onsdag 2 november 2016

Bristande etik och (över)tron på intellektuellt ingenjörskap

Igår skrev Lennart Levi och Bo Rothstein på DN-Debatt. Ämnet var etik. Utgångspunkten var att samhällets elit saknar etisk kompass. Och lösningen: Etiksäkra högre utbildning. Jag vet inte om jag ska kratta eller gråta. Tänk om det var så enkelt att mer information löste saken. Tror man verkligen, på fullaste allvar, att den så kallade eliten agerar oetiskt på grund av bristande kunskaper? Etik är ingen lista, ingen uppsättning regler. Moral växer fram mellan människor och förändras över tid, det är inget man tentar av och sedan bär med sig genom livet. Synen på etik och kunskap som Levi och Rothstein har ser jag mer som en del av problemet än som lösningen. Tron på att man kan informera bort problem eller säkra kunskaper och kvalitet genom att införa system, regler och mer kontroll, har snarare bidragit till dagens situation.
Den senaste tiden har ett stort antal händelser inträffat som visat att många personer i förtroendeställning tycks sakna en fungerande etisk kompass. Vi har kunnat se detta såväl internationellt som i Sverige och både inom offentlig sektor och i företagsvärlden. Nämnas kan vad som avslöjats i den så kallade Panama-skandalen, det internationella fotbollsförbundet Fifa, Karolinska institutet, samt tecken på svårt bristande omdömesförmåga hos ledningarna av centrala svenska myndigheter som Skatteverket och Riksrevisionen – för att bara nämna några exempel.
Det är inget litet problem som beskrivs. Vore det så enkelt att problemen bottnade i bristande KUNSKAP hade vi inga problem. Ingen kan få mig att tro att eliten saknar insikt om att deras agerande är förkastligt. Accepterar man att orsaken är avsaknad av kunskap kommer problemet aldrig att lösas. Självklart vet ledarna att deras agerande är förkastligt. Problemet är kulturellt och bottnar i rådande syn på ledare som ett slags frälsare. Etik är en del av kulturen i samhället, inte en isolerad delaspekt av helheten. Donald Trump saknar inte information eller kunskap. Hans makt och inflytande kommer underifrån. Han befinner sig inte där han är för att han utbildats till det, utan för att han har eller har skaffat sig tillräckligt med pengar, makt och inflytande. Makt och pengar korrumperar, det är ett faktum som ingen etiksäkrad utbildning i världen ändra på.
Över hälften av alla svenskar anser att det är vanligt med korruption i våra kommuner. Och det ymniga bonusregnet över många höga chefer i näringslivet förefaller inte ägnat att skapa förtroende för deras verksamhet.

Mycket talar för att den ekonomiska och politiska elitens agerande är centralt i dessa frågor. Om inte de som är satta att som ledare och chefer bära ett tungt ansvar för samhällets centrala funktioner uppfattas som ärliga och går att lita på, finns det risk att också den allmänna tilliten i samhället sjunker.
Upplysta despoter, är det vad man förespråkar? Vilar samhällets hållbarhet på starka, goda och upplysta ledare? Jag tror inte ett ögonblick på att etik är något som sipprar ner till befolkningen uppifrån. Liksom med rikedom handlar det snarare om ett slags kapilärkraft. Etik växer fram mellan människor, men i takt med att eliten blivit allt rikare växer det fram klyftor i samhället som sliter isär och skapar grupper av människor som lever separerade från varandra. Ledarna lever i sin bubbla, utan kontakt med folket. Att inte fler inser att det är detta som är problemet, och att inte ens en sådan som Rothstein verkar tänka i dessa banor är allvarligt. Obligatorisk utbildning i etik handlar om en kosmetisk förändring och löser inte grundproblemet. Det är ett utslag av en fåfäng tro på att man genom att införa ett slags intellektuellt ingenjörskap på ett (kostnads)effektivt sätt kan lösa alla problem. Behovet av mer INFORMATION och bättre kunskap har jag hört så länge jag kan minnas. Det låter som en lösning, men är i själva verket en del av problemet.
Vi ser nu i många demokratier ett slags folklig vrede mot den politiska och ekonomiska eliten växa fram, något som populistiska och främlingsfientliga politiska grupperingar inte har varit sena att exploatera. Brexit-omröstningen i Storbritannien och stödet för Donald Trump i USA är exempel på detta.
Barack Obama är ett föredöme och en av de klokaste ledarna jag upplevt. Analysen är för enkel, för onyanserad. Problemet med växande populism handlar inte om en rak kausalitet, uppifrån och ner. Det är inte korrupta ledare som skapar behov hos delar av befolkningen av att "röra om i grytan", det är bara en variant av samma typ av enkla lösningar som förs fram i debattartikeln. Mer information löser brist på information, vilket inte är problemet vi har att brottas med. Aldrig någonsin i mänsklighetens historia har kunskap varit så pass lätt tillgänglig och vida spridd. Ala som vill kan enkelt ta reda på snart sagt vad som helst. Det är inte bristande kunskap som är problemet, utan bristande intresse. Och egoism är inte ett problem som bara finns bland eliten, hela samhällssystemet bygger på tanken att "greed is godd". När var och en ser om sitt eget hus löses allt till det bästa. Den ideologin är väl integrerad i kulturen och finns på båda sidor av klyftan mellan eliten och folkets breda lager. Och när eliten ser till sina intressen och aldrig möter andra än likasinnade är det enkelt att förstå att och hur bristande etik normaliseras. Eliten agerar som den gör för att den kan, inte för att man saknar kunskap, tänker jag. Då krävs helt andra åtgärder än obligatorisk etikundervisning.
Bakom dessa politiska strömningar förefaller det finnas en uppfattning att det rådande samhället är djupt orättfärdigt, att den existerande ekonomiska och politiska eliten inte agerat för det allmännas bästa utan mest sett till att skaffa sig och sina bundsförvanter otillbörliga fördelar. Det är vidare mycket som talar för att sådant oetiskt favoriserande av personer i förtroendeställning sipprar ner i samhället och bidrar till en allmänt lägre tillit människor emellan och en erodering av den sociala samhållningen. Detta är allvarligt eftersom en någorlunda hög mellanmänsklig tillit visat sig vara en central tillgång för ett väl fungerande samhälle.
Jag vägrar behandla eliten som en grupp bestående av okunniga, hjälplösa offer för brister i utbildningssystemet. Om den tanken accepteras som adekvat beskrivning av problemet behöver inget göras åt växande klyftor och bristande solidaritet. Eliten agerar och tänker som den gör för att man kan, inte för att det anses klokt. Bristande etik är aldrig ett kunskapsproblem. Eller det handlar åtminstone inte om bristande etikkunskaper. Bristande insikt generellt i samhället, både hos eliten och befolkningen, om skillnaden mellan komplex och komplicerat ser jag som det verkliga problemet. Jag bygger detta på att den typen av lösning som Rothstein och Levi för fram är standardlösningen på snart sagt alla problem. Mer och bättre UTBILDNING anses vara lösningen idag. Det leder till en allt tydligare detaljstyrning av den högre utbildningen. Och när det visar sig att åtgärderna inte löser problemet är det mer styrning, mer av samma, som presenteras som lösning. Konsekvensen blir att den högre utbildningen blir allt mindre akademisk och allt mer teknisk och detaljerad. Problemet löses med hjälp av intellektuellt ingenjörskap eftersom det betraktas som ett komplicerat problem. Om problemet istället betraktades som komplext skulle det öppna upp för helt andra lösningar. Den högre utbildningens avintellektualisering skulle helt plötsligt framstå i en helt annan dager. Jag tror att samhället behöver en annan syn på kunskap och mer av bildning, inte bara på högskolan utan i hela utbildningssystemet. Mer frihet, mindre av styrning och en tydligare betoning i hela samhället på individens ansvar. Fast om inte klyftorna minskas spelar det ingen roll vad man gör, för problemen är alldeles för KOMPLEXT för att någon enkel åtgärd skulle kunna lösa dem.
Den elit som detta handlar om har emellertid en sak gemensamt – de har nästan utan undantag utbildats vid framstående universitet och högskolor. Det är med andra ord sällan något fel på deras kunskaper och intellektuella förmågor. Istället ligger bristerna i deras förmåga att inse och förstå vikten av etik i de många beslut de har att fatta. Inom en del universitets- och högskoleutbildningar världen över har man på senare tid också kommit att inse vikten av dessa frågor och försökt ta med inslag om etiska frågor i utbildningen. Vår uppfattning är emellertid att dessa centrala frågor om etikens betydelse antingen saknas, eller så ges de en mycket undanskymd roll i de flesta universitets- och högskoleutbildningar. Detta kan, som i de inledningsvis nämnda fallen, ibland få helt katastrofala konsekvenser för verksamheten och resultera i ett kraftigt tapp av förtroende, något som ofta är svårt att reparera. 
Eureka, äntligen! Här har vi så klart LÖSNINGEN. Eller? Nej, kultur fungerar inte så. Vad vi står inför är ett långt mer komplext problem. Ett problem som saknar enkla lösningar. Det är detta vi måste förstå, att det är tron på att det finns en lösning, en metod eller ett (enda) sätt att komma till rätta med problemen. Lika lite som bristande hållbarhet är ett informations- och kunskapsproblem är bristande etisk förståelse bland samhällets elit det. En helt annan syn på kunskap är vad som behövs, inte mer eller annorlunda kunskap. En annan syn på kunskap och utbildning. Kunskap uppstår, förändras och förvaltas mellan människor. Kunskap är befinner sig i ständig tillblivelse. Kunskap på ett område påverkar kunskap på andra. Utbildning är en komplex och dynamisk helhet, och det finns inga vattentäta skott mellan högskolan och det omgivande samhället. Därför är problem som visar sig både i samhället och högskolan varken isolerade samhälls- eller utbildningsproblem. Problemen bottar i den kultur som idag allt mer förnekas. Utan kunskap om kultur, komplexitet och förutsättningar för förändring ser det ut som om Levi och Rothstein identifierat problemet och presenterat lösningen. Förväntar de sig att bli emottagna som hjältar? Så fungerar det inte, hur många som än vill tro att det är vägen fram.
Vi har från var sitt håll varit engagerade i dessa frågor under lång tid. Från ett folkhälsoperspektiv kan man konstatera att organisationer som WHO och EU alltmer kommit att intressera sig för folkhälsans många sociala bestämningsfaktorer. I ett internationellt perspektiv visar det sig att just hälso- och sjukvårdssektorn är svårt drabbad av korruption och andra liknande former av oetiskt agerande. Det gäller allt från sjukvårdspersonal som kräver mutor till sjukvårdsföretag som säljer falska mediciner. Man kan bokstavligen tala om att många människor i världen ”dör av korruption”.
Tilläggas kan att en av de viktigaste orsakerna till att människor anser sig vara missnöjda med sina liv är att de uppfattar sig leva under orättfärdiga och korrupta samhällsinstitutioner. Från ett samhällsvetenskapligt perspektiv visar det sig att bristen på etik och förekomsten av korruption i den offentliga verksamheten förmodligen är det allvarligaste hindret för social och ekonomisk utveckling. Omvänt kan man säga att den viktigaste tillgången för ett samhälle är den etiska kvaliteten i dess offentliga institutioner. Och detta avgörs i stor utsträckning av i vilken utsträckning tjänstemän inom de offentliga institutionerna har en fungerande etisk kompass. 
Jag kommer osökt att tänka på en text jag skrev om filosofen David Hume och hans lag, som i korthet ut på följande (För referens och lite utförligare förklaringar, se här).
"Humes lag" är en tes som hävdar att man aldrig kan härleda ett bör från ett är och bygger på tanken att det i en giltig slutledning inte finns något i slutsatsen som inte redan finns implicit i premisserna. Hume skriver: "I varje moralsystem som jag hittills påträffat, har jag alltid noterat att upphovsmannen under någon tid för ett vanligt resonemang, fastställer existensen av en Gud eller gör observationer om mänskliga angelägenheter, men så märker jag plötsligt att jag istället för de vanliga föreningsorden mellan satser, är och är inte, bara finner satser som är förenade med ett bör eller bör inte. Övergången är omärklig och likväl skickelsediger. Ty eftersom detta bör eller bör inte uttrycker ett nytt förhållande eller påstående, är det nödvändigt att detta iakttas och förklaras, och att man samtidigt anger skäl för det till synes helt orimliga, hur denna nya relation kan vara en slutledning från relationer av helt annan karaktär."
Som jag läser och förstår Humes skarpa iakttagelse handlar det om kritiskt tänkande, om att aldrig ta något för givet som uttalas av någon. Så fort man uppmanas att göra sig eller så, därför att, och detta motiveras med någon typ av fakta så handlar det i själva verket om en övertygelseakt. Det finns aldrig ett kausalt förhållande mellan är och bör. På samma sätt går det aldrig att hänvisa till vetenskapliga fakta om man vill förändra samhället. Bara för att vetenskapen visar att det eller detta föreligger, betyder inte att man bör göra si eller så. Det är oerhört viktigt att denna distinktion föreligger. Som sagt, ett bör följer aldrig kausalt på ett är. Bristande etik bland världens och landets elit är ett kulturellt problem, lika lite isolerat till eliten som mobbingen i skolan är isolerad till skolans värld. Att tala om behovet av en etisk kompass bland ledare och höga tjänstemän är naivt. Problemet är av en helt annan natur och dignitet. Levi och Rothstein är kloka och välutbildade människor och inser också att det inte är ett lätt problem, men deras lösning är ingen lösning.
Detta är ingen enkel sak att åstadkomma. Den framstående amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama har hävdat att vi måste utgå från att den ”naturliga instinkten” för personer i offentlig maktpositioner är att använda denna för att gynna sig själv, sin familj, sin släkt, sina vänner, sin klan, sina politiska bundsförvanter eller sin intressegrupp. Att inte ägna sig åt favoritism utan att agera opartiskt för det allmännas bästa i enlighet med gällande lagar och regler är, menar Fukuyama, något som måste tränas och läras in.
Av dessa skäl tog vi för några år sedan därför initiativet att till ett större nätverk av universitet – ”The Compostela Group of Universities” – lansera en deklaration om att frågor om etik skall ingå i alla former av högre utbildning. Det betyder att denna kunskap inte skall isoleras till särskilda utbildningar av specialister i etik. Den skall i stället integreras i alla utbildningar av till exempel läkare, ekonomer, jurister, lärare, ekonomer, biologer, och så vidare. Deklarationen antogs enhälligt av representanter för samtliga 68 universitet vid nätverkets generalförsamling i Poznan i september 2014 och har därför namnet Poznan-deklarationen. 
Kunskap övertrumfas alldeles för lätt av känslor, instinkter och makt för att etik skulle kunna vara något man kan lära sig eller öva sig till. Den där typen av deklarationer går det tretton på dussinet av, och för varje nytt problem som identifieras skapas nya, enkla, effektiva och slagkraftiga förlag, metoder och handlingsprogram som i ett slag, en gång för alla, löser problemet. All beprövad erfarenhet talar emellertid emot förslaget, för om det gick att lösa den här typen av problem på det här sättet hade vi inga problem. Klimatfrågan löses inte av ett nytt AVTAL. Mobbingproblemen i skolan löses inte med nya och förfinade HANDLINGSPROGRAM. Kunskapsraset i det svenska utbildningsproblemet löses inte med fler regleringar, mer styrning och bättre, mer detaljerade system för UTVÄRDERING. Tron på den typen av intellektuellt ingenjörskap leder inte till ett bättre, mer hållbart samhälle. Problemet är komplext och därför måste även lösningarna vara det. Mer av samma leder inte till något gott. Det kanske känns bra att ta beslut och arbeta med handlingsplaner och deklarationer, och kontroller går att utföras. Det finns alltid saker man kan göra, men om det man gör inte adresserar grundproblemet är det (i bästa fall) meningslöst slöseri med tid och resurser.
Denna deklaration har sedermera fått stöd av många andra centrala organisationer, bland annat den världsledande anti-korruptionsorganisationen Transparency International (inklusive dess svenska sektion). Tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien har vi nyligen genomfört ett heldagsseminarium om behovet av kritiskt etiskt tänkande i alla former av högre utbildning, ett initiativ som fick stort gensvar från bland annat ordförandena för de centrala organisationerna för arbetsmarknadens parter.
Vi är mycket angelägna att detta initiativ nu går från vision till verklighet. Vi vill därför starkt uppmana landets universitets- och högskolerektorer att ta ansvar för att – i linje med vad som presenterats i Poznan-deklarationen – etiksäkra alla de utbildningar man ansvarar för. Detta är nödvändigt för att nya generationer ledare inom den offentliga sfären och det privata näringslivet inte står utan fungerande kompass inför de otaliga etiska utmaningar och dilemman som de med all säkerhet kommer tvingas hantera i sina framtida yrkesutövningar.
Missförstå mig inte. Jag är inte mot förslaget, jag tror bara inte att den typen av åtgärder löser problemet med bristande etik, som jag håller med om är stort och allvarligt. Tron på att det går att förändra samhället med hjälp av socialt intellektuellt och tekniskt ingenjörskap är mer en del av problemet än en lösning. Grundproblemet är en utbredd brist i samhället, på förståelse för komplexitet. Bristande etik, dålig hållbarhet, korruption och den växande populismen är samma andas barn. Problemen är symptom på den underliggande "sjukdomen" som dels handlar om en kollektiv oförmåga att förstå skillnaden mellan komplex och komplicerad, dels om kulturförnekelse. Det finns inga enkla lösningar och varken pengar eller moral sipprar ner i samhället. Etik och välstånd, liksom demokrati, solidaritet och kunskap växer fram mellan människor. Om det är något som behöver göras så är det åtgärder som leder till minskade klyftor, men det är också svårt och kräver gemensamma ansträngningar.

4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

En marxistiskt inriktad kritiker kanske kunde säga följande:

Ledarna i universitet och andra stora organisationer arbetar i samhällets ideologiska överbyggnad. Eftersom samhällets bas är kapitalism som drivs av privat vinstintresse kommer detta intresse att fortplanta sig till överbyggnaden och påverka även högt uppsatta lärare, forskare etc. I den mån dessa personer har andra etiska normer kan bero av att de ännu styrs av äldre uppfattningar där heder och ära kunde betyda mer än vinstintresse. Men vartefter tiden går kommer dessa etiskt förankrade personer att försvinna eller byta etiska normer, med andra ord driva sig själva som vinstmaximerande enheter. Vill man verkligen komma åt detta måste den samhälleliga basen åtgärdas och privatintresset ersättas av samhällsintresset. Annars kommer kurser i etik att bli mest slag i luften, och skojarna bli mer förslagna och hänsynslösa.

Eddy sa...

Alla förklaringar som fungerar är bra Björn, och du är inne på samma grundtankar som jag. Risken är överhängande att det blir ett slag i luften. Fast mest problematiskt tycker jag nog ändå att det är att man behandlar eliten som okunnig. Jag är övertygad om att man vet att man gör fel, men man gör det ändå, för att man kan.

Tanken riskerar leda till ökat behov av allt mer detaljerade regler,som kräver allt mer administration och allt noggrannare kontroller. På högskolan måste vi tala om för studenterna EXAKT vad som är fusk, annars utnyttjas möjligheten, vilket tar fokus från lärandet. Det räcker inte längre att säga att om man inte skrivit texten själv är det plagiat, man måste gå igenom en lång lista på saker man inte får göra. Galet!

Anonym sa...

Du måste alltså nämna exakt vad studenterna inte får göra? Annars tar de tillfället i akt? Känner äckel, vrede, avsky och allmän bitterhet av att läsa sådant. Dessa ska alltså räknas som högutbildade sedan? Hur kan man vara det minsta högutbildad utan att ha inre kompass som både säger en det mest grundläggande om vad som är rätt och fel och därtill också får konsekvenser i form av eftertänksamma och kloka handlingar? Kokar av upprördhet. De verkar vara bångstyriga småungar som bara väntar på att få göra hyss, dumheter och ta den lättaste vägen till orättmätig framgång. Vidriga svin. Ursäkta Eddy, blir bara så arg. Måtte du få extra kraft i ditt dagliga värv när du verkar kasta dina pärlor för svinen. Inte helt ok bild att ha av sina studenter men jag skulle nog tendera att ha det om jag var du.

/Eva

Eddy sa...

De allra flesta fuskar ju inte, det är viktigt att vara tydlig med Eva! Systemet är dock riggat på ett sätt som gör att den som vill spela dum kan göra det, utan att anmälas för fusk. Många ärenden läggs ner efter att studenter hävdat att de inte förstått att det är fusk att lämna in en tenta som någon annan skrivit. Det betyder inte att studenterna får godkänt, det är också viktigt att vara tydlig med.

Det går i vågor, men oftast möter jag intresserade studenter som verkligen är på högskolan för kunskapens skull! Det är dessa studenter som gör att jag orkar, för interaktionen med dem ger mer än den tar.

Det är systemet jag är kritisk mot, som behandlar vuxna människor som idioter. Jag förstår inte hur man kan göra tentarättning till en juridisk fråga. Studier på högskolan handlar inte om att följa regler utan om att lära sig skapa regler.

Ur led är tiden!