Fantasilös ekonomism vs Demokrati 1

Tankeväckande artiklar att blogga om dyker upp lite i skov märker jag. Tidvis händer inget, men så exploderar det. Förra veckan fann jag massor av uppslag, men först idag passar det att skriva med utgångspunkt i Sverker Gustavssons artikel i DN, på temat ekonomism och demokrati.

På mötet i Davos i januari höll den kinesiske ledaren Xi Jinping ett timslångt anförande om globalisering och marknadsliberalism som världsomspännande system. För detta hyllades han som mera förtroendeingivande än Donald Trump.

Inför en sådan reaktion finns det skäl att höja på ögonbrynen. Bortser de som applåderar från att det råder marknadsliberal diktatur i Kina och att världens övriga länder alltmer får sin prägel av framvällande populism? Märker de inte hur demokratin pressas tillbaka?

Den trängda demokratin har spetsen riktad icke endast mot kommunism och fascism utan också mot populism. Demokratin förutsätter inte bara allmän rösträtt och majoritetsstyre utan också lagstyre, yttrandefrihet, föreningsfrihet och utrymme för legitim opposition. De alternativa grundhållningarna, däremot, vill ha allmän rösträtt men inget av det övriga.

Demokrati är inte en enhetlig modell eller uppsättning regler, det är ett komplex av funktioner, en ömtålig relation av aspekter. Fascism, kommunism och populism är enkla lösningar; exempel på den enda vägens politik. Demokrati är inget enhetligt begrepp, det är ett slags obestämbar mångfald vars minsta gemensamma nämnare är att den innehåller saker som inte självklart är förenliga. Demokrati är förändring, skulle man kunna säga. Lagstyre, yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri opinionsbildning utgår grundpelarna, men det betyder inte att fundamentet är stabilt, tvärtom. Demokratin ger ingen enskild vad den vill ha, och den går inte att styra, den utgör dock den enda kända förutsättningen för att garantera framtida generationers rätt till inflytande. Demokrati är balans, kanske man skulle kunna säga. Ekonomism är något annat; är ett mål som lätt överordnas allt annat och blir sitt eget syfte.

Efter genombrottet för hundra år sedan har strävan att förena allmän rösträtt med politisk frihet varit nära att duka under. Första gången var under mellankrigstiden. Om fascismen och kommunismen då hade segrat hade demokratin gått till historien som ett misslyckande.

Demokratin kan aldrig tas för given, den kräver politisk ödmjukhet och allmänhetens förståelse för komplexitet, liksom insikt om att den aldrig självklart uppfyller mina önskningar bara för att den garanterar mina rättigheter. Det går inte att vara otålig inför demokratin, dess maskineri följer sin egen logik. Det är inte en stadsbildning som passar för målstyrd politik, så när politiker lovar väljare saker tänjer man på demokratins inneboende gränser. Och när det sedan inte blir som man lovat är det lockande att skylla på andra, och politiker som samlar många väljare och vars löften lockar flertalet kan få för sig att mixtra med demokratin för att nå målen. Där finns demokratins svaga punkt, det är den enda styrelseform som kan avskaffa sig själv. Därför är det så viktigt att välja vad man önskar sig, för risken finns att önskningen går i uppfyllelse. När pengar och ekonomiska mål anses viktigare än demokratin är det en varningskloka att ta på allvar.

Andra gången är där vi nu befinner oss. Efter utgången av andra världskriget följde sjuttio år av segervisshet. Ända fram till helt nyligen förekom inga angrepp av motsvarande slag som under mellankrigstiden. De senaste åren har inneburit en desto kraftigare attack. Ännu en gång är frågan vad som gör demokratin praktiskt möjlig.

Demokratin hotas av politisk hybris och väljarnas bekvämlighet, samt och okunskap om alternativen. Under kalla kriget rådde ett slags terrorbalans mellan kapitalism och kommunism som paradoxalt nog skapade balans, och med andra världskriget i färskt minne fanns en naturlig grogrund för en demokratifrämjande ödmjukhet. Demokratin ansågs värdefull av det stora flertalet och värnades därför. Ekonomin kom i andra hand. Människorna och livets bräcklighet ansågs viktigare. Efter nazisternas destruktiva styre och med kommunismen som ett levande bevis på att det skulle kunna vara annorlunda skapades i västvärlden ett klimat som gynnade både ekonomin och demokratin. Sedan upplöstes kommunismen och fascismens fasor föll i glömska, samtidigt som ekonomismen spred sig och ekonomin blomstrade. Målstyrning framstod som allt mer lockande. Plötsligt framstod demokratin mer som ett problem än som en möjlighet. Demokratin blev ett hinder, hybris ett faktum och det stod inte på förrän populismen och fascismen knackade på dörren. Kommunismens fall ligger alt för nära i tid och allt för många minns dess fasor för att det hotet mot demokratin ska kunna locka tillräckligt många för att utgöra ett hot. 

Utan lagstyre, yttrandefrihet, föreningsfrihet och legitim opposition blir ett samhälles ledning inte lika kringskuren. Detta gör att många marknadsfundamentalister i dag hyllar det kinesiska experimentet. Vad de inte tänker på är att en av Kina ledd globalisering har ett pris i form av växande populism i jordens övriga länder. Ty utmärkande för dessa är att staten inte har samma hårda grepp om opinionsbildningen som det kinesiska kommunistpartiet.

Turkiet har valt en ledare som lovat att avskaffa åtminstone delar av demokratin, och i många länder i Östeuropa marscherar fascister öppet, vilket vi även ser exempel på här hemma. USA har valt en företagsledare och populist till president. Här hemma är det många unga som inte bryr sig om politik och som säger sig se fördelar med en diktator som utan tjafs genomför en politik som gynnar landets ekonomi. Demokratins bräcklighet visar sig på olika sätt, men om folket inte uppfattar det så, om man skyller problemen på flyktingar och invandrare eller på demokratin som sådan är vi alla illa ute. Det är ett leka med elden. Skillnaden mellan en diktator och demokratin är att diktatorn kan lova saker och driva igenom sin politik, medan demokratin utgör grunden för folkstyret. Diktatorn kan ge mig det jag önskar för hen har den makten, vilket kanske låter lockande. Problemet är att om mina önskningar inte ligger i linje med diktatorns eller om det jag vill på något sätt hotar diktatorns makt och inflytande utgör jag ett hot och riskerar att fängslas. Demokratin ger mig inte vad jag vill ha, men jag hindras inte från att försöka få det. Demokratin är den minst dåliga styrelsesättet, just av den anledningen. Demokratin uppfyller egentligen bara en enda önskning, men det är å andra sidan själva utgångspunkten för alla andra önskningar. 

Mot denna aktuella bakgrund finns det skäl att påminna sig hur den första efterkrigstidens teoretiker resonerade. Vilka slutsatser drog de av mellankrigstidens erfarenheter? På vilket sätt har självförsvaret brustit under de sjuttio år av segervisshet på demokratins vägnar, som följde på andra världskriget och kulminerade efter sammanbrottet för Sovjetunionen?

Fortsättningen på denna bloggpost kommer att handla om detta, men nu är jag lite stressad och måste fixa med annat. Återkommer (troligen) senare under dagen med fler tankar.