmänheten och det övriga samhället genom att sluta sig kring sig själv i kedjor av referenser. Kunskapssamhället fungerar inte så, eller samhället kan aldrig bli ett kunskapssamhälle om det vilar på blind tillit till experter som hänvisar till varandra, istället för till publicerade resultat som kan granskas. Och kritiken handlar här inte om individernas kompetens, utan om avsaknaden av kontrollerbara referenser. Vetenskaplighet bygger på öppenhet och möjlighet till kontroll. Det var därför som Christopher Gillberg dömdes till oredlighet i forskningen om damp, inte för att hans kompetens som forskare var ifrågasatt utan för att just den studie saknade (kontrollerbart) underlag i samma stund som hans assistenter destruerade den data som analyserna byggde på. Transparens och kritiskt tänkande, granskning och reflektion, är och förblir den enda fungerande grunden för vetenskapen. Låter vi ett föreställt och kulturellt skapat behov av experter, liksom av klara, tydliga och effektivt framtagna, enkla svar styra samhället riskerar fler att utsättas för det som de båda bröderna och andra utsattes för i utredningen av mordet på Kevin. Kunskap är aldrig kunskap om den inte granskas.
Slut­ligen refererar Christianson till ”Pynoos & Eth”. Här blir det intressant. Dessa för­fattare har nämligen mycket riktigt under 1980-talet publicerat två fackgranskade arbeten i internationella vetenskapliga tidskrifter tillsammans med just denna författarordning och utan andra medförfattare. Den ena av dessa artiklar (Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 1986, vol 25, sid 306–319) är till och med en relativt utförlig beskrivning av just en teknik för att inter­vjua barn som varit med om trauma­tiska upplevelser som till exempel att ­bevittna dödligt våld.
En närmare genomläsning av Pynoos & Eths artikels innehåll visar dock förvånande nog att den tycks visa på den exakta motsatsen av vad Christianson hävdar att den gör. Artikeln är för det första inte en artikel om utredande intervjuer eller polisförhör med barn som misstänkta gärningsmän utan om psykoterapeutiskt bearbetande förhör. För det andra är artikelns huvudbudskap inte att barn ”behöver tid” för att berätta. Huvud­budskapet är i stället att det, enligt författarnas uppfattning, är lätt att få nästan alla barn att berätta allt väsentligt om en sådan här händelse under en första strukturerad 90-minuters­intervju som bör utföras kort tid efter händelsen. Om Gomorron Sverige-redaktionen fackgranskat vad forskare säger i deras intervjuer före sändning hade inslaget med Christianson således sannolikt aldrig visats.
Jag brukar säga till mina studenter att de aldrig kan friskriva sig genom att ange en referens. Det blir inte sant för att det står i en vetenskaplig artikel, vilket inte är det samma som att tvivla. Vad jag vill peka på och i min roll som handledare och examinator uppnå är kritisk medvetenhet och förmåga till ansvar. Accepterar man att en expert kan friskriva sig från ansvar genom att peka på en artikel öppnas ett slags kunskapens Pandoras box och experternas makt och inflytande ökar på allmänhetens bekostnad. Vems liv är mest värt; en uppburen och välbetald professors, eller två värnlösa pojkar som hade hela livet framför sig? Den typen av frågor måste ställas och svaret är aldrig givet; inte i ett samhälle där kunskapen är i centrum och där man verkligen lyssnar mer på vad som sägs än vem som talar.
Naturligtvis är det inte rimligt att kräva av en polis i Arvika som önskar forskarråd om förhörsmetoder, eller av ett direktsänt familje­program i morgon-tv eller ens av storstadspressens debattsidor att de ska ha resurser och kunskaper att göra denna typ av fackgranskningar. Men vem ska då göra dem?

Fallet Christianson visar att vi här har en lucka i systemet som är möjlig för hänsynslösa individer att utnyttja. Jag känner i dag inte till någonting som tyder på att Christianson någon gång fuskat med originaldata som publicerats i internationell tidskrift med veten­skaplig fackgranskning. Jag vet dock samtidigt att nästan allt han skrivit och sagt på svenska om till exempel barns minne och psykogen amnesi är byggt på liknande falsarier som det stöd han anger för de förhörs­tekniker som använts under Kevinutred­ningen (se till exempel Svensk Jurist­tidning 2011).
Det systemfel jag önskade visa på genom att ta fram och tipsa nyhetsredaktioner om fallet Kevin var just detta. En forskare som saknar såväl självdisciplin som förmåga att skämmas kan i det svenska systemet, genom att rida på den internationella, noggrant grans­kade forskningens förtroende orsaka såväl enskilda människor som samhället stor skada.
Förtroendet för vetenskapliga tidskrifter är en ovärderlig resurs, men missbrukas den är kunskapssamhället och den långsiktiga hållbarheten hotad. Paulo Macciarini och alla turerna kring ledningen och olika forskare på Karolinska är allvarligt, liksom Chrisitansons agerande. När vetenskap handlar om annat än kunskap kommer alla att förlora, förr eller senare. Återkommer därför ständigt till betydelsen av kunskapens egenvärde. Forskar man för att få pengar och prestige, eller söker man pengar för att få möjlighet att forska? Idag rör sig akademin oroväckande fort i helt fel riktning, bort från kunskapen i centrum. Nyckeltal och pengar anses viktigare än verkligt, kontrollerbart vetande. Och forskare och experter anses följaktligen viktigare än kunskapen. Det är allvarligt och handlar inte bara om Kevinutredningen skandalerna på KI eller några andra enstaka fall, jag vill vidga perspektivet som Sjöberg pekar på till akademin, till utbildningssystemet och hela samhället. Kunskapen måste placeras i centrum och experter och forskning måste granskas löpande!
Exemplet Christianson visar hur allvarligt detta problem kan bli. Vad som behövs nu är en debatt, och kanske en förnyad statlig kommission för att reda ut hur samhället kan börja bygga mekanismer för att, utan att begränsa forskares yttrandefrihet, hantera detta problem.
Det är inte fler experter som behov, inte nya rutiner, fler och mer detaljerade kontrollsystem, målstyrning eller kvalitetsmätningar. Vad samhället behöver är en annan syn på kunskap och utbildning än dagens och en sund skepsis mot alla experter. Bara så kan kunskapsresistens och alternativa fakta, populism, nepotism och korruption motarbetas. Ett verkligt kunskapssamhälle är ett hållbart samhälle, och det växer alltid underifrån och mellan människor som bryr sig om varandra och som lyssnar mer på vad som sägs än vem som talar.

7 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Det finns ju experter och experter. När kvällsblaskornas rubriker utropar "Experternas bästa aktietips" bör man nog ta sig i akt. De får väl ses som ett specialfall av huvudströmningen inom nationalekonomin, där professorerna gång efter gång misslyckas att förutspå kommande kriser, men ändå tillåts fortsätta vara någon sorts "experter". Men folk som kan sin sak har jag inget emot, särskilt inte om de är öppna för korrigeringar och nya tankar.

Björn Nilsson sa...

PS till föregående: mindes just de små annonser man kunde se i tidningarna förr, där "experter" (?) sålde bombsäkra tipsrader för en femma eller så. Om man känner till den bombsäkra tipsraden behåller man väl den för sig själv, åtminstone tills man spelat ihop till sitt franska slott med vidhängande vingård i Provence?

Eddy sa...

Håller med i allt Björn! Kunniga människor med kloka förslag ska naturligtvis lyssnas på och förtjänar respekt, men det får aldrig utnyttjas. Och där har allmänheten och ansvariga ett ansvar. Den som tilltalas som expert blir lätt smickrad och tappar omdömet. Många äro kallade, men är utvalda.

Camilla sa...

Samtidigt brukar du skriva om att lärare och forskare ska ges frihet och litas på. Svårt att riktigt få det att gå ihop.

Eddy sa...

Att vara litad på är inte samma sak som att vara någon att lita på Camilla, det är en stor skillnad. Friheten att söka kunskap och ansvaret att forska är något annat än blind tillit till det som sägs. Det är aldrig den som talar som är det viktiga, utan det som sägs.

Camilla sa...

Att vara litad på utan att vara någon att lita på tycks mig något märkligt. När någon blir litad på, förväntar man sig nog att den personen ska gå att lita på. Jag ser det inte som en stor skillnad, mer än att det är olika perspektiv.

Maccharini var litad på ganska länge, det gick inte så bra.

Du framhåller ofta att du har kunskaper om kultur, t ex, och vill att människor ska lyssna på vad du säger, i just den egenskapen av att vara erfaren forskare. Jag håller dock, helt fristående, med om din sista mening, att det som sägs är det viktiga. Men det är nog inte så enkelt, i att värdera det som sägs ingår att fundera över vem som säger det, och varför.

Anonym sa...

Men Camilla, du litar alltså mer eller mindre automatiskt på den som anses pålitlig av andra? Det är just när många litar på en person men där man direkt märker att något inte helt stämmer med bilden som det finns anledning till att absolut inte lita på varken den personen eller de andras förmåga till sund bedömning. Senaste tiden har jag råkat ut för två chefer som ljuger mig rakt i ansiktet. Den första hade visserligen inte något överdriven trovärdighet bland anställda men lyckades lura i folk saker jag kunde konfrontera honom med som lögn med samma metod han själv använde, dvs att tala extra lugnt med fast blick. Nuvarande chef har liknande manér men skillnaden är att folk går på det utan att blinka. Varför? Det är antingen mycket yngre och oerfarna eller bara lustigt godtrogna. Har varit med om för mycket för att hela mitt inre inte ska reagera på hutlöst vinstinriktade chefer och plötsliga spänningar i luften som uppstår när folk ljuger eller med skenmanövrar undviker obekväma sanningar som är uppenbara för den som inte redan domnat bort av sin egen rädsla för att mista sitt jobb.

Det är STOR skillnad mellan att vara litad på, att anses trovärdig och att faktiskt vara sann och någon att faktiskt lita på. Har stor del av mitt liv varit med om präster och kyrkosammanhang som babblar om vikten av att bli relevanta och trovärdiga bland vanligt folk. Har alltid reagerat högljutt på det och tystat det pladdrande sällskapet med att man nog bör börja med att bli sann internt innan det finns anledning för någon att ha förtroende och lita på de som kallar sig kristna och på kyrkor. Att bli trovärdig blir annars inget annat än att skapa (reklam)bilder om hur man vill uppfattas utan att verkligheten hänger med och backar upp uttalandena.

Varför överhuvudtaget bekymra sig över sin trovärdighet? När man är någon att lita på kommer människor som söker det sanna och verkliga att omgående uppfatta det. De övriga vill luras då de inte är intresserade av sanningen. Man finner alltid det man söker, möter det man skapat förutsättningar för att möta. Sålunda funderar jag förstås på varför jag på senaste året mött två nästan identiska ljugande chefer. En lärdom att göra antar jag.

Eva