torsdag 25 maj 2017

Meritismen är tomhetens triumf

Befinner mig just nu mitt emellan två tunga arbetstoppar, i ett relativt lugn. Imponerad över studenternas insatser. Till min stora glädje har jag i år begåvats med ambitiösa och intresserade studenter, som verkligen vill förstå vad vetenskap är, som lyssnar och försöker. Och utfallet blir bra. När blir så känns mitt jobb inte som arbete, då lever jag det liv jag vill. Ett liv som känns meningsfullt. Tröttheten känns i hela kroppen, men det är ingen jobbig trötthet. Den liknar mer tröttheten man känner efter ett hårt tränings lopp, som man vet kommer att betala sig i form av styrka och energi längre fram. Nu återstår "bara" 13 C-uppsatser att examinera, men jag har fram till tisdag på mig att läsa och kommentera, och inget annat som hänger över mig. Det ska gå, och då jag följt studenternas arbete under vägs vet jag att det på det stora hela ser bra ut, så jag våndas inte.

Som ett slags fortsättning på gårdagens bloggpost om experter tänkte jag skiva något kort med utgångspunkt i Roland Paulsens artikel i DN om svensk skola och begreppet meritism. Det känns som en lagom utmaning en dag som denna, efter ett roligt 50-årkalas igår. Jag citerar inte hela artikeln, bara de delar jag vill skriva om. Artikeln kretsar kring och reflekterar över svensk skola i ljuset av TV-programmet "Smartare än en femteklassare", där Jan Björklund framträder i säsongsavslutningen. Paulsen skriver, en bit in i artikeln.
”Många elever, särskilt de fattiga, förstår intuitivt vad skolan gör med dem. Den lär dem att blanda ihop process med substans”, skrev den katolske anarkisten Ivan Illich i sin bok ”Deschooling society” från 1971. ”Eleven skolas på så vis in i att blanda samman undervisning med lärande, höjda betyg med bildning, ett diplom med kompetens.”
Kan skiva under på det. Känner igen mig. Bland annat därför är jag så glad och tacksam för att veckans seminarier inte handlade om betyg, anvisningar, eller andra formfrågor. Vi talade kunskaps, validitet och reliabilitet. Inte bara ordens betydelse, utan framförallt studiernas vetenskapliga kvalitet, stringens och resultatens pålitlighet. Det är bara i undantagsvis det blir så. Det är sällan jag som lärare hamnar i sammanhang idag när jag får möjlighet att tala om vetenskap och kunskap, så att säga på riktigt. Vi lärare anmodas gå kurser i undervisningsteknik, vi får allt mer detaljerade anvisning att följa när vi ska sätta betyg och högskolans överlevnad hänger på hur många studenter som slussas genom systemet och hur många examina som plockas ut. Innehållet, kunskapen och lärandet hamnar allt mer i skymundan när verksamheten ska kvalitets- och målsäkras.Bildning går inte att kontrollera och kompetens kan aldrig ersättas med diplom eller intyg. Med New Public Management riktas fokus mot mätbara resultat, och bort från kunskap och intellektuell utveckling.  
Illich var en av de första att påtala vad man på engelska kallar ”credentialism” – ett begrepp som svenskan inte har någon bra motsvarighet till, men som vi här kan översätta till ”meritism”. I meritismens tidevarv bedyras gärna värdet av kunskap, men med ”kunskap” avses främst formella meriter som utbildningsgrader, betyg och provresultat. Ett typiskt uttryck för meritism är när vuxna skäller på sina barn för att de inte har fått tillräckligt höga betyg. Ett annat uttryck är när vuxna tillsammans kommer överens om att barnen måste pressas hårdare för att leva upp till idén om ”världens bästa skola”.

Det som särskilt kännetecknar meritismen är att man avhåller sig från att specificera vilken kunskap som är viktig. Ibland kan de vuxna säga något om att barnen måste kunna ”läsa och skriva ordentligt”. Skälet till att det sällan blir mer konkret än så är enkelt: de vuxna saknar i allmänhet själva den kunskap som de kollektivt avkräver barnen.

[...]
Sant, och enormt sorgligt. Insikten är särskilt plågsam för mig, känns det som. Jag som själv aldrig förstod vad jag gjorde i skolan. Det var inte kunskapen jag hade problem med,jag lärde mig massor. Bara inte sådant som betygsattes. Jag inser idag att jag på egen hand, då som nu, ägnade mig åt livslångt lärande. Betygen blev därefter, vilket jag inte brydde mig särskilt mycket om. Det var när jag sökte ett jobb på tullen och sorterades bort för att jag saknade erforderliga betyg. Det blev ett uppvaknande för mig. Jag sa upp mig som bagare, läste på KomVux och fortsatte sedan till universitetet. Det var lika lite då som i grundskolan betygen som drev mig. Jag läste för kunskapens skull, och det har jag fortsatt med. Jag är lärare för att jag vill lära, brukar jag säga. Världens bästa skola anser jag att jag gick i, just eftersom jag hela tiden fått möjlighet att på egen hand söka de kunskaper jag eftertraktat. Betygen betydde mycket även då, men inte på långa vägar när så mycket som betygen betyder idag. Idag är betygen allt. Utan betyg kommer man ingen vart. Utan betyg kan och får man inte konkurrera om attraktiva utbildningsplatser och anställningar. Och om man som jag inte riktigt förstår vad man gör i skolan, om man inte känner sig bekväm med systemet och alla kvalitetssäkrade form- och ordningsfrågor, blir man en förlorare. Inte för att man saknar kunskap och kompetens, utan för att man saknar betyg. Så bygger man inte ett verkligt kunskapssamhälle.
Vad är det för kunskap barnen betygsätts och sorteras utifrån? Är den nödvändig för att de ska fungera i samhället? Gör den dem till bättre människor? Övar den dem indirekt i att ”läsa och skriva”, eller är den mest till för att de ska lära sig att ”lyssna på fröken” och ”prata strunt”?
Kunskapen som examineras och bedöms i skolan måste vara kvalitetssäkrad, men det gör att innehållet fjärmar sig allt mer från kunskap, bildning och vishet och riktas allt mer mot fakta och information. Det går inflation i betygen och kunskapen är det allt färre som förstår. Det skapas en ond cirkel där avsaknad av kunskap och förståelse accentuerar det föreställda behovet av mer intyg, fler och mer detaljerade betyg. Intellektualism ersätts med meritism och tomheten triumferar.
Här finns en möjlighet till substantiell vändning i skoldebatten. Kanske kan vi eftersträva något mer än ”världens bästa skola”? I mitten av detta åtrådda mål tronar ju ett tomt superlativ. ”Bäst” är en komparativ böjning av ”bra”. Den denoterar inget absolut värde. Den är relativ. ”Bäst” kan, till skillnad från ”bra”, innefatta allt mellan himmel och helvete beroende på hur omvärlden ser ut. Att veta hur talg­oxens bröst ser ut är däremot konkret – antingen vet man eller så gör man det inte.

Behöver man veta det?

Inte för att bli minister i alla fall. Och inte heller för att skriva dessa rader.
Fakta kan man googla, och information finns i överflöd. Att låta skolan fokusera på det är att placera vagnen framför hästen, för i takt med att kunskapen och tillgängligheten ökar, ökar behovet av att kunna sålla, sortera och framförallt VÄRDERA informationen. Alternativa fakta kan inte mötas med verkliga fakta, för vem avgör vad som är vad när den kompetensen inte längre existerar i samhället? Meritism är yta. Bildning är djup, bredd och innehåll. Den som är bäst kan fortfarande vara urusel. Bäst är man i relation till andra, och det handlar om hur väl man står sig i konkurrensen. Inte konkurrensen om kunskap och kompetens, utan konkurrensen om meriter.

Ju mer jag tänker på saken desto mer övertygad blir jag om att mitt beslut att hoppa av den akademiska KARRIÄREN är det enda rätta och kloka jag kan göra. Att sluta spela med i det spelet och istället fokusera på att göra det jag alltid gjort känns mer rätt och riktigt idag än på 1970-talet. Jag gör uppror mot och bekämpar meritismen genom att fokusera på KUNSKAPEN, INNEHÅLLET och LÄRANDET. Meritismen handlar om att bygga luftslott, är ett slags intellektuell motsvarighet till skenande bostadspriser. Det är inte hållbart, och det kommer förr eller senare att visa sig. Jag kommer nog aldrig att bli en vinnare, men det har heller aldrig någonsin varit min intention. Jag söker kunskap, förståelse och mening genom att lyssna, lära och värdera allt som kommer i min väg.

Nu ska jag ut på en långpromenad i solen och reflektera över vad jag just skrivit och samla kraft och inspiration inför den kommande veckans utmaningar.

Inga kommentarer: