Idag får ingen pengar för att anslagsgivaren tror på projektet eller den som ska genomföra det. Tilliten till vetenskapen och forskarna har ersatts med konkurrens mellan, och excellens i konsten att skriva, ansökningar. Vad gör detta med kunskapen som forskningen leder till, med självständigheten och förmågan att ta ansvar? Bara den som, i princip redan på förhand vet vad hen ska komma fram till eller vad projektet ska resultera i för kunskap har en chans att lyckas landa projektmedel. Allt mer av tiden och resurserna som finns tillgängliga i akademin läggs idag på arbete med ANSÖKNINGAR. Den förmågan växer, samtidigt som konkurrensen ökar. I den bästa av världar leder det ena till det andra, till att arbetet med ansökningarna ökar kunskapen och utvecklar kompetens, men det finns inga garantier. Särskilt som den som är strateg riktar sina ansökningar dit pengarna finns, vilket inte självklart ligger i linje med forskarens utbildning.
Förmågan att skriva bra ansökningar, liksom förmågan att veta vart ansökningarna ska riktas och vad som ska sägas för att ansökan ska sticka ut och vinna gehör i den mördande konkurrensen, har kommit att bli en förutsättning för att överhuvudtaget få möjlighet att forska.
Sakta förskjuts perspektivet; från kunskap och resultat, till ansökningar och formalia. Vetenskapen inordnar sig allt mer i det slimmade, prestations- och resultatinriktade prestationssamhället. Och skolan följer efter. Utbildning handlar allt mer om att följa regler och anvisningar, och allt mindre om förmågan att ta egna beslut och göra något unikt och eget. Ansvar och tillit ersätts med konkurrens och kontroll.
Grundforskning handlar om förtroende och om att som forskare få tillit att följa kunskapen dit den tar en; om att förvalta ansvaret som det innebär att fritt söka nya och ibland okända insikter. Ingen anslagsgivare säger idag: Vi tror på dig, på att du kan lyckas och att du vet vad du gör. Konsekvensen blir att allt fler visar allt färre allt mindre tillit, och knappast någon verksamhet bygger idag på fördelning av ansvar. Allt och alla kontrolleras allt oftare och allt mer rigoröst. Förmågan att lita på något, vilket jag ser det som en viktig samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande förmåga utarmas därför tillsammans förmågan att ta eget ansvar. Utvecklingen i denna riktning förstärks av att skolans uppdrag allt mer, för både elever och lärare, kommit att handla om att följa regler och producera resultat i enlighet med anvisningar. Både skola, högre utbildning och forskning strömlinjeformas och mångfalden i akademin minskar för varje år som går, paradoxalt nog i takt med att valfriheten på skolmarknaden ökar.
Självständighet, tillit, ansvar, frihet och förmågan att på egen hand söka sig fram där, när och så länge det går, i jakten på ny kunskap, är en sällsynt gäst i dagens samhälle. Examenskriterierna på högskolan innehåller fortfarande och betonar tydligt ord som SJÄLVSTÄNDIGHET och KRITISK, men utbildningssystemet handlar i praktiken allt mindre om det. Liksom i forskningen handlar det mer om att lova saker och fokus ligger mer på formen än innehållet. Akademin producerar jämförbara nyckeltal, eftersom det antas (oklart varför och med stöd i vilken forskning) att konkurrens driver kvalitet.
Jag skriver detta i hast på tåget för när jag kommer fram till jobbet väntar sex uppsatsgrupper på handledning. Budskapet är det samma till alla studenterna: Fokusera mer på era undersökningars innehåll, kvalitet och kunskapen ni bidrar med, och mindre på anvisningarna och formen. Tänk om det fanns tid att tala om kunskap och vetenskaplighet, på riktigt. Vad är det och hur tänker man för att det ska bli bra? Istället handlar undervisningen om hur, om form och standardisering. Så effektivt som möjligt ska ett strömlinjeformat, kontrollerbart och kriteriestyrt resultat produceras, som ger studenterna poäng och högskolan pengar.
Kämpar mot cynismen. Vill inte bli en bitter gammal gubbe som drömmer om den tid som flytt och som längtar efter det som en gång var men som allt färre idag minns och förstår. Faktum är att det går tätt bra, även om det inte låter så här. När jag tog beslutet att hoppa av ansökningscirkusen och slutade skriva artiklar där formen är viktigare än kunskapen och där innehållet kritiseras mer för att skärpa konkurrensen och öka exklusiviteten på tidskriften än för att det är berättigat i relation till resultaten som undersökningen gett, var det befriande. Idag fokuserar jag på det jag, med stöd i vetenskapliga argument och med hänsyn tagen till kunskapen, anser viktigast: Grundforskning om det jag har kompetens att forska om och är intresserad av på riktigt. Jag skriver böcker, inte för att tjäna pengar eller för att meritera mig, utan för att sprida kunskap om angelägna ämnen. Och det går rätt bra. Jag når verkligen ut och får allt fler förfrågningar om att komma och föreläsa externt, vilket stärker mig i tron på att behovet av kunskap är konstant och att ärlighet och ansvar är kvaliteter som varar längst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar