Avprofessionaliseringen av utbildning och forskning

När jag öppnade mailen idag fick jag frågan från en student som ska den kurs jag ansvarar för och som börjar imorgon. Studenten undrade om seminarierna är obligatoriska. Kanske får jag frågan för att det inte står inte klart och tydligt utskrivet i Kurs-PM att seminarierna är OBLIGATORISKA, men varför ska den informationen framgå TYDLIGT? Varför ska jag vara tydlig med med vad man inte behöver göra på en högskoleutbildning? Det viktiga är som jag ser det vad man behöver göra, och det framgår tydligt i dokumentationen som är knuten till kursen. Jag svarade som jag brukar när jag får den typen av frågor.

Får jag fråga varför du undrar? Vi har nämligen skapat en kurs där vi erbjuder er studenter det vi som lärare och forskare anser att ni behöver för att klara er i ert framtida arbetsliv, på bästa sätt. Vi sätter kunskapen i centrum och har självklart inte lagt in några överflödiga moment på kursen. Vi är stolta över vår utbildning och vill ge studenterna det bästa, och vi räknar med att alla som går våra kurser är där för att få ut mesta möjliga av sin tid på HV.

När studenter undrar om det är obligatoriskt brukar det handla om att man bara vill vara med på de moment som är obligatoriska, vilket gör att man har en syn på utbildning som bygger på att man vill göra minsta möjliga. Fundera på om du skulle ställa en sådan fråga till en potentiell arbetsgivare, och fundera också på hur någon som skulle anställa dig ser ser på en sådan inställning.

Mitt svar på din fråga blir därför att vad som är obligatoriskt och inte framgår av Kurs-PM och övriga handlingar kopplade till kursen.

Det talas allt oftare om anställningsbarhet. Svenskt Näringsliv klagar dessutom ofta på att studenterna som går ut inte har de kompetenser som krävs på dagens arbetsmarknad. Därför lyfter jag frågan. Därför väljer jag att skriva om detta. Varifrån kommer frågan och den inställning till studier som den ger uttryck för? Jag har en idé, en tanke, som jag tänkte dela med mig av. Det handlar inte om att klaga på studenterna, för det är meningslöst och kontraproduktivt. Istället handlar det om att rikta fokus mot skolpolitiken och dess syn på min profession. Vad förväntas av mig som lärare och vilken syn på kunskap odlas hos ansvariga politiker? Utgångspunkten för reflektion är den debattartikel som skrevs förra veckan, av Sten Widmalm och Sverker Gustavsson och som publicerades på DN-Debatt. Det handlar om vad som händer med kunskapen och innehållet i den formfixerade och Pisa-anpassade skola som växer fram i Sverige.

OECD:s ”Programme for International Student Assessment”, de så kallade Pisa-mätningarna, styr skolpolitiken inte bara i Sverige utan över hela världen. Problemet är att dessa mätningar mest gäller matematiska och naturvetenskapliga färdigheter. Riskerna med låta Pisa-mätningarna styra är att det leda till att eleverna hämmas i sin intellektuella utveckling och frigörelse. Det kan även leda till att demokratin undermineras, vilket framgår om vi kopplar ihop den samhällsvetenskapliga forskningen inom både utbildnings- och demokratiområdet.

Utbildningsforskarna Diane Ravitch och Yong Zhao vänder sig starkt mot den upptagenhet vid prestationsmätningar som har präglat USA under några decennier och Kina i två tusen år. Ravitch var i början av nittiotalet statssekreterare i det amerikanska utbildningsdepartementet medan Zhao är professor i Oregon men har sina rötter i Kina. Zhao och Ravitch menar att en överdriven tilltro till mätningar av det slag som Pisa representerar leder till hämmad kreativitet, osjälvständigt tänkande, brist på innovationsförmåga, fusk, korruption, och utbrända elever och lärare.

När jag reflekterar över mitt yrke och min vardag på högskolan och på skillnaden mellan hur det är idag och hur det var när jag själv var student på 1990-talet, är det exakt detta som sticker ut mest av allt. Kreativiteten har utarmats, osjälvständigheten har ökat, nytänkande motarbetas, fusk och korruption liksom utbrändhet hos såväl lärare som studenter är vardag. Hur blev det så här, för alla politiska förslag som rört skolan sedan 1990-talet fram till idag, har handlat om att det ska bli bättre?! Och varför har man fortsatt att reformera, reglera och allt mer förflytta makten från lärare till politiker och styrsystem? Utgångspunkten, det läge Sverige befann sig i när reformarbetet inleddes, var ju en skola i världsklass, som politiker från hela världen sneglade avundsjukt på.

Därutöver finns det enligt vår mening ytterligare en central aspekt att beakta som relaterar till Ravitch och Zhaos observationer. Aktuell forskning i Toledo-projektet vid vår institution om vad som skapar tolerans i olika samhällen internationellt visar, att man bör ta kritiken ett steg längre. Politisk tolerans – alltså människors vilja och benägenhet att dela rättigheter lika mellan alla medborgare, även med dem vars åsikter de inte delar och kanske rentav starkt ogillar – är grundbulten för varje fungerande demokrati. Från våra västliga demokratier vet vi att skolan och utbildningen spelar central roll för graden av politisk tolerans. Men i länder där resursbristen är stor eller där regimen drar åt det auktoritära hållet, finns det inget samband mellan graden av utbildning och politisk tolerans. Förklaringen är att dessa länder kraftigt nedvärderar samhällskunskap och humaniora vilket Pisa inte mäter alls. I stater som är diktaturer eller halvauktoritärt styrda vill regimen få bort sådana ämnen från skolor och universitet.

Humaniora, bildning och samhällskunskap finns inte med på den karta som politiker och makthavare orienterar sig i verkligheten med, på jakt efter det mål som beslutats ska gälla. Kanske är det här skon klämmer, kanske är det därför osjälvständigheten sprider sig och vi lärare avprofessionaliseras och allt mer betraktas som tjänstemän som ska leverera ett mätbart resultat. Kunskap, bildning och kritiskt tänkande samt analytisk förmåga går inte att mäta. Ändå bygger vi en skola som utgår från och som bara intresserar sig för det som är mätbart?!

Den officiella förklaringen är att de måste prioritera utbildningar som bidrar ekonomisk tillväxt. En troligare förklaring till frånvaron av humaniora och samhällskunskap är att dessa ämnen uppmuntrar självständigt tänkande, ifrågasättande, kreativitet och liberala värderingar generellt, vilka i sin tur undergräver auktoritära krafter. Kina toppar alltid Pisa-mätningarna, men dess medborgare ligger i botten vad gäller tolerans enligt internationella mätningar. I Uganda vill president Museveni lägga ner universitetsutbildningar i humaniora och samhällsvetenskap för att de är ”värdelösa” och i stället vill han satsa på yrkesutbildningar, naturvetenskap och matematik. Officiellt vill han värna om den ekonomiska tillväxten, men Museveni har även gjort sig känd för att vilja mota bort ämnen där individer utvecklar tankar om fri politisk opposition och rättigheter för minoriteter.

Om medborgarna fokuserar på pengar och ekonomi kan deras frihet tas ifrån dem utan att de klagar och toleransen för oliktänkande och annorlundahet ökar, vilket gör att folket själva kontrollerar sig enligt ledarens mer eller mindre uttalade instruktioner. Titta på reaktionerna, från den ekonomiska eliten i Sverige, på Margot Wallströms uttalande om brist på mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Det är sinnebilden för Sverige av idag. Jämför med hur det såg ut under rekordåren, när Olof Palme var statsminister, när den svenska skolan nådde världsrykte. Då stod Sverige upp för mänskliga rättigheter och fördömde tydligt brott mot folkrätten. Allt hänger ihop och det går inte att få det ena utan det andra. Frihet i tanken kan inte kombineras med lydnad. Kunskap kan inte tvingas fram, den kan bara lockas genom att ge människor verktygen och incitamenten att på egen hand söka sig fram längs de vägar individen vill. Lean Produktion av kunskap tar död på glädjen i sökandet efter kunskap och leder till en programmatisk, instrumentell syn på utbildning.

Vi ser därför med oro på en svensk New public management-driven utbildningspolitik som stirrar sig blind på några grovt förenklade och reducerande mätpunkter som används i Pisa-mätningarna. För att låna logiken i Diane Ravitchs argumentation kan man fråga sig hur det kommer sig att Sverige som presterar dåligt enligt Pisa är ett av de länder som klarat sig bäst genom de senaste tjugofem årens ekonomiska kriser. Kan det bero på att frånvaron av blind tilltro till auktoriteter ger förutsättningar för ett effektivt arbetsliv utan onödig byråkrati?

Vi ser också med oro på en forsknings- och utbildningspolitik inom EU och Sverige, där samhällsvetenskap och framför allt humaniora systematiskt nedvärderas. Det tydligaste mönster vi ser är att sviktande Pisa-resultat nästan betraktas som ett slags hot mot den nationella säkerheten – trots att vi vet att mätmetoderna är snäva och bristfälliga. ”Mjuka” ämnen som humaniora och samhällsvetenskap bli lätta byten då de ställs mot Pisa-mätningarnas skenbart tydliga resultat i form av siffror. Vi vänder oss även mot en biståndspolitik som inte tar hänsyn till vad som ingår i den undervisning som man ger stöd till i andra länder.

Förenklingen, schematiseringen och målfokuseringen i skolan leder till att lärarkåren av professionaliseras och till att kunskapen flyttas från individen till systemet. Och detta känner så klart elever och studenter av. Därför frågar man hur lite man behöver göra och undrar över vad man kan låta bli att komma på. Därför efterfrågas fler och tydligare instruktioner, så att man ur minsta möjliga insats kan få ut mesta möjliga effekt. Känns den tanken, den logiken igen? Det är exakt samma logik som styr resten av samhället. Det vore märkligt om studenterna INTE tänkte och agerade som de gör, för det är detta de lär sig av skolan. Enklast vore det om även jag kunde inordna mig, om jag också kunde anamma den synen på mitt arbete, som systemets representant och maktens ställföreträdare, som ett slags simpel kontrollant, som inrapportör av standardiserade, mätbara resultat. Problemet för mig är att jag inte kan det, att jag vägrar överge min tro på bildningens värde. Jag sökte mig till högskolan för kunskapens skull och jag blev lärare för att jag ville lära!

Det finns skäl att varna för bruket av förenklade utvärderingar. Det går inte att skapa en formel för hur vi med sammanfattande mått ska styra ett helt skolsystem. New public management-reformernas dogmatiska tillämpning skapar alltför många oönskade effekter. Styrning och fördelning av medel bör ske efter samråd mellan lärare, rektorer och förtroendevalda.

Om detta ska fungera måste lärarna ges tid att reflektera över sin verksamhet. Satsningar som syftar till att öka lärarnas kompetens och självrespekt är vägen framåt. Men har vi ständigt bara Pisa-resultaten för ögonen riskerar vi att kasta bort sådant som fungerar bra och som fostrar medborgare som är demokratiskt sinnade, uppfinningsrika, och kan arbeta på eget ansvar. Elever som är bra på att få höga poäng i Pisa riskerar att inte kunna så mycket annat.

Samråd, kollegialt styre, kunskapsfokus, tid för reflektion, samtal, seminarier och författande av böcker samt läsning. Vad som behövs inom akademin och resten av utbildningssystemet är inga nya revolutionerande reformer, inga enkla lösningar eller någon ny pedagogik. Det är medmänsklighet, kunskap för kunskapens skull och en uppvärderad syn på bildning. Svårigheten ligger inte i att se vad som krävs, utan i genomförandet. Och då behövs inte mindre professionalitet, utan mer. Kunskapen ska inte formaliseras och standardiseras, den måste få vara komplex och det kan inte vara ett problem att den finns hos individen och den enskilde läraren! Den synen på kunskap, som hämtats från tillverkningsindustrin, måste överges!

Själv var Diane Ravitch för tjugofem år sedan en drivande kraft för en New public management-inriktning av en amerikanska skolpolitiken, men har ändrat uppfattning. Tidigare än de flesta skolpolitiker och utbildningsforskare lät hon sig övertygas om att mätning kopplat till resurstilldelning i praktiken leder till att lärare och forskare avprofessionaliseras.

Hennes polemik underförstår att detta är en punkt där extremerna möts. Västerländsk marknadsfundamentalism likaväl som kinesisk kommunism har som yttersta konsekvens att lärarna inte utvecklar sitt arbete med eleverna. Så blir fallet om det lönar sig bättre att anpassa sig till vad som mäts än att koncentrera sig på sin yrkesuppgift.

Problemet i den svenska skolan och i hela det svenska utbildningssystemet är inte sjuknade MÄTRESULTAT, det är att den blinda tron på att kunskap och utbildning går att MÄTA. Där finns problemen, i synen på kunskap. Inte hos eleverna eller studenterna och inte hos lärarna. Återupprätta lärar- och forskarprofessionen, återge makten över kunskapen till dem som verkligen har kunskap (det vill säga de högst utbildade). Politiker ska bestämma över resursfördelningen i samhället, inte detaljstyra skola, utbildning och forskning. Avskaffa betyg och sluta mäta resultat. Då kommer jag som lärare att få tid och möjlighet att ägna mig åt lärande och kunskap, istället för att ägna min tid år själsdödande, antiintellektuella verksamheter som att skriva manualer och kontrollera, samt rapportera in (mätbara), resultat.