Rätten till och behovet av andlig utveckling 2

Nu är jag klar med allt jag ska skriva för den här terminen. Skickade just iväg en artikel som ska presenteras på en internationell konferens i juni, vilket blir det sista jag gör innan semestern. Nu ägnar jag all återstående tid åt handledning och blir det tid över läser jag texter. Väldigt skönt att inte ha en massa olika saker hängandes över sig. Snart är det helg, men innan dess vill jag avsluta tanketråden om andlig utveckling, med utgångspunkt i Antje Jackeléns artikel i SvD.

Så det andra argumentet: barn kan inte tillgodogöra sig religion, därför är det bäst att hålla dem i en religiös karantän tills de är vuxna nog. Vad ligger bakom detta? Är det uppfattningen att man inte kan hantera religion utan att utöva någon form av våld? Låt oss för ett ögonblick dra en parallell med kärlek. Barn far illa, utnyttjas och skadas djupt av perverterad kärlek. Men ingen föreslår för den sakens skull att barn ska hållas i kärlekskarantän tills de är vuxna nog att säga ifrån och välja själv. Ingen skulle införa förbud mot att röra vid barn utan att de själva aktivt vill det, trots att detta, konsekvent genomfört, skulle vara ett effektivt skydd mot utnyttjandet av barn. Det är bara det att priset för det skyddet skulle vara döden för det barn som skulle skyddas. För vi vet av beprövad erfarenhet att barn som inte får kärleksfull beröring inte utvecklas normalt. I värsta fall dör de. 

Jackelén illustrerar på ett bra sätt hur orimligt det är att välja antingen eller. Livet är alldeles för komplext och fyllt av paradoxer för att det skulle kunna fungera. Mer eller mindre av både och, och närmare än fler än en men färre än många kommer man bara ytterst sällan en definition av någonting. I teorin och i laboratorier, när man utför kontrollerade försök eller sammanställer statistik, går det att komma fram till entydiga svar, men i praktiken är livet långt mer myllrande och okontrollerbart än vad det kanske uppfattas som. Andlig utveckling handlar om kompetens att hantera aspekter av livet som ligger bortom vetenskapens räckvidd. Tro ska inte blandas samman med vetande, och förståelse för skillnaden mellan är avgörande!

Barn och unga behöver inte andlig karantän fram till dess de kan tänka abstrakt. De behöver i stället redskap till andlig utveckling. Detta är främst men inte uteslutande föräldrarnas och trossamfundens ansvar. Det ställer anspråk, för även på det andliga området behövs kritiska färdigheter. Och sådana får man aldrig utan kunskap och övning.
Studentpräster oroas över ökande psykisk ohälsa bland unga människor. Bön och tro vaccinerar visserligen inte mot psykiska problem, men tro och bön är definitivt en tillgång – både när det blåser snålt och när livet är som vackrast.

Kyrkan och teologi handlar om tro, och jag vill se tro som en kompetens att hantera det som inte går att veta något om. Det är lätt att avfärda tron och få för sig att vetenskapen gjort upp med kyrkan och nu ger människan alla svar hen behöver, men det är ett utslag av hybris. Alla kan drabbas av misstro och känslan av att livet saknar mening, och för den som befinner sig i en existentiell kris är det inte självklart att psykofarmaka är lösningen, inte i det långa loppet i alla fall. Varken tro eller vetenskap sitter inne på lösningen av livets och mänsklighetens alla problem, det är en fundamentalistisk tanke att det skulle handla om antingen eller. Det ena utesluter det andra, båda behövs och ersätter inte vartannat. Förmågan att hantera både och, är viktig!

Vill man veta något bör man börja i vetenskapen, och sedan söka sig mot en mer hermeneutiskt tolkande ansats. Finner man inte det man söker där kan man hitta vägar fram för tänkandet i trons värld. Jag ser det som ringar eller som ett slags pyramid, där vetenskapen utgör basen och tolkning befinner sig mellan. Trons sfär ligger bortom det vetbara och kräver att man närmar sig frågan på andra sätt än inom vetenskapen. Poängen är att ingen eller inget ersätter det andra, alla tre vägarna mot insikt behövs för att fånga och förstå livets komplexitet och för att leva livet fullt ut. Är det mening man söker har vetenskapen mycket lite att bidra med, mening handlar om att skapa kollektivt bestämda, föränderliga svar på frågor om vad något betyder. Att tro är en kompetens, och andlig utveckling är en förvärvad förmåga. Det avgörande är att veta vad som är vad, när vilken kompetens är användbar och till vad. Det finns fundamentalism i alla tre ”lägren”, och nyckeln till hållbarhet och utveckling är att kunna röra sig mellan och att motverka alla former av okritisk, dogmatisk fundamentalism.

Mänsklig växt och mognad är beroende av materiell standard och intellektuellt arbete. Men varken plånboken eller förnuftet räcker hela vägen. Hjärtats och känslans generositet bygger på mer än så. Den insikten ser jag bakom bredden i Barnkonventionens artikel 27 om barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. 

Tanken att barn inte skulle kunna tillgodogöra sig religion står i strid med kristen tradition och erfarenhet. Till barnets rätt till andlig utveckling hör – förutom tillgång till den egna trostraditionens heliga rum, riter, seder och bruk – också tillgång till skatten av berättelser.

Bildning handlar om att känna till, förstå och hantera OLIKA typer av svar och föreställningar. Jag gick i söndagsskolan och mina barn har gått i kyrkans barntimmar, jag är konfirmerad. Och jag har läst religionsvetenskap på universitetet. Ändå är jag inte troende. Men jag håller med ärkebiskopen om att det både är en rättighet att och finns ett behov av andlig utveckling i samhället. Kategoriska uttalanden om än det ena eller andra, försök att hitta SVARET på alla frågor på ett ställe eller en plats är orimligt. Livet är mer komplext och oöverblickbart än man kan få för sig om man riktar blicken åt ett enda håll eller renodlar och isolerar dig med likatänkande, oavsett vilken föreställning eller inriktning man samlas kring.

Det är värt att värna om allemansrätten till de stora berättelserna! Om inte annat för att visa att det finns något bättre än valet mellan auktoritär religiös indoktrinering å ena sidan och fostran av barn till religiösa analfabeter å andra sidan. 

Upplevelser av helighet är en konstant undertext i mänsklighetens historia. Den har följt oss människor oavbrutet genom vår evolution. Tanken att just vi i vår tid skulle ha brutit med den är osannolik. Det har nog aldrig funnits några absolut entydiga gränser mellan religiöst och icke-religiöst och mellan kulturellt och religiöst. Där finns i stället ett överlappande som visserligen kan ha sina risker, men som tiderna igenom har gett upphov till mycket skaparkraft, spännande debatter och en dynamisk samhällsutveckling. Därför spelar det roll vilken andlig traditionsförmedling barn får del av i ett samhälle.

Förmågan att förundras är en viktig förmåga som behövs för att bygga ett liv värt att leva. Ju mer jag lär mig inser jag hur viktig den tanken och egenskapen är, och jag ser det som en kompetens. En viktig kompetens, som i kombination med andra kompetenser utgör grunden för ett hållbart samhälle. Det heliga och viktiga är alltid det vi väljer och bestämmer oss för är just heligt och viktigt. Därför är denna förmåga så väldigt viktig. Idag är svaret på frågan om meningen med livet pengar och kontroll, för det är detta som snart sagt allt syftar till och har som mål. Skolan, vården, fritiden, allt. Kontroll, effektivitet, lönsamhet. Allt annat anses störa processen och betraktas med skepsis, även om människor far illa av nuvarande organisering. Därför behöver vi arbeta med frågan om livets verkliga mening. Den frågan är viktigare än någonsin i ett sekulariserat samhälle. Det handlar om förmågan att förundras! En viktig motpol till förmågan att (försöka) uppnå kontroll. Där när vi förundras som vi lever fullt ut. När vi upplever livet i hela sin komplexitet.

Vi måste inse och ständigt påminna oss om att det som uppnås genom kontroll är svårare att känna tacksamhet inför, än det som man önskar och hoppas på, men som aldrig går att garantera. Mål som uppfylls är så att säga redan intecknade. Glädjen tas ut i förskott, och det enda som kan hända är att man blir besviken. Och den känslan beskriver ganska väl rådande samhällsklimat, där det lovas runt men hålls tunt. Samhället är ett enda stort svek, ett brustet löfte om lycka och välgång. Förmågan att förundras behövs idag mer än någonsin.