Varför satsas inte mer på utveckling av mänsklig intelligens?

Utbytet av tankar om framtiden, robotar och artificiell intelligens har kommit till vägs ände, i SvD i alla fall, i och med Håkan Lindgrens slutreplik. Jag har följt debatten med växande intresse och uppskattar verkligen tonen i utbytet av tankar. Här finns en respekt och uppskattning som är ovanlig och som många borde låta sig inspireras av. Man måste inte bli ovänner bara för att man inte är överens, och man måste inte försöka få rätt till varje pris. Jag strider för samtalet och för bildning, tror på utbyte av tankar och kritisk reflektion, inte bara över meningsmotståndarens ord och tankar, utan lika mycket över det man själv uttrycker och håller för sant. Debatten om artificiell intelligens innehåller allt detta, och det ger hopp för framtiden, som på inget sätt och aldrig någonsin är avgjord på förhand.

Det är bra att min artikel om den förutbestämda framtiden (21/2) har lett till en liten debatt (Helena Granström 24/2, Gunnar Karlsson 26/2). Deras inlägg ger diskussionen bättre balans, och jag har fått ett tillfälle att nyansera det jag skrev. Man ska ju spela säker när man debatterar, men jag är inte helt nöjd med den där texten.

Tänk om detta var legio, i alla debatter, att man börjar sitt slutanförande genom att reflektera över det man lärt sig, genom att visa respekt för dem som tagit sig tid att tänka vidare om och med tankarna man publicerat. Det hedrar Lindgren att han väljer att slå an den tonen, istället för att gå i försvar. Fler borde göra så i mötet med meningsmotståndare. Bara så kan terrorn och korruptionen och maktfullkomliga ledare besegras, genom att rikta uppmärksamheten mot innehållet, genom att vända och vrida på det som sägs. Genom att fokusera på kunskapen och granskningen av den, snarare än på personen som hävdar det som hävdas.

Det är givetvis inte så enkelt att den teknologiska utvecklingen enbart drivs av en längtan efter underkastelse. Drivkrafterna är komplicerade och sammansatta. Triumf, underkastelse, kanske en viss kortsiktig revanschlystnad gentemot icke-digitala områden som biologi och humaniora – några av ingredienserna i blandningen låter sig urskiljas, men långt ifrån alla. När det gäller människan, misstänker jag, är lusten att triumfera och lusten att underkasta sig så tätt sammansmälta att det inte är lätt att avgöra vad som är vad.

Här sägs många viktiga saker. Vi människor vill så förtvivlat gärna vara rationella och vi önskar detta så hett och starkt att vi likt skolgårdens mobbare ger oss på den svage, om det kan ge oss fördelar. Humaniora har därför fått finna sig i att hånas och trampas på. Kulturvetenskap och andra ämnen som fortfarande undersöker möjligheterna med postmodernismens ifrågasättande av stora berättelser har fått välja sig vid att utsättas för hat och hot, har tvingats acceptera att bli slagträn i debatten om den bästa, mest excellenta kunskapen. Kritiken mot postmodernt flum har förvandlats till en hetsjakt på oliktänkande och har resulterat i att vinnaren triumferande solat sig i glansen av att vara just vinnare. Den enda vägens försvarare har hyllats så till den milda grad att ingen verkar se det Lindgren pekar på, att lusten att triumfera till förvillelse liknar underkastelsen. Jag tror faktiskt inte att det går att avgöra vad som är vad, för det är i hög grad samma sak. För vad är det för skillnad mellan att vara slav under en diktator som upprätthåller sin makt med våld, och att vara företrädare för den enda, sanna vägen som bara tillåter en tanke, ett perspektiv, en metod, en väg in i framtiden? Att vara vinnare betyder inte att man är fri!

Jag skulle vilja se en djupare undersökning av de emotionella drivkrafterna hos dem som vill utveckla artificiell intelligens och liknande teknologi. Vad är det som gör just denna smala sektor så lockande jämfört med all annan teknologi vi skulle kunna förverkliga?

Så länge våra egna drivkrafter förblir grumliga och oklara för oss själva kan vi inte ta fullt ansvar för den framtid vi åstadkommer. Då snubblar vi framåt som om det var någon annan som knuffade oss, och vi blir ständigt tvungna att använda en stor del av vår förmåga till att uthärda och anpassa oss till de mindre lyckade situationer vi råkar hamna i. Lite mer borde man kunna begära av människan.

Humaniora må kunna beslås med felaktiga försanthållanden, och jag är den förste att erkänna att många postmoderna tänkare gått vilse i sina teorier, men det betyder inte att vi kan göra oss av med ämnet och dess kunskaper. Om vi slutar bry oss om människan och det mänskligas särart, om vi avskaffar humaniora, förvägrar vi oss själva möjligheten att förstå våra egna möjligheter. Om vi bländas av forskares "framsteg" och slutar granska resultatet kritiskt har vi förvandlats till lydiga lamm som själva och utan att klaga vandrar iväg till slaktaren. Självklart behövs det undersökningar av vad det är som driver forskare att utveckla maskiner som är tänkta att ta över. Man borde verkligen kunna kräva mer av människan, det håller jag med om. Om inte annat så för att åtminstone förstå vad det är vi vänder oss bort ifrån.

Om den här debatten leder till någonting skulle jag vilja att den ledde till insikten att det är dags att förstöra den envisa föreställningen att det finns en enda Utveckling och en enda Väg Framåt.

Instämmer fast och fullt i detta! 

Talar vi om framtiden och om den tekniska utvecklingen tänker vi oss den alltför ofta som en tvådimensionell linje, en linjalrak väg där vi bara kan röra oss i två riktningar: ”framåt” eller ”bakåt”. Men ”framåt” är inte en enda riktning – framåt är 360 grader. Från den punkt där vi befinner oss nu breder en hel kompassros av möjligheter ut sig. En ännu bättre bild vore att säga att vi befinner oss vid mittpunkten i en expanderande sfär.

Det som vi kämpar så hårt med att anpassa oss till innan det har hänt, den cyberframtid jag beskrev i min första artikel, utgör bara en enda smal riktning, säg två–tre grader av kompassens 360. Vilka framtider finns i de andra riktningarna? Vilket slags teknologi, samhälle, konst? Det har vi inte ens börjat föreställa oss. Vi kunde gott drömma lite större än vi gör nu: framtiden är ju inte såld och förpackad i förväg, den är oavgjord.

Här har politikerna ett stort ansvar, för makt är kunskap. En teknikoptimistisk utbildningsminister kan enkelt stänga vägar och på det sättet fabricera framtiden, även om den i realiteten alltid är öppen. Genom att fördela medel strategiskt kan de där två tre graderna fås att framstå som den enda framkomliga vägen. Och triumfen som det där hett efterlängtade Nobelpriset innebär kan snabbt leda till underkastelse, när livsnödvändiga kunskaper om människor, kultur, konst, litteratur saknas. Om och när (men låt oss hoppas att vi aldrig kommer dit) tekniken segrar och den artificiella intelligensen vinner över människan, är risken överhängande att det är en tomhetens triumf. Vad är livet värt i en sådan värld? Vad finns kvar för människan att göra då? Finns det verkligen någon som på allvar ser det som en möjlighet att överföra sitt jag till en maskin för att där leva vidare i evighet? Jag blir jag i och genom min kropp. Jag är lika mycket biologi som jag är kultur. Och jag är inte unik, det gäller alla människor, även teknikdeterministerna som forskar om AI.

Vad den här planeten verkligen behöver är inte mer artificiell intelligens utan att människan börjar utveckla den intelligens hon redan har.

Varför anses forskning om maskiner mer prestigefull än forskning om människor? Vad är det som gör att vi inte vågar satsa på humaniora? Vad är vi rädda för? Handlar det om att vi inte vågar se oss själva i vitögat, att vi räds det som dväljs under ytan, det djupt mänskliga? Om det är så, bör vi då inte snarare forska än mer om det, för vi är ju dem vi är, oavsett om vi väljer att förneka det eller ej? Jag håller med Lindgren om att det är det enda rätta att göra, forska mer om människan möjligheter för att kunna utvecklas och bli bättre och för att kunna bygga en hållbar framtid för alla, MÄNNISKOR, djur och allt som är levande på jorden. 

Gunnar Karlsson undrar vem som har påstått att den teknologiska utvecklingen är en naturlig fortsättning på den biologiska evolutionen. Det är en vanlig idé inom transhumanismen, och jag tror att den håller på att bli en del av den allmänna tidsandan. Vill man knyta idén till en person föreslår jag Ray Kurzweil, men han är långt ifrån ensam om den.

Idéer kan leva vidare och växa sig starka även om ingen påstår sig företräda dem. Hur är det möjligt? Det förstår alla som studerat människan och den dubbelmoral som alla praktiserar, mer eller mindre medvetet och öppet. Få erkänner till exempel öppet att de röstar på SD, men när rösterna sedan räknas får de ändå ett brett stöd. Det är bara ett exempel på människans och kulturens komplexitet. Även om vi inte forskar om detta kommer det ändå fortfarande att finnas där under ytan och det kommer att påverka forskningen, framtiden och allas våra liv. Ingen kommer undan kulturen!

Tack Lindgren, Granström och Karlsson för en synnerligen inspirerande debatt!