Fantasilös ekonomism vs Demokrati 2

Fortsätter tänka med Sverker Gustavssons artikel i DN, om demokratins bräcklighet och ekonomismens problem. Demokratin är inte en lösning på några problem, utan förutsättningen för att nå lösningar som faktiskt fungerar. Därför ligger det i allas intresse att värna demokratin, även om man inte får sin egen vilja igenom. Det är inte demokratin det är fel på när jag inte får som jag vill, det är så demokratin fungerar och det är bara i en demokrati jag kan och får fortsätta kämpa för det jag tror på utan att riskerar repressalier. En politik vars enda syfte är att främja tillväxt och ekonomin är en politik som riskerar att se demokratin som ett hot, just eftersom demokratin inte går att styra mot på förhand uppgjorda mål. Politiker som söker mandat för att infria andra löften än löftet att värna demokratin må utgöra en lockelse på kort sikt, men det är ingen lösning.

Stöd för att ställa frågan på det sättet erbjuder den amerikanske historikern Udi Greenbergs bok från 2015 med titeln ”The Weimar century”. Den handlar om en grupp tyska statsvetare som hade hunnit etablera sig i hemlandet före 1933 men som kom att tillbringa nazisttiden som lärare och forskare vid amerikanska universitet. Därifrån återvände de efter kriget och blev inflytelserika i tysk och västeuropeisk samhällsdebatt efter 1945.

Nazismen lovade saker ingen kan lova, och mänskligheten fick betala ett enormt högt frid för okunskapen, eller oviljan att ta ansvar för demokratin. Samma sak i Sovjet, även om löftena var andra där. Och idag dyker populismen upp igen och lockar med förföriska men orimliga löften. Det enda vi lär oss av historien är att vi inget lär oss av historien. Det är så tragiskt, och eftersom det inte finns någon annan motkraft än kunskap om och förståelse för demokratins begränsningar, dess funktion och möjligheter, är det en hopplöst svår kamp att försöka vinna. Populisterna har det lärare för de kan använda sig av alla till buds stående medel, fakta såväl som alternativa fakta. Och tillväxtens enögda försvarare behöver heller inte ta några andra hänsyn än ekonomin. Livet är bara så mycket mer än tillväxt och att få sina drömmar realiserade. Livet är en komplex helhet och ett hållbart samhälle är ett samhälle i balans; en komplex helhet bestående av en lång rad olika saker och aspekter.

Framför allt var det frånvaron av tre grundläggande insikter, som enligt deras mening hade undergrävt motståndskraften under mellankrigstiden.

Den första bristande insikten var att demokrati förutsätter pluralism, det vill säga ett allmänt och ömsesidigt erkännande av att det finns fler än ett berättigat intresse. Inget parti får vilja ersätta demokratin med någon annan grundordning. Bara om partierna litar på varandra går det att uppnå kompromisser, som ändrar något i verkligheten och inte bara i teorin. Efter kriget borde följaktligen partierna överge idén om fullständig omgestaltning för att i stället vara partier med demokratin som överideologi.

Mångfald och tillit är den enda hållbara grunden för ett fungerande demokratiskt samhälle. Och tilliten utmanas när misstänksamheten sprider sig, när du utgör ett potentiellt hot mot mig. När klyftorna växer och det byggs murar, när vi försöker skydda oss mot dem. Mångfald är lika lite som demokratin en lösning, det är en indikation på att samhället är hållbart. Förmågan att hantera mångfald är ett tecken på att samhället är på rätt väg, inte det hot som rasister och populister vill få oss att se det som, eftersom det gynnar deras intressen. Genom att betona känslan och sprida mistro utmanas den mellanmänskliga tilliten och skapas en grogrund för populism och sökande efter enkla lösningar. Problemen kan då förväxlas med lösningar och lösningar med problem, och när det inte finns tid att tänka efter förvärras problemen och grunden för demokratin urholkas.

Den andra bristande insikten var att demokratin måste kunna förlita sig på en med den pluralistiska grundinställningen förenlig professionalism. Alltför många tyskar hade under mellankrigstiden vägrat acceptera republiken. De hade förblivit lojala mot den ordning som hade gällt mellan 1871 och 1918. Saken blev inte bättre av att en minst lika stor grupp hoppades på en framåtsyftande nyordning på fascistisk eller kommunistisk grundval. Återstoden hade inte varit stor nog för att göra demokratin trovärdig. Efterkrigstidens demokratiska utbildnings- och förvaltningspolitik borde följaktligen ta sikte på saklighet och opartiskhet. Dessa dygder krävdes som stöd för att allmän rösträtt, majoritetsstyre och politisk frihet skulle gå att förena med lagstyre, yttrandefrihet, föreningsfrihet och legitim opposition.

Mångfald är ett tillstånd, ett komplext tillstånd som kräver något av medborgarna och samhället. Det är inte ett lyckorike som bara ger. Det finns ett pris att betala för den livsnödvändiga mångfalden. Demokratins hållbarhet kräver dock mångfald; på samma sätt som i naturen är monokulturer möjligen ekonomiskt framgångsrika men framgången har ett pris och det är sårbarhet. Kompetens att hantera komplexitet, pluralism och mångfald är därför enormt viktigt för samhällets långsiktiga hållbarhet. Man kan tycka vad man vill, men utan förståelse för betydelsen av denna kompetens kommer både samhället och ekonomin att rasa samman under sin egen tyngd och inneboende spänningar. Det krävs insikt och ståndaktighet för att stå emot populismens lockelser och enfaldiga löften om enkla lösningar.

Den tredje bristande insikten var att demokrati förutsätter stridbarhet. Weimarrepubliken hade alltför godtroget låtit fascister och kommunister fritt verka med stöd av yttrandefrihet och föreningsfrihet. Efter kriget borde man inte vara så naivt principiell utan grundlagsenligt kunna tillgripa partiförbud och yrkesförbud så snart en politisk gruppering eller enskild befattningshavare uppvisade bristande lojalitet mot demokratin. Men grunden var förstås att demokratin genom egen handlingsförmåga behövde vara ägnad att rycka undan grunden för fascisters och kommunisters propaganda. Det fick inte finnas något sakligt stöd för att dessa bättre än demokratin kunde trygga full sysselsättning och en fungerande välfärdsstat.

Demokratin är som sagt inget i kraft av sig själv, demokratin kan aldrig ge eller lova mer energi och innehåll än vad medborgarna tillför. Demokratin är ett slags struktur som samverkar med innehållet. Naivitet och tolerans mot uttryck för intolerans leder förr eller senare till att yttrandefriheten, föreningsfriheten, lagstyrningen och mångfalden hotas. Det är lätt att förföras av kraften i totalitära uttryck och populismens lockande löften, men det är en lek med elden. Fascismen är en självförbrännande, destruktiv kraft som förr eller senare vänds inåt, mot sig själv. Vi borde lärt oss vid det här laget, men kunskap är en försvara, särskilt kunskap om människan och det mänskliga. Varje ny generation måste uppfinna och återerövra kunskaperna som behövs just där, just då. Humanvetenskap är inte en vetenskap som bygger torn som vilar på stabil grund. Humanvetenskapen handlar snarare om att lära sig bygga sandslott i strandlinjen en blåsig sommardag. Det som byggs upp riskerar hela tiden att rasa samman och måste ständigt byggas upp igen. Därför är demokrati och utbildning två sidor av samma sak, för det handlar i båda fallen om föränderliga egenskaper som måste försvaras. Kunskapen finns där, men för att kunna använda den måste man lära sig förstå och och även varför den är viktig.

Så långt om budskapet från de efter andra världskriget återvändande statsvetarna. Vad finns sjuttio år senare att säga om pluralism, professionalism och stridbarhet som riktmärken för det fortsatta självförsvaret?

För att börja med stridbarheten kom möjligheterna till parti- och yrkesförbud att användas mindre än vad idégivarna hade tänkt sig. Vad som däremot kom att mycket praktiseras var att med hjälp av valsystemet motverka fascistiska, kommunistiska och populistiska partier. Likaså har mycket gjorts för att genom internationella överenskommelser skydda den faktiskt förda politiken från inverkan av valrörelser och valutslag.

Förutsättningarna för demokratin måste föstås och aktivt värnas, annars kan ingen demokrati växa fram. Utan jord kan frön inte gro och växa till en skyddande skog. Tas demokratin för given och fylls den med vilket innehåll som helst kommer dess överlevnad att riskeras. Det är bara det att det är ingen annan som värnar formen och fyller den med innehåll, det är alla vi tillsammans. Vi får den demokrati vi förtjänar, och utan engagemang för dess vitalitet och omsorg om dess bräcklighet kommer den inte att kunna tjäna samhället väl. Fungerar inte demokratin är det inte demokratin fel, det är vårt, det är vi som grupp som för skylla oss själva. Partier som bryr sig mer om sin egen framgång och makt. än om demokratin och systemets som sådant, utgör ett hot mot demokratin. Bara vi som väljare kan hindra en sådan utveckling.

Avsikten var inte att göra våra dagars populister till politiska martyrer. Men dessa utnyttjar tacksamt möjligheten. Särskilt gäller detta sedan demokratierna låtit sig nyliberaliseras och därmed frivilligt avhänt sig handlingsförmåga och självförtroende.

Nyliberalismens försvagning av staten försvagar också demokratin, vilket kanske gynnar ekonomin på kort sikt, men inte på lång. Lögnen att skatt är stöld är en villfarelse som banar väg för populism, rasism och fascism. Nedskärningar och skattesänkningar ger inte medborgarna mer makt, det kan bara ett ökat skatteuttag göra. Mer pengar kvar i plånboken för mig som individ betyder mindre makt åt den demokratiska ordningen, som bygger på allas gemensamma engagemang. När de redan rika blir rikare är det inte självklart att de fattiga blir fattigare, men demokratin utarmas och möjligheterna att värna det allmänna minskar, vilket endast gynnar den som har makt. Det är förrädisk rörelse och kognitiv förskjutning som ser ut att ge välstånd, men bara på kort sikt.

Nyliberalismen – en ekonomisk lära med anspråk på att även vara politiskt vägledande – hade under de första trettio efterkrigsåren föga inverkan. Inte förrän på 1970-talet började dess strävan att motverka förekomsten av fackföreningar, blandekonomi och välfärdsstat göra sig starkt gällande. Framför allt var det två ambitioner, som i praktiken kom att rikta sig mot pluralism och professionalism som riktmärken.

Jakten på pengar förblindar och förvrider synen på människor. Exponentiell tillväxt skapar mer vinst och välstånd ju mer man redan har och förrädiskt nog blir alla rikare, men klyftorna ökar, demokratin försvagas och i desperation vänder sig besvikna medborgare mot utlänningar och sedan varandra. Ett samhälle som sätter ekonomin i första rummet kommer förr ellr senare att tvingas utarma demokratin, för den kräver som sagt något av oss, den ger inte bara. Om företagen inte vill betala utan bara ha kommer människorna aldrig att kunna stå emot den ekonomiska kraften. Företag som bara är lojala mot aktieägarna är parasiter på den demokratiska ordningen och suger musten åt själva det fundament de byggt sin organisation och sitt välstånd på. Det är varken kommunism eller företagarfientligt att påpeka det, tvärtom. Företagen är del av samhället liksom alla andra och beroende av allmänna investeringar, som kräver solidaritet och skattelojalitet för att kunna fungera.

Det som kom att göra strävan till pluralism illusorisk var den doktrinärt upprätthållna tanken om sociala nedskärningar och sänkta skatter som den enda vägen till växande välstånd. Idén om demokrati som val mellan alternativ gick därigenom förlorad. När alternativlösheten upphöjdes till dogm bidrog detta till politikerförakt och populism.

Det är lätt att se mönstret i efterhand, med facit i hand. Det som hade varit enkelt att åtgärda i ett tidigare skede kostar nu kraft och energi, men vi har inget val. Företag som inte bidrar till demokratin och lojalt betalar skatt är inte bara tärande utan destruktiva och hotar själva grunden för hela demokratin. Det är varken politikernas fel eller invandraras, det är vårt fel att det blivit så och det är bara vi som kan göra något åt saken, tillsammans.

Det som kom att göra strävan till professionalism illusorisk var den i system satta misstron mot kollegialt upprätthållet yrkeskunnande. Nyliberalismen reducerar yrke till att bara vara en relation mellan beställare och utförare. Enligt sakens natur vet utföraren mer än beställaren. Därför antas den senare vilja lura beställaren och enbart gynna sig själv. Varje arbetsledning förutsätts vara inställd på att misstroget och yrkesneutralt – vilket i praktiken förutsätter pinnräkning – mäta förhållandet mellan insatta resurser och åstadkomna resultat. Så jämförs och värderas numera inte bara inom industrin utan också inom vården, skolan och rättsväsendet. När yrkeskunnande på detta sätt systematiskt undervärderas bidrar även detta till politikerförakt och populism.

New Public Management handlar om att kontrollera arbete, inte för att värna demokratin eller samhällsekonomin utan för att gynna företagens vinst, på arbetstagares, medborgares och demokratin bekostnad. Det leder till sänkta kostnader och ökad vinst, uppenbarligen, men priset är högt och ordningen tär på själva grunden för en hållbar framtid. Företag liksom medborgare måste solidariskt bidra till kostnaderna för demokratin, annars kommer den aldrig att överleva. Företagen klarar sig, för de kan flytta sin verksamhet, men det stolta, demokratiska samhälle som vi vant oss vid att ta för givet och som vi alla är beroende av, kanske inte för vår omedelbara överlevnads skull, men för att kunna fortsätta leva som vi gjort och njuta av förmånerna som bara en demokratisk ordning kan garantera. Skatt är inte stöld, den skänker syre och liv åt demokratin som är förutsättningen för livet.

Efter sjuttio år av okritisk segervisshet kan demokratin inte längre tas för given. Hur det kommer att gå beror inte bara på vilka parlament medborgarna väljer och vad för slags regeringar som får ansvaret. Utgången beror också på hur pluralism, professionalism och stridbarhet tolkas inom ramen för arbetslivet, föreningslivet och kulturen.

Vi får den demokrati vi förtjänar, och väljer vi att räkna kronor och ören idag kommer vi att få betala en hög ränta imorgon. Det finns inga genvägar och gratis låter lockande, men det är i demokratin som på nätet betalar man inget är det man själv som är varan.