Mina år i akademin 18

En vecka kvar. Allt gick så fruktansvärt fort när jag väl tagit mig över hindret och in i den akademiska världen. Helgen ägnade jag åt renskrivning av fältanteckningarna. Rådet jag fått inpräntat i mig, att anteckna ALLT, insåg jag verkligen värdet av när jag gick igenom anteckningarna, för resorna flöt snabbt ihop i minnet. Och detaljerna tenderade redan att blekna. Men jag hade lärt läxan, lyssnat och tagit hänsyn. Jag hade ett väl underbyggt och detaljerat underlag att skriva en bra rapport på senare, när fältarbetet avslutats.

En vecka kvar alltså, en resa till Tyskland någonstans. Föraren på åkeriet i Helsingborg, som jag talat med visste inte riktigt, men han skulle hämta upp mig vid tågstationen. Mörkret och slasket var på väg bort. Våren var på väg in. Jag hade fått smaka på känslan nere i Tyskland, utanför München med Sture. Och denna gång var det vår i många av ordets bästa bemärkelser. Jag vågade tro på framtiden. Jag var doktorand, och kunde hålla bageriet stången ett tag till. Jag hade fortfarande ingen aning vad jag skulle bli eller vad jag skulle göra sedan, men jag var redan innan jag sökte mig till Umeå på det klara med att oavsett om jag kom in på forskarutbildningen eller ej, och även om jag tvingades börja baka igen, var det värt varenda minut och öre i lån.

Jag jobbade fortfarande varannan helg i bageriet och frågan var öppen. Just nu hade jag en anställning. Två månader var ekonomin tryggad. Vad som hände sedan hade jag ingen som helst aning om. Antagningen som doktorand handlade bara om möjligheten att få studera, det var inte som idag ett ekonomiskt åtagande för institutionen. Försörjningen fick jag och mina handledare klara senare, utan garantier. Om tre veckor var det dags för möte på Volvo igen. Förstudien skulle avslutas med en presentation av preliminära resultat, och det skulle ligga till grund för beslut om en eventuell fortsättning. Vågade inte tänka på det nu. Det fick bli en senare fråga. Upp till två års försörjning låg i potten ...

Nåväl. Jag gick av tåget i Helsingborg på måndagen. Hittade föraren omgående och vi satte oss i hans bil och körde ut till industriområdet varifrån resan skulle utgå. Jag kände med en gång att jag gillade honom. Han var kunnig, pratade inte för mycket och så hade han integritet. Han visste vad han sa och delgav mig. Han hällde inte bara ur sig. Vi kunde sitta tysta i lastbilen utan att det blev pinsamt. Liksom rean med Sture kom denna resa att stå ut. Det visste jag inte när jag var mitt uppe i projektet, men i efterhand har just dessa två resor kommit att ge uppslag till många olika texter och analyser. Här är några utdrag av dessa. Han heter egentligen något annat. Och jag får än idag inte riktigt ihop det jag fick uppleva.

När vi ska betala notan opponerar sig lastbilschauffören Peter, som jag sedan några dagar åker med. Han hävdar att vi inte fått den rabatt som yrkeschaufförer har rätt till. Efter en kortare diskussion är frågan löst och vi blir bjudna på var sin äpplebrännvinssnaps som kompensation för missförståndet. När vi kommer ut på gatan säger Peter att han vill visa mig något. Vi tar därför en annan väg tillbaka till lastbilen. I Antwerpens hamnkvarter är det inte mycket folk ute på kvällen, men plötsligt när vi svänger runt ett gathörn är det fullt med människor. Efter en stund märker jag att det nästan uteslutande är män som rör sig i kvarteret.

Bakom stora upplysta skyltfönster på båda sidor av gatan sitter det kvinnor i vita underkläder och knackar intensivt på rutorna för att påkalla männens uppmärksamhet. Innanför glasrutorna finns många olika nationaliteter, hudfärger och åldrar representerade. På gatan går männen ensamma eller i grupp runt och tittar och bedömer. Ibland stannar någon och talar med en av de prostituerade. Många av männen är uppenbart berusade, och de flesta undviker regelmässigt ögonkontakt vilket gör att atmosfären blir aningen hotfull.

Peter, som flera gånger under resan har talat om kärleken till den kvinna han lever med, går runt och skrattar, pekar och bedömer kvinnorna i fönstren. Och jag följer efter. Han verkar inte fundera något kring de människoöden som sitter där och bjuder ut sina kroppar. Rätt som det är stannar han och signalerar att han vill tala med en av kvinnorna och när hon kommer ut förhandlar han om priset för olika sexuella tjänster. Ibland säger han att vi båda vill ha sex med samma kvinna. Priset han erbjuder är dock alltid för lågt och några av kvinnorna blir arga och spottar efter oss, men Peter bara skrattar och vi går vidare. Enligt vad han sagt tidigare ingår besök hos prostituerade inte i hans vardag. När vi lämnat kvarteret och gatorna åter är folktomma snurrar tankar i mitt huvud. Bilden av kvinnorna bakom glasrutorna sitter kvar på näthinnan länge, och jag känner mig både arg och tom inombords av att inte kunna förmå mig att uttrycka mina åsikter om prostitution till Peter.

Han ville visa mig något sa han. Och det var här vi hamnade. Hit hade han tagit sin flickvän berättade han och det är ju lite av en turistfälla, men jag blev ändå konfunderad. Samtidigt var detta den trevligaste föraren jag åkte med och vi kom varandra nära. Han lärde mig enormt mycket. Och han var komplex på ett sätt som Sture inte kom i närheten av. I en annan artikel skrev jag följande, utifrån andra upplevelser av "Peter".

Livet i hegemonins frontlinje är inte enkelt. Jag åkte med en förare som under hela sin yrkeskarriär kört trailer ute i Europa. Han berättade för mig att han under tjugo års tid var gift med samma kvinna, men att hon när barnen vuxit upp lämnade honom. Ett halvår senare träffade han en ny kvinna som han nu lever tillsammans med. Föraren berättade att han för första gången i sitt liv nu på allvar var förälskad. I det första förhållandet brydde han sig inte om att vårda kärleken och han satte alltid arbetet före både frun och barnen. Livssituationen förändrades i och med kärleken, och föraren hamnade i ett dilemma mellan olika lojaliteter. Den nya kvinnan hade svårt att acceptera att han inte kom hem på kvällarna och han berättade för mig att han var orolig för att hon skulle lämna honom på grund av detta. Föraren brottades under hela resan med sina skilda lojaliteter (yrket och kärleken). Riktigt komplicerat blev det när transportförmannen ringde och frågade om han kunde ta en långkörning till Frankrike direkt efter hemkomsten. Föraren hade lovat sin sambo att han skulle vara hemma under helgen. Om han inte tog körningen var han oroad för konsekvenserna för framtida transportuppdrag och i förlängningen kanske även för sin status på företaget (och som man?). Förarens position inom den hegemoniska ordningen var hög och han kunde svårligen tänka sig att ”degraderas” till lots (den som kör godset i Sverige den sista biten fram till kunden) hemma på dagtid, och han kunde heller inte tänka sig att sitta på något kontor. För denne förare innebar förändringar i typen av körningar samtidigt förändringar av livssituationen och den personliga statusen. Användandet av långkörningar som bevis på manlighet och duglighet kan alltså när som helst medföra smärtsamma konsekvenser för enskilda förare.

När vi kom tillbaka till Helsingborg skjutsade han mig till stan. Solen sken. Det var torsdag. Lite tomt kändes det att detta var sista resan, men samtidigt skönt. Nu återstod det två intensiva veckor med reflektion och sammanställning, samt förberedelse inför avstämningsmötet. Där hände det saker. Men det är ämnet för nästa post i denna serie.