Kunskap om kunskap, för kunskapens skull

Vad innebär det att veta? Vad är möjligt att veta? Till vad kan och ska kunskapen användas? Den typen av frågor finns inte tid att reflektera över. När utbildning och kunskapsutveckling ska kontrolleras och effektiviseras finns bara utrymme och förståelse för frågor som: Är artikeln referee-granskad (det vill säga läst och godkänd av två anonyma granskare) och publicerad i en vetenskaplig tidskrift? Ju fler artiklar man har desto mer antas man veta. Fast kunskap fungerar inte på det sättet. Och utan en väl utvecklad förståelse för vad kunskap är kan vetenskapen inte producera vetande. Kravet på tvärsäkerhet hämmar kunskapsutvecklingen för allt färre vågar ta sig till vetandets verkliga gräns och anta utmaningen som det innebär att söka sig fram i okänd terräng. Jag vet att jag varit inne på dessa frågor många gånger förut, men det är den tiden på året nu, när det dels inte finns så mycket tid för annat än att överleva, dels handlar det mesta av arbetstiden åt att svara på frågor som rör kunskap och kunskapsutveckling. Jag kämpar med att få studenterna att tänka själva, och studenterna kämpar med att följa anvisningarna. Det brukar bli bra eller i alla fall helt okej i slutändan, men det är en kamp, och den kampen hade varit en annan om synen på kunskap i samhället, akademin och utbildningssystemet som helhet såg annorlunda ut. Tänk om vetenskapsteori var ett obligatoriskt ämne redan på gymnasiet. Tänk om studenterna som kom till högskolan redan hade varit och nosat på kunskapen om kunskap. Tänk om jag som handledare redan inledningsvis fick svara på frågor som handlar om hur man når kunskap, istället för att behöva lägga en massa tid på att försöka avlära studenterna en instrumentell syn på det vetenskapliga hantverket.

Dick Harrison skrev för några veckor sedan en krönika som stannade kvar i mina tankar, just för att den handlade om synen på kunskap. Nu har det blivit dags att blogga om den.

Vilken historia har vi behov av att kunna? Är det inte bättre om våra barn sätts att läsa in sig på de senaste decenniernas utveckling än att de tvingas plugga in gamla kungar och krig?

Frågorna är förutsägbara, med tanke på att jag vid upprepade tillfällen har talat mig varm för den historiska bildningens betydelse. I finländska gymnasier har man valt att dra en gräns vid 1809. I Sverige är man ännu radikalare och fokuserar starkt på 1900-talet. I instruktioner till läromedelsförfattare härskar det modern- och samtidshistoriska primatet. Det är nutiden som gäller. Tiden före industrialiseringen och första världskriget är mindre värd än tiden efter, förefaller det som.

Synen på kunskap i det svenska samhället och utbildningssystemet är väldigt instrumentell. Om kunskapen befinner sig mitten står dragkampen mellan bildning och fakta, och i den målstyrda, strikt kontrollerade New Public Management-skolan där mätbarhet och ekonomiska resultat prioriteras framför lärande och kunskapsutveckling kommer bildningen att få svårt att överleva. För bildning går inte att kontrollera. Bildning handlar om att ge perspektiv och är ett indirekt sätt att söka kunskap om kunskapssökandets förutsättningar. Bildning är inte en lista, en kanon och handlar inte om utantillkunskaper. Bildning handlar om att bygga upp en förståelse, både om det som varit och om det som skulle kunna bli. När historieämnet reduceras till inlärning och kontroll av fakta om en allt mindre del av historien går något viktigt förlorat; perspektiv på och kunskap om det djupt mänskliga och oföränderliga. Historien blir gåtfull och mytologiseras, vilket gör att värdefulla kunskaper och insikter som behövs för att förstå framtiden och det som skulle kunna bli går förlorade. Konsekvensen blir att allt fler lever allt tydligare i ett allt smalare spann av kunskap och insikt. Kulturens hållbarhet utarmas och risken är att människan gör om fatala misstag som hade kunnat undvikas med bättre kunskaper om hur man levde och tänkte förr i tiden.

Det är naturligtvis inte läromedelsförfattarna och förlagsfolket det är fel på. De är producenter som måste anpassa sig efter marknadens krav, och faktum är att samtliga århundraden och millennier av mänsklig verksamhet före 1900-talet betraktas som tämligen ointressanta i den officiella historiepedagogikens Sverige. En genomsnittlig gymnasieelev ska lära sig mycket mer om nazismen, kalla kriget, socialdemokratins reformer och Sovjetunionens sönderfall än hon ska kunna om franska revolutionen, trettioåriga kriget, renässansen, antikens Grekland eller kristnandet av Sverige. Processer och händelser av fundamental vikt för uppkomsten av vår civilisation mörkläggs utan att någon reflekterar över det, allt från uppfinningen av hjulet och konstbevattningen till Julius Caesar, Jesus, Muhammed och Columbus.

Inte så att man censurerar, man skjuter bara allt mer av kunskapen in i historiens dunkel. I jakten på säker kunskap och när fokus allt mer ligger på ekonomin blir det så. Bara lönsam kunskap accepteras, och vad som är lönsamt bestäms av marknaden. Bara det som kan bevisas vara lönsamt godkänns som viktigt vetande och skolans uppgift. Kunskap för kunskapens skull är en tanke som inte får tänkas, för den betraktas som uttryck för flum. I GP skrev några nyliberala ekonomer här för leden att vi borde tala om förlusterna i den offentligt finansierade, och man menade att den tanken även borde gälla för skolan. När ekonomi placeras i centrum påverkas synen på kunskap och vad som är närande och tärande. Ett samhälle som värderar vinst mer än allt annat kommer kunskapen att tvingas anpassa sig. Vård och skola är investeringar för framtiden, liksom bildning. Kunskap är frön som kanske kan komma att bära frukt i framtiden, men eftersom framtiden är öppen och ingen vet hur det kan komma att bli på sikt, går det aldrig att veta var som är lönsamt och vad som inte är det. Därför har kunskapen ett egenvärde, för det är enda sättet att försvara den mot klåfingriga, kortsiktiga, makthungriga politiker och kapitalägare. Offentligt finansierad verksamhet kan överskrida budgeten, och det gör den när behoven är större än tillgången, vilket är fallet i vård, skola och omsorg. Det är inte samma sak som förlust. Om fler accepterar den tanken rör vi oss ut längs ett sluttande plan. Historieundervisning är ingen garanti för att så inte sker, men den kan fungera som ett slags vaccin.

Över allt detta svävar ett nyord som knappt existerade när jag var student: historiebruk. Det viktiga är inte att lära sig om vad som faktiskt hände, utom om hur historia brukas – hur opinionsbildare manipulerar bilden av det förflutna, hur historia framställs i filmer och dataspel, hur uppfattningen av det förflutna påverkar vårt sätt att tänka. Kort sagt: historia håller på att förändras från att ha varit ett ämne som man läste för att få grundläggande allmänbildning om varför samhället ser ut som det gör till att bli ett diskussionsforum för existentiella frågor och dagspolitik.

Och det är kanske bara bra, till viss del – men i förlängningen kan strömkantringen mot historiebrukets vassa klippor leda till skeppsbrott för kunskaperna om just de mänskliga erfarenheter som gör att vi över huvud taget bör studera ämnet. Eller är jag en stofil bara för att jag fortfarande vill ha med Alexander den store, reformationen och Robespierres skräckvälde i en lärobok? Kanske. Men i så fall är jag en stolt stofil. Den dag vi på allvar kastar det förflutna överbord och nöjer oss med kvasifilosofiska spekulationer med utgångspunkt i det senaste århundradets hastiga förändringar på den politiska scenen är vi illa ute.

Jag inställer i Harrisons ord och ser samma fara som han gör. Vi behöver bildning för att kunna stå emot trycket som viljan till makt innebär. Den som bara bryr sig om ekonomiska resultat och är fixerad vid lönsamhet kan ta till alla medel som står till buds, och om alternativa fakta kan användas så gör man så klart det. Kunskap om kunskap visar att makt och vetande är två sidor av samma sak, och den som är bildad får perspektiv att granska kunskap och fakta med. Makten är blind. Bildning öppnar upp och skapar förståelse. Vad är skolans uppgift? Det har sett olika ut under olika perioder, men den svenska folkskolan är unik och dess historia stolt. Dess mål var kunskap för kunskapens skull och den sågs som en långsiktig investering vilken tjänat ekonomin väl. Om den synen på skola och utbildning överges till förmån för ett historielöst, kortsiktigt och ekonomiinriktat perspektiv har vi snart ingen skola. Kravet på skolor ska gå med vinst är oförenligt med kunskapsutveckling, bildning och kritiskt tänkande. En instrumentellt målstyrd faktabaserad skola handlar inte om kunskap och lärande längre.

Historieämnet är varken till för att berätta roliga anekdoter om romerska kejsare eller för att diskutera historiebruk. Vi läser historia för att lära oss om mänskligt beteende genom tiderna, om erfarenheter som vi inte kan annat än tjäna på att ta till oss. Att tacka nej till dem är vansinne.

Ett samhälle som tackar nej till kunskap eller som inte uppskattar kunskapens egenvärde, som snabbt vill veta säkert och som premierar tydliga, jämförbara svar framför svar som ger förståelse för tillvarons komplexitet; ett samhälle som ser ekonomi och vinst som mål, istället för att se det som verktyg, är ett ohållbart samhälle som utsätter sig själv för enorma risker. Historien lär oss det, och kunskapen finns där mitt framför ögonen på oss alla. Om vi bara inser det och lär oss se och förstå vetandets värde och ägnar oss mer åt kunskap för kunskapens skull.