Antropocen. Eller, djur och natur känns så mycket 1900-tal

Detta blir sista dagen på seminariet om hållbarhet och posthumanism, och jag tar tillfället i akt att blogga om Sverker Sörlins nya bok, Antropocen: En essä om människans tidsålder, som recenseras i DN av författaren Anita Goldman, och som har nämnts här under dagarna. Sörlins bok innehåller inga nyheter, en tanke som dykt upp här på seminariet är att vi redan vet allt vi behöver veta. Vi vet att vårt sätt att leva är ohållbart och att det bara är en tidsfråga innan vi tvingas förändra livsstil, radikalt. Felen finns inbyggda i både tekniken och tankestrukturerna. Vi har avläst oss förmågan att lyssna och litar på våra system, som så till den milda grad idealiseras att människan dissar sig själv. Paradoxalt nog med tanke på att allt handlar om människan, verkligen allt, och allt mer dessutom. Gränsen mellan natur och kultur håller på att suddas ut, eller är det snarare så att ...

Naturen har upphört att existera. Det finns bara miljö, eftersom absolut allt på jorden är genomsyrat av mänsklig aktivitet och teknologi. Vi lever i ett neoenvironment, en teknosfär. Det är människans tid på jorden. Efter 12 000 år under Holocen är det dags för Antropocen, människans tidsålder. Antropocen är alltså namnet på den epok i jordens historia då människan är den dominerande geologiska förändringskraften.

Det skulle kunna vara mänsklighetens bästa tid, men så är det inte riktigt. Genom århundraden skulle man kunna tro att människan lärt sig hantera jorden och livet, men det verkar inte räcka. Människan vill kontrollera och styra jordens utveckling. Kunskaper och erfarenheter som handlar om anpassning efter rådande förhållanden; till naturen, djuren och allt det som är okontrollerbart, glöms bort eller avlärs aktivt. Jag ser ett slags schizofrent förhållningssätt växa fram, som bygger på en kombination av hybris och dåligt självförtroende. Hållbarhet går inte att nå utan anpassning, inkännande lyhördhet och förståelse för komplexitet och ömsesidigt beroende. Hållbarhet är inget mål, det är ett förhållningssätt till kunskap, till naturen, livet och verkligheten. Antropocen handlar om det, om kraften som mänskligheten förfogar över men inte förstår och därför använder på ett destruktivt sätt.

Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria och författare till en rad banbrytande böcker om människa och miljö, har med ”Antropocen” skrivit en tät och alldeles nödvändig vetenskapshistorisk bok om vår nya tidsålder. Det är inte främst en bok om det vi kallar miljöförstöringen eller klimatpåverkan, utan en bok om hur människan har tänkt och tänker på jorden och sin plats på den. Ändå är det de få diagrammen som helt övertygar om dramatiken i det som kallas Den stora accelerationen och som kan sägas ha startat efter 1945. 

Kurvorna har benämnts hockey stick curves. Man får tänka sig hockeyklubban liggande: ett hundratals år långt skaft med svag lutning, så det korta, uppåtstående bladet som visar den dramatiska vändningen under ett fåtal årtioden. Vid 1900-talets mitt sticker kurvorna för såväl ”earth trends” som ”socioeconomic trends” brant uppåt, ökningarna är flera hundra procent. På allt: odlingsbar mark, bekämpningsmedel, gödningsmedel, befolkningsökning, transporter, förlust av tropisk skog, dammbyggen, pappersproduktion, koldioxid, urbanisering, transporter, temperatur. Allt.

Tanken svindlar. För mig och mina generationskarater, vi som är födda på 1960 och 1970-talen när allting peakade, är det svårt att förstå hur det skulle kunna vara annorlunda. Ändå har det hänt massor, och det har inte blivit bättre. Datorerna har blivit bättre, det är billigare att flyga och ekonomiskt har det gått bra. Om livet bara handlade om kultur skulle allt vara frid och fröjd, men nu är det inte så. Kulturen är beroende av naturen. Ingen och inget är något helt i kraft av sig självt. Allt är relationer. Det har under dagarna här i Järna blivit oerhört tydligt. Samverkan mellan mikrober, svampar, växter, bakterier och så vidare. Livet är en relation, en komplex helhet. Problemet är att det krävs perspektiv för att inse och förstå. Och för att få perspektiv krävs det tid, eftertanke och en vilja att se samt en ödmjukhet inför oöverblickbarheten. Mitt liv är bara en liten del av ett enormt flöde, en kollektiv process av tillblivelse. Att människan förändrat så mycket, under så kort tid, för så många, är skrämmande. Mänskligheten förfogar över en kraft som är oss övermäktiga. Begreppet Antropocen beskriver det där på ett bra sätt. Det är allvar nu, dags att ta ansvar, eller i alla fall göra vad vi kan för att vi som lever nu inte ska gå till historien som de som kunde men inte ville förändra sitt sätt att leva och som därför puttade livet på jorden förbi the point of no return, ut över det sluttande plan som som vi befinner oss på.

Själva jordskorpan är numera skapad av människan. Dess lager innehåller legeringar, föroreningar, isotoper, städer, infrastruktur, ja snart sagt vad som helst som kommer att vara kvar efter oss. Ta bara spåren lämnade av krig och vapen. Sörlin citerar en artikel där ledande stratigrafer beskriver hur tusentals miljarder skott har avfyrats i mänsklighetens historia och de flesta ligger kvar i mark och vatten:
”En triljon kulor har skjutits bara sedan andra världskriget. Man vet ganska väl hur kulorna sönderfaller. Blyet oxiderar och korroderar så att skotten lämnar fickor av blymineraler i jorden. Hela planetens yta har tusentals kulhål per kvadratkilometer, på land och i hav. I oräkneliga generationer kommer de geologiska spåren att bestå. När namn som Somme, Verdun, Dien Bien Phu, Aleppo har glömts bort och de människor vilkas liv offrades där inte längre är kända av någon kommer massmördandets molekyler fortfarande att öda stilla genom jordskorpans översta skikt som en signatur för det vi ännu kalllar mänskligheten”.

Tanken svindlar. Ingen kan ha överblick över allt. Bara glimtvis kan man förstå, delar av helheten. Allt går inte att fånga, inte på riktigt. Därför är ödmjukhet så himla viktigt. Den avgörande och absolut viktigaste insikten är hur LITE vi vet egentligen, inte hur mycket. I förhållande till vad som går att veta, och kanske särskilt i förhållande till vad vi borde veta, är mänsklighetens samlade kunskaper förfärande ofullständiga. En triljon kulor har avlossats bara under (drygt) min livstid. Den destruktiva kraften som den tanken representerar är enorm. Och det är människan som utsätter andra människor för detta, och som samtidigt utsätter djur, natur och klimat för stora påfrestningar. Förr eller senare MÅSTE det sättet att leva upphöra. Människan kommer att tvingas sluta leva som vi gör. Frågan är bara när, och av vilket skäl, samt om livet på jorden kommer att kunna återhämta sig efteråt. För allt förstå allvaret och komplexiteten behövs de där enorma tidspespektiven. Vi behöver konfrontera okunskapen och tvinga fram en ödmjukhet. Det är skillnad på hopplöshet eller uppgivenhet och ödmjukhet. Skillnaden är att ödmjukhet inför och insikt om mänsklighetens relationalitet leder till kontakt med livet och den jord vi kommer från och oundvikligen kommer att återvända till. Människan måste inte kontrollera allt, det är en kulturell föreställning. Människan kan inse sin egen litenhet och sitt beroende, av varandra och av resten av livet på jorden. Vi har ett val, och det är nu det avgörs.

Men antropocen är inte ett annat ord för miljöförstöringen tid, utan ett mycket vidare försök att formulera och analysera det paradigmskifte vi nu lever mitt i. Medan kultursfären är besatt av i detta sammanhang perifera identitesfrågor och den politiska sfären av i detta sammanhang perifer terrorism, rör vi oss, som mänsklighet, in i ett kvalitativt nytt stadium: 

”Jorden och alla dess invånare, människorna bland dem, är på väg att övergå till ett självförvaltande stadium där gränserna mellan jord, liv, mänsklighet och andlighet alltmer tonar bort … Det finns ingen tydlig gräns, inte heller något som står över något annat. Buddhistiskt tänkande har liknande inslag, liksom hinduistiskt, med dess föreställning om Brahman, världsjälen.”

Allt och alla hänger ihop i ett slags väv. Utan mikrober, bakterier, svampar och växter klarar sig inte djuren, och utan djuren klarar sig heller inte växterna. Ensam är inte stark. Allt och alla är ömsesidigt beroende av varandra. Inget kom först och inget kommer sedan, allt blir till i samma livsframbringande process. Gränsen mellan natur och kultur är fiktiv. Det går inte att förstå livet utan att inse relationaliteten som tillblivelseprocessen drivs av. Människa har förmågan att se och förstå, så ansvaret vilar tungt på våra axlar. Vi kan tänka om och tänka nytt, vi kan ändra vårt beteende och påverka kulturen som utgör ramen för tankens universum. Ingen kan göra det på egen hand, allt är beroende av varandra. Det blir lätt ett slags låsning, men väldigt mycket är vunnet bara genom att stanna upp, tänka efter och minska på effektiviteten. Livet är en långsam process och genom att lägga örat mot marken och lyssna, uppleva, känna in och bara ta sig tid att försöka förstå är mycket vunnet. Både för mig och för resten av livet på jorden. Belöningen är dessutom omedelbar, för tid är det enda vi har, den går inte att spara, bara att använda klokt.

Så har den moderna människan gått varvet runt, hon som stormade ut ur gudsberoende för att bli en självständig agent i en gudlös värld. Nu är vi tillbaka i allts absoluta beroende av allt annat, Sörlin nämner post-humanismen, som söker det gemensamma hos allt levande. ”Antropocen utför ett arbete: genom att etablera en gräns, mellan före och efter människans herravälde, upplöser det andra gränser. Mellan kultur och natur, mellan människor och annat levande, mellan naturvetenskap och humaniora. Poängen med att leva i antropocen, är att alla varelser delar samma öde – att tvingas till självförvandling.”

Jag skriver under på det. Här under dagarna i Järna har vi talat vetenskap och teorier, vi har diskuterat både konstprojekt och artiklar. Samtidigt har vi tittat på biodynamiska odlingar och ekologisk djurhållning, vi har lyssnat på jordbrukare och ätit hållbart framställd mat. Vi har samtalat och öppnat upp ett slags posthumanistiskt tankerum där insikten om livets betänklighet och människans litenhet kan hållas levande. Den insikten är inget man man undervisa om eller sprida genom texter, den kräver ett annat förhållningssätt till livet och kunskapen. Den insikten kan bara levas. Kunskapen växer på och tar sig in i en. Var börjar du och slutar jag? Vilka är vi? Det är hög tid att ta de frågorna på verkligt allvar, för det är uppenbart att alla gränser är fiktioner, är kulturella skapelser. Livet är vi och vi är alla ömsesidigt beroende av varandra.

Moderniteten byggde på idén om vetenskapliga framsteg, på en bejakelse av förändring och en ständigt bättre (större, snabbare, rikare, friare) framtid. I detta var naturen, skriver Sörlin, den lojala tillhandahållaren av grundvillkoren, råvarorna, energin, och tyst mottagare av avfallet. Politiska åskådningar från höger till vänster vilade på denna förståelse. Denna premiss har alltmer råkat i kris. Tidsförståelsen är nu omvänd: misstron riktas mot framtiden och löftena hämtas i stället från det förflutna. 

Sörlin kallar de bakåtsträvande rörelser som just nu växer sig starka för resursnationalism och resurspopulism. Att människor och samhällen skrämda söker tillflykt i förnekelse och i det förgångna i denna nya planetpolitiska era är inte så konstigt. Kanske är de strömningar vi så bekymrar oss för i dag bara krusningar på ytan, det stora accelerationssamhällets dödsryckningar, inför den nödvändiga självförvandlingen.

Kanske är det så, och om det stämmer betyder det att problemen inte är någon annans eller finns någon annanstans. Vi är alla del av samma helhet och allt vi gör gör vi både med och mot varandra. Vi och dem är en omöjlig tanke för det finns bara vi, och det viet inbegriper allt och alla, det är livet. Posthumanismen har verktyg att förstå relationaliteten och alltings ömsesidighet. Posthumanismen är en humanism för framtiden eftersom den tonar ner människans betydelse. Människan är ingenting utan allt annat. Som människa är man beroende, av andra människor och av djur och natur. Det har blivit uppenbart under dessa dagar, och även om tanken inte är ny för mig har den fått förnyad aktualitet. Jag åker hem fylld av fördjupad insikt och ny energi. Huvudet är fyllt av tankar och uppslag att arbeta med. Nu ska jag ta en promenad innan det är frukost. Sedan fortsätter samtalen och vid lunch bär det av hemåt.