Bloggpost 3100

3100 bloggposter har det blivit sedan starten. Tänker allt mindre på antalet och allt mer på innehållet. Vill inte fastna, inte upprepa mig allt för mycket. Inspirationen kommer i skov, som följs av perioder där det går trögt. Vissa dagar rinner texterna ur mig, andra sitter jag bara och stirrar på skärmen. Varje gång jag trycker på publicera är dock förknippad med samma känsla av välbehag. Det är den känslan som driver mig. Flyktlinjer är mitt sätt att söka kunskap om kulturen och tillvaron, vardagen och samhället, livet och vetenskapen. Samtidigt är bloggandet även ett sätt att undersöka kultur, samt ett sätt att sprida kunskap. Att skriva dagligen håller igång både tankeförmågan och språket, och bland all text som finns här på bloggen finns tankar jag är mer nöjd med än andra. Att kunna plocka upp dessa texter och bearbeta dem mer i detalj; insikten att bloggen är ett slags barnkammare till en rad planerade böcker är enormt tillfredsställande. Samtal om samtal om kultur och Studier av förändring, i rörelse, är två böcker i en serie om tre. Den sista boken ska jag påbörja arbetet med efter semestern. Det känns bra och jag längtar, men först behöver jag vila.

Framför mig ligger terminens och arbetsårets två absolut mest pressade veckor. Ändå känner jag mig detta år inte särskilt stressad. Magen fungerar som den ska och närminnet är i alla fall inte särskilt mycket sämre än vanligt. Jag kan sova och hinner med att läsa lite skönlitteratur och jobbar inte på helgen, med undantag för någon söndagseftermiddag kanske, för att veckan som följer ska flyta på bättre. Det borde vara upplagt för skrivande. Fast jag har drabbats av ett slags trötthet. När texterna jag skrev igår, som är det sista egna jag gör innan semestern blev klara drabbades jag av en trötthet som fortfarande hänger i. Idag tar jag det lugnt. Scrollar genom bokmanuset till den tredje boken och hittar där en passage om akademin och kunskapskulturen som passar. Låter den bilda utgångspunkt för denna min 3100de bloggpost, och återkommer med fler tankar inom kort.

Vill vi verkligen ha det på detta sätt? Är det bästa sättet att använda skattemedlen? Får vi ut bästa möjliga kunskap med nuvarande sätt att sortera och reglera? Knappast! Dagens system premierar mer av samma. Fler artiklar om det som det redan finns artiklar om. Och vem läser artiklarna? De som vill bli publicerade, för kravet på citering av det inmutade områdets auktoriteter är absolut. Vi riskerar härigenom att kunskapen inavlas och degenereras när allt färre nya impulser kommer utifrån. Kunskapen mår dåligt av att strömlinjeformas och pressas in i stelbenta system. Detta visste redan en sådan som filosofen Friedrich Nietzsche, som tvingades ut ur sitt samtida system, men vars texter fortfarande läses. Hans ord talar till oss, för vi brottas med samma problem som han identifierade strax före sekelskiftet 1900. Han skriver följande, i en av de första aforismerna från boken, Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna.

Överallt där det finns en sammanslutning av människor och följaktligen en sedernas moral, härskar också tanken att straffet för brott mot seden huvudsakligen faller på hela församlingen: detta övernaturliga straff vars uttryck och gränser är så svåra att begripa och som skärskådas med sådan vidskeplig rädsla. Församlingen kan tvinga den enskilde att gottgöra en enskild eller hela församlingen för de omedelbara skador som hans handlande har gett upphov till; den kan också så att säga hämnas på den enskilde för att den gudomliga vredens åsk- och ovädersmoln tornat upp sig över församlingen som en direkt följd av hans handling, – men framför allt uppfattar församlingen den enskildes skuld som sin skuld och bär straffet som sitt straff –: ”sederna har förslappats”, klagar man i djupet av sin själ, ”när handlingar som dessa är möjliga”. (Nietzsche 2001: 18)

När rädslan sprider sig, när förändringens vindar blåser hårt och när kravet på effektivitet överskuggar allt tar gruppen över, och individen, det individuella och unika, uppfattas som ett hot. Då blir det viktigare att följa regler och göra som ledningen bestämt än att tänka själv. Då spelar det idag större roll hur många artiklar man skrivit, än vad dessa handlar om. Kollektivets makt är stor och den som lyckas däri har ingen anledning att granska systemet, enligt logiken: man biter inte den hand som föder en. Inom vetenskapen motiveras detta handlande med att man arbetar med sanningen. Men hur vet man vad som är sant om den frågan inte kan eller får diskuteras? Den frågan hotar effektiviteten och hämmar publiceringstakten och den passar dessutom dåligt för publicering i de påbjudna kanalerna. Då blir det så här. Om det bara var särlingarna och excentrikerna som sorterades bort hade problemet inte varit så himla allvarligt. Men det handlar om kunskapen, om själva fundamentet för samhället och vår gemensamma långsiktiga överlevnad. Betänk att Nietzsche skrev detta för så länge sedan, och ändå känns klimatet och tänkandet igen.

Varje individuell handling, varje individuellt tänkesätt väcker fasa; det är omöjligt att säga i vilken grad de mer sällsynta, utvalda, oförfalskade andarna måste ha lidit under historiens lopp av att de alltid blev uppfattade som onda och farliga, ja att de själva uppfattade sig på det viset. Sedens moral och dess herravälde har gjort att all slags originalitet har fått dåligt samvete; himlen ovanför de bästa människorna har av den anledningen fram till detta ögonblick varit dystrare än den skulle behöva vara. (Nietzsche 2001: 18)

Vill man söka kunskap är akademin en dålig plats att vara på idag. Det är den sorgliga slutsatsen jag tvingas dra. Jag säger emellertid inte att det som hävdas i namn av vetenskap är osant eller fel, det enda jag säger är att utrymmet för nytänkande och odlande av kritisk medvetenhet har minskat och att vetenskapen berövats plats och förståelse för nyfikenhet och upptäckarglädje. Idag finns inte riktigt tid eller plats för reflektion, när allt rullar på i ett rasande tempo minskar möjligheten att faktiskt läsa vad vetenskapsutövarna har att säga. Vi får helt enkelt lita på deras ord.

Jag har här valt en annan väg till bättre vetande: Dialogens eller samtalets väg. Jag vill inte bara förmedla kunskaper jag har, utan också lära mig saker. Och är det något livet lärt mig är det att lärande uppstår bäst i dialog och kritisk analys av sådant som hålls för sant, och det som hålls för sant upptäcks bäst genom reaktioner, det vill säga när mina kunskaper möter dina förgivettaganden och du luftar dina invändningar. Tillsammans kan vi då utvecklas och lära oss mer, ömsesidigt.