Att studera förändring, i rörelse

Vaknar i Järna. Ute lyser solen. Tystnaden är monumental. Är här på ett internat, symposium eller kunskapsutbyte. Temat är miljö, hållbarhet, posthumanism och genus. Snart är det frukost, sedan diskussioner om texter och projekt. Behövde verkligen sova. Gårdagen började tidigt och var sedan fylld till brädden av intryck och aktiviteter. Tiden krymper ihop och ställd i relation till allt jag vill får jag inte riktigt ihop det. Till saken hör dessutom att min nästa bok: Studier av förändring, i rörelse,  blev helt klar igår. En layoutad pdf-version ligger på datorns hårddisk. Jag är så glad och tacksam över så mycket just nu att tanketrådarna tvinnas samman och trasslar in sig i varandra. Tänkte skriva en text om Sverker Sörlins bok Antropocen, men det får anstå. Imorgon är schemat inte lika späckat, och då ska jag även sitta på tåg. Då finns mer tid att tänka. Här, idag, väljer jag att presentera ett smakprov från boken som kommer att spridas på samma sätt som den förra, så fort jag fått den registrerad i Diva.

Jag skriver indirekt om kulturen eftersom det är enda sättet att nå förståelse för den och för förändring. Bokens upplägg ser ut som det gör för att närma sig det där mellanrummet som aldrig går att nå genom att konsekvent peka på annat och genom att inte bygga upp ett logiskt stringent resonemang som steg för steg klargör bokens grundtanke. Eftersom kulturen är komplex måste kunskapen om den också vara det. Kultur är inte ett problem som går att bryta ner i delproblem som löses för sig och sätts ihop till en helhet. Därför är texten utformad som ett anspråkslöst nyfiket samtal kring såväl ursprungstexten av Deleuze och Guattari som olika aspekter av samhället som blir till mellan oss alla medan vi är upptagna med annat. Kulturen är den röda tråden i boken, men den går aldrig att nå direkt. Kulturen kan bara studeras på dess egna premisser. Alla som lever i kulturen har sin bild av den, men här undersöks helheten, och den är vag, föränderlig och många gånger motsägelsefull. Kulturen växer fram och förändras, tillsammans med och mellan människor. Därför går den bara att nå indirekt, genom att studera effekter och konsekvenser.

Deleuze och Guattari närmar sig också kunskap indirekt, genom att ibland använda ovanliga ord för vanliga fenomen, eller ovanliga ord för att undvika konnotationer som leder tanken fel. Utan engagemang från läsaren kan ingen kunskap uppstå som ett resultat av läsningen. Det går att hitta fel i texter av Deleuze och Guattari, och säkert här också. Naturvetare älskar att kritisera kulturvetare som använder modeller från matematiken som verktyg för att förstå kultur. Tyvärr använder kritikerna en debatteknik som går ut på att förgöra motståndaren, istället för att påpeka felen och på det sättet hjälpa till att förbättra modellen. En defekt skruvmejsel kan fortfarande användas, och samma gäller kulturvetenskapliga begrepp. Självklart ska man sträva efter så stor klarhet och pregnans som möjligt, men den som kritiserar kulturvetare för eventuella faktafel bland analysverktygen visar bara att man inte har förstått någonting och att man inte är intresserad av att lyssna och lära. Kritiken skjuter helt enkelt vid sidan av målet. Deleuze och Guattari konstruerar verktyg. Och fungerar inte verktygen nyttar det inget till att lägga energi på att kritisera dem. Vill man verkligen lösa problemet bör man lägga energin på att hitta andra och bättre redskap. Varför inte inleda ett samtal genom att ställa sina kunskaper och kompetenser till kunskapsprojektets förfogande?

Det är emellertid inte uttömmande att upprätta en enkel motsats mellan dessa två perspektiv, religion och nomadism.

Inget är någonsin rent. Allt är mer eller mindre uppblandat. Därför leder det tanken fel att tänka och tala om enkla motsatser, om antingen eller. Kultur handlar alltid om mer eller mindre av både och. Bara under speciella förhållanden, i laboratorier eller i matematiska beräkningar finns det ideala, det icke-kontaminerade och renodlade. Aldrig i kulturen eller livet som levs. Nomaden och stadsbyggaren, liksom Royal som minor science är tankefigurer. Verktyg att tänka med. Kartor att orientera sig och jämföra terrängen med. Kamp om vem som har den bästa kunskapen om verkligheten är meningslös om den förs inom akademins skyddade hägn, utan kontakt med kulturen. Låt oss göra försök och sedan utvärdera utfallet, modifiera verktygen och göra nya försök. Trial and error, processer av icke-linjär tillblivelse. Fokus riktat mot det som verkligen betyder något; det där mellanrumet som ingen någonsin når fram till och som bara kan studeras indirekt. Det är en mycket mer konstruktiv in- ställning till vetenskapligt arbete, som dessutom engagerar fler än den lilla exklusiva skara som idag. likt äldre tiders överstepräster, enväldigt tillåts bestämma över vad som kan godkännas som vetenskaplig kunskap och an- nat vetande. Inte heller det är en uttömmande och korrekt beskrivning av (kunskapen om) verkligheten. Det handlar inte om antingen eller, falsk eller sann, utan om mer eller mindre av både och. Kulturen är komplex, inte komplicerad.

Här testas förutsättningarna för en syn på kunskap som anpassats till hur verkligheten ser ut och fungerar. Jag söker efter en syn på kultur som handlar mer om det som skulle kunna vara, om en öppen och obestämd fram- tid, än om det som är, eller har varit. Nomadologi är en kunskapsteori anpassad för studier av kultur. En syn på kunskap som sätter användbarheten i fokus och riktar uppmärksamheten mot mellanrummen och det gemensam- ma arbetet med förändring. Kulturvetare letar efter tillvarons kontingenser, det vill säga allt som är möjligt med inte nödvändigt och som därför skulle kunna se ut eller organiseras på alternativa sätt. Kultur är en multiplici- tet, en komplex, icke-konsistent, föränderlig helhet som uppfattas olika beroende på vilket perspektiv den stude- ras från. Kravet på exakthet och klarhet leder tanken fel och resulterar i förklaringar som bara tillfredsställer be- gäret efter ett svar, inte efter kunskap som fungerar. Nomadologi är en agnostisk hållning som bejakar ambiva- lens och uppskattar osäkerhet eftersom det ökar chansen att resultatet av det vetenskapliga arbetet faktiskt blir användbart.

Ty på den djupaste nivån av sin tendens att projicera en universell eller andlig Stat över ekumenet i dess helhet kännetecknas den monoteistiska religionen också av ambivalens och oklara gränszoner; den går också bortom Statens, till och med den imperialas, ideala gränser, och träder in i en mer oklar zon, något utanför Staterna där de har möjlighet att genomgå en specifik mutation eller adaption.

Lite mer ambivalens och lite mindre tvärsäkerhet. Det skulle leda både till bättre förståelse och mer användbar kunskap, i alla fall om kultur, och till ett mer hållbart samhälle. Hybris har varnats för sedan urminnes tider och exemplen på hur det gått för både individer och samhället som visat brist på ödmjukhet är många. Insikt om och intresse för allt det man inte vet något om och bejakande av ambivalens är början på en process som kan leda till ökad kunskap och bättre förståelse. Svaret på frågan om vad kultur är nås aldrig, inte fullt ur. Nomadologen är agnostiker av just det skälet, för att hålla många olika möjligheter öppna samtidigt, för att öka beredskapen för det oväntat oväntade. Pragmatism är ett annat ord som beskriver samma sak. Det viktiga är inte vilket ord man använder, det är vad som fungerar. Samspelet mellan människor och allt annat är vad som skapar det sammanhang som kulturen är med om att hålla samman. Relationer handlar det om, processer och relationer. Tanke, handling, konsekvens är tre aspekter av samma rörelse. Det är i mellanrummen som flyktlinjer uppstår, oväntade och slumpartat realiserade möjligheter. Kunskapen växer i språng, där, när och om förhållandena är mogna. Ingen vet var, när, eller exakt hur. Uppmärksamhet och lyhördhet är därför viktiga men tyvärr styvmoderigt behandlade egenskaper inom vetenskapen och i samhället där tvärsäkerhet anses vara bättre än ambivalens och osäkerhet. Fast vill man verkligen veta något om kultur krävs ödmjukhet och prestigelöshet, vilket på inget sätt betyder att nomadologi saknar stringens, logik. Minor science är en lika vetenskaplig praktik som Royal science, men kunskapsmålet är ett annat.

Detta är religionen som ett element i krigsmaskinen och idén om det heliga kriget som en motor i denna maskin. Profeten, såsom motsatt kungens statliga och prästens religiösa person, indikerar de rörelser genom vilka religionen blir en krigsmaskin eller övergår till en sådan maskins sida.

Spel och förändring. Kommunikation och kamp om inflytande. Strävan efter makt. Interaktion mellan människor i relation till och genom den kontext, den helhet som hålls samman av interaktionen mellan delarna. Det är vad kulturvetenskap handlar om att försöka förstå och det är så kultur och i förlängningen världen blir till. Och människor spelar en viktig roll i blivandet, men bara en roll bland andra aktörer i en bred och mångfacetterad ensemble. Kultur handlar om förändring och är resultatet av samproduktion, inte bara mellan människor.

Det har ofta hävdats att Islam och profeten Muhammed genomförde en sådan omvändning av religionen och skapade en veritabel ”kåranda”: med Georges Batailles ord, ”det tidiga Islam, ett samhälle reducerat till ett militärföretag”.

Allt kan egentligen användas som verktyg för förändring, i strävan efter makt eller för att förstå. Längre fram ska skillnaden mellan vapen och verktyg beskrivas men redan här är det viktigt att påpeka skillnaden. Med vapen kan man vinna genom att erövra mark och förgöra fienden, men för att överleva på sikt krävs verktyg som kan användas för att bruka jorden och underhålla byggnader och infrastruktur. Ibland kan det vara svårt att på för- hand avgöra vad som är ett vapen och vad som är ett verktyg, men i efterhand vet man till vad samt om och hur det fungerar. Och det är konsekvenserna som är det viktiga, vad som händer om det fungerar. Religion har levererat förklaringar som fungerat till olika saker i tusentals år. Samma gäller för naturvetenskapen, fast dess historia är kortare. Det råder ingen som helst tvekan om att både religionen och naturvetenskapen bidragit med många användbara redskap. Ifråga om kunskapsanspråk var skillnaden mellan kyrkan och vetenskapen marginell. Båda sökte eller sökte svaret, det enda och bästa svaret: Sanningen. Därför kom kunskapen och makten att blandas samman, för bara en kan ha rätt i en värld där det bara anses finnas ett enda möjligt svar. Kampen mellan tro och vetande har varit förödande och den har krävt många liv. Tänk om man samtalat istället, tänk om man lyssnat på varandra och arbetat gemensamt för att hitta svar som fungerar på olika frågor istället för att strida om makten över vetandet. Olika verktyg är bra till olika saker och olika frågor kräver olika svar. Kyrkan och vetenskapen är bra på olika saker och fyller olika behov. Det finns plats för båda, om man bara kan enas om nyttan med en mer inkluderande kunskapssyn. Kunskapen kan och får inte sättas på undantag. Formen får aldrig överordnas innehållet. Makten och inflytandet riskerar hela tiden att bli viktigare än vetandet. Ser man på kunskap som verktyg istället för universella sanningsanspråk minskar viljan att strida och debattera och lusten att samtala ökar. Jag tror verkligen det. Jag vet inte att det är så och jag kan inte bevisa det. Vad har vi att förlora på att försöka säger jag till den som kräver evidens innan ett oprövat verktyg ska testas? Fungerar verktyget dåligt eller om konsekvenserna inte blir de önskande vore det idioti att fortsätta använda verktyget, och det gäller alla verktyg, även de som genomgått rigorösa tester. När frågan handlar om verktyg och användbarhet, finns inte mycket att strida om, då riktas fokus istället mot framtiden och den värld och det samhälle man vill bygga. Det är ett mer användbart och hållbart sätt att se på kunskap.

Detta är vad Västerlandet åberopat för att rättfärdiga sin antipati mot Islam. Likväl var korstågen ett egentligt kristet äventyr av just detta slag. Profeterna må fördöma nomadlivet; den religiösa krigsmaskinen må föredra migrationens rörelser och etablissemangets ideal; religionen i allmänhet må kompensera för sina specifika deterritorialiseringar med en andlig eller till och med fysisk reterritorialisering, vilken i fallet med det heliga kriget antar den välriktade karaktären av ett erövrande av heliga landområden vid världens centrum – men trots allt detta, när religionen upprättar en krigsmaskin så mobiliserar och frigör den en formidabel nomadisk kraft, en absolut deterritorialisering, den dubblerar migranten med en åtföljande nomad eller med den potentiella nomad migranten håller på att bli, och till sist vänder den sin dröm om en absolut Stat mot själva Statsformen.

Vapen är tveeggade och kan vändas mot den som skapat dem. Senapsgas, till exempel, använder för att förgöra fienden under första världskriget. Ända tills vinden vände och gasen (fast det är väl ingen gas egentligen) drabba- de de egna soldaterna. Samma med kärnvapen. När kunskapen väl finns och sätts i verket blir den allmän egen- dom och kan användas även av fienden. Kunskap om kultur ger inga konkurrensfördelar, men vad spelar det för roll? Livet och frågan om hållbarhet är ingen strid, det handlar om mänsklighetens och naturens och faunans långsiktiga överlevnad. Kulturen känner inga gränser. Information förflyttas från en till en annan, över stora avstånd, lite som vinden. Det går inte att kontrollera människors tankar och kollektivets rörelser. Det enda som kan kontrolleras är handlingar. Menar vi allvar med talet om hållbarhet behöver humaniora bjudas in i samtalen om klimatet också, även om jag personligen inte tror att ett avtal löser frågan om hållbarhet. Avtal kan sägas upp, och vem kontrollerar att avtalen verkligen följs? Det handlar om samverkan mellan människor, om kulturen som alla är med om att både påverka och påverkas av.

Hållbarhet handlar, liksom för övrigt demokrati, jämlikhet och alla människors lika värde, om balans. Det är inte mål som kan nås och prickas av på en lista. Det handlar om utmaningar och uppnådda resultat som ständigt måste försvaras. Det går inte att slå sig till ro med vad man en gång gjort och uppnått. Hållbarhet fungerar på samma sätt som kultur, som ett slags samtal och vill man förstå måste man följa med i processen och inse att det handlar om förändring. Balans mellan olika vetenskapsgrenar är också viktigt. Tyvärr handlar det idag om ett slags terrorbalans. Skillnaden är avgörande, för balans kan uppnås både i system som befinner sig långt ifrån jämvikt och system som är i jämvikt. Det krävs bara olika mycket energi för att stanna kvar i tillståndet av ba- lans i de olika systemen eller sammanhangen. Processer och system som förändras långsamt är överblickbara och går att räkna på, medan högt uppdrivna, hårt effektiviserade och strikt kontrollerade system ligger just vid gränsen för att explodera eller implodera av inre spänningar. Kultur är ett slags system, och det kan förändras snabbt eller långsamt (beroende hur hårt jakten på effektivisering och minimeringen av mellanrum och margina- ler drivits). Dagens konsumtionsdrivna och ekonomiskt fokuserade samhälle befinner sig långt ifrån jämvikt och det behövs inte mycket för att rubba balansen, vilket gör att möjligheten att räkna på utfallet tillintetgörs. Vill man räkna på kultur måste man räkna på andra sätt, vilket forskarna som sysslar med kaosteori insett (se t.ex. Mitchell 2009, Johnson 2001, Holland 1998, Gleick 1987, Law & Mol (ed) 2002). Kultur är inte kaos, men kulturella system som kontrolleras rigoröst och där effektiviseringen drivits till sin spets uppför sig och liknar kaos. Förändringen må vara konstant, men hastigheten förändras över tid och i olika sammanhang, vilket påverkar förutsättningarna för förändring.

Det spelar roll vilka verktyg man väljer, och hur man agerar, med vem man lierar sig och hur man förhåller sig till varandra och andra. Kunskap är relationell och kontextuell och olika vetenskaper är bra till olika saker, därför är epistemologisk och ontologisk mångfald så viktig. Balans inom kulturens område (och vetenskap är som bekant också kultur) är ett ömsesidigt projekt. Balans kan bara nås genom samarbete. Vetenskap och vetande, oavsett metod, teori och disciplin, handlar om att hjälpa, om att förstå vad som krävs för att hantera världen, livet, samhället och så vidare, bättre. Vetenskap handlar om vad man gör och hur resultatet kan användas, inte om vad som är sant. Vetandets kvalitet bör man absolut reflektera över, men allt annat är av underordnad betydelse.