Humanister förstår, men förstås inte

Har svårt att komma igång idag. Har ett bokmanus att redigera, och alldeles för lite tid för att det ska kännas bekvämt. Alldeles för många tankar som snurrar och saker jag vill. Så idag får det bli ett hopplock av äldre texter om aktuella tankar, om humaniora. Dels ett utdrag ur inledningen till boken som blev klar i höstas, dels lite äldre tankar om humanioras nytta och problematiska särart. Återkommer imorgon med nya reflektioner om livet, kunskapen, vardagen.

Behövs det verkligen en bok till om kultur och ännu fler definitioner än de över 200 som redan finns? Det gör det verkligen inte och därför är min bok inte en sådan bok om kultur. Inte en bok som slår fast och definierar. Detta är ett samtal om kultur, om hur man kan förstå kultur så att säga inifrån och på kulturens egna premisser. Det är inte en ny teori om kultur som lanseras, utan ett förslag på hur man kan se på och förstå, samt hantera den kultur som teorierna beskriver. Samtal är ett nytt sätt att se på och gripa sig an kultur i vardagen, ute i samhället, där kultur skapas. Samtal är en metod för att skapa balans i processen av tillblivelse som kultur skapas genom. Idag är debatten dominerande i vår kultur och samtalet för en tynande tillvaro, vilket är en tendens som förstärks när humanioras ställning försvagas i takt med ökade krav på (ekonomisk) effektivitet. Det är olyckligt att det kommit att bli så, för det är en ond cirkel som kan komma att leda till konsekvenser som på sikt kan hota samhällets långsiktiga hållbarhet.

Humaniora och kulturvetenskap har kommit att fjärma sig från samhället och allmänheten. Det är högst olyckligt. Varför det blivit så är svårt att uttala sig om. Kanske är det en konsekvens av synen på kunskap i samhället och av rådande forskningspolitik som tvingar in vetenskaperna i en kamp om knappa resurser? Det är ett förslag till förklaring av hur det kommit att bli som det blivit. För att nå framgång i kampen om forskningsmedel och för att skapa nödvändig legitimitet för kunskaperna har humanister tvingats till kunskapsteoretiska kompromisser som resulterat i att ämnet kommit att fjärma sig från allmänheten och den vardag kulturvetaren forskar om. Detta missförhållande försöker jag här råda bot på, för det är ute i samhället som kulturvetenskapens resultat hör hemma och kan göra skillnad, av det enkla skälet att det är där kunskaperna omsätts i handling, där som kulturen blir till. Kan texter som handlar om kultur inte läsas av alla bör de inte läsas av någon, det är min övertygelse. Det är så jag ser på kulturvetenskap. Vetenskapen om kultur handlar om människors vardag. Och den förändras genom att människor lever sina liv, fullt upptagna med att få tillvaron att gå ihop. Inte sällan förändras kulturen när människor tar till sig och handlar i enlighet med olika forskares rön. Kulturvetaren befinner sig mitt i och är en integrerad del av sitt studieobjekt, liksom alla andra medborgare. Forskare är också människor, vilket blir särskilt tydligt för kulturforskaren. Det betyder inte att det du håller i din hand är en populärvetenskaplig text som förenklar och förtydligar, men abstraktionsgraden är inte högre än den omgivande kulturen. Innehållet kan nog uppfattas abstrakt och svårt, men texten är inte mer abstrakt eller svårare än livet självt. Kulturen finns mitt framför ögonen på oss och alla har sin syn på och uppfattning om den. Alla vet alltså redan. Inget nytt kommer egentligen att sägas här, inget stort avslöjande kommer att presenteras. Och det är samtidigt ”hemligheten” eller ”avslöjandet”, bokens tema. Samtalet som följer handlar om allas vår vardag, fast här närmar vi oss kulturen från en rad olika håll och på alternativa sätt. Men det handlar hela tiden om vår gemensamma vardag. Så vill jag bli läst. Texten handlar om det vi ofta tar för givet och det som ser ut att vara men som i själva verket ständigt skapas och förändras genom att vi lever våra liv i vardagen. Kultur, kan man alltså säga, är det som händer mellan oss under tiden som vi är upptagna med oss själva och vardagens alla måsten.

Levt liv, komplexitet och förutsättningarna för förändring, det är humanioras övergripande undersökningsobjekt. En otacksam uppgift på många sätt, för det innebär att man tvingas in i rollen som budbärare, förmedlandes ett budskap som inte är populärt alla gånger. Levt liv går aldrig att fånga i några modeller. Lika lite som evolutionen har ett mål, lika lite går kollektivt, levt liv att styra i en bestämd riktning. Ett utbildningssystem med målet att ge Sverige ett Nobelpris är befängd, och finner inget stöd i någon forskning. Tänker man så visar man hur obildad man är, och att man inte förstår det säger allt om tillståndet i landet. Humanioras studieobjekt är unikt på det sättet, det blir till förändras och påverkas av det vetenskapliga intresset, av uppmärksamheten. Studieobjektet kan läsa, förstå och förhålla sig aktiv till kunskapen, vilken därför per definition aldrig kan vara definitiv och slutgiltig. Svaret på frågan om vad kultur är existerar bara temporärt. Humanistisk kunskap kan aldrig definieras i bestämd form singular. Kunskap om kultur är komplex, och inte sällan motsägelsefull. Men det är inte humanisternas problem, det är så livet och världen ser ut. Detta är utmaningen, att med kniven mot strupen försöka sprida det budskapet.

Att se och veta detta, och att samtidig leva och verka i olika sammanhang där dessa kunskaper och insikter förnekas är frustrerande. Att tvingas arbeta i en akademisk miljö där man görs till ett problem för att man arbetar strikt vetenskapligt tar på krafterna. Att tvingas utstå spott och spe, förlöjligande och att leva under ett ständigt hot om uppsägning, det känns djupt orättvist. För jag tar kunskapen och vetenskapen, undervisningen och min roll på lika stort allvar som alla andra. Och jag bryr mig lika mycket om samhället som övriga. Samtidigt är det logiskt, rent kulturellt. För det är så som levt liv fungerar, det är så som människor är. Det är frustrerande, och bidrar säkert till att humanister har svårt att arbeta för att stärka sin ställning. Vetenskap handlar om att följa kunskapen dit den tar en. Otacksamt? Det är bara förnamnet. Förlåt den fader, för de vet inte vad de gör, kan man tänka ibland. Men det är ingen tröst, för samhället är mitt också, och jag bryr mig om mina barns framtid. Vilken värld vill vi ha och bygga? Vilken framtid är önskvärd att sträva mot och kämpa för?

Humanisten förstår sina kritiker, men blir inte själv förstådd. Det är nöten som måste knäckas. Världen och vetandet anpassar sig inte efter människan, det är människan som måste anpassa sig. Vill man förstå världen måste man leva i den och följa med. Framförallt måste man vara ödmjuk inför världens och livets komplexitet och oöverblickbarhet. Ödmjuk inför allt det man inte förstår. Det oväntat oväntade är regeln, inte undantaget.