Meningslösa garantier är inte vad skolan behöver!

Tre dagar av skrivande ligger, här i skrivande stund, framför mig. Tre hela dagar utan andra krav på mig än att tänka, läsa, skriva. Dessa dagar är enormt värdefulla för mig, ja det är själva förutsättningen för att jag ska orka fortsätta med mitt värv. Tre hela dagar i fullständig frihet. En liten ö i ett hav av krav, mail, möten, administration och övervakning. Det var detta jag sökte mig till akademin för, för möjligheten att på egen hand söka kunskap och intellektuell stimulans. Jag borde jubla av lycka. Jag menat, tre hela dagar. Ändå är det inte alls så jag känner just nu. Det jag känner är prestationsångest, för om det inte fungerar nu kommer det att dröja innan nästa tillfälle kommer. Och då är förväntningarna ännu högre. En hopplös situation med andra ord.

Kämpar med att hålla paniken stången, rädslan som hotar att tillintetgöra förväntningarna på dessa dagar och som växer med kvadraten på sin ovanlighet. För varje år som går blir dagarna i frihet färre, samtidigt som kraven på prestation ökar. Det är en kalkyl som inte går ihop. Men att kämpa mot systemet skulle innebära att dagarna omgående decimeras. Vågar inte ta den risken, vilket gör att jag blir en medlöpare till ett system jag inte tror på, ett system jag menar är kontraproduktivt och förödande för de mål vi säger oss värna. Hur jag än gör blir jag en förlorare. Jag värnar därför de skärvor av lycka som finns och bloggar av mig frustrationen för att i alla fall peka på problemen och för att försöka driva opinion för det jag tror på, mot det jag ser som problemen.

Jag värnar kunskapen, för det var för dess skull jag började studera och för möjligheten att lära som jag stannat kvar, som jag fortfarande arbetar på högskolan. Ingen ger mig några andra indikationer på något annat än att högskolans verksamhet ska handla om kunskap. Därför stannar jag kvar, för det innebär att jag inte kan får det bättre någon annanstans. Det är här där jag är som jag ska vara. Ändå känner jag som jag känner och jag kan inte skaka av mig känslan.

Vad är det som gör att jag känner som jag gör? En ledtråd till ett försök till svar på den frågan finner jag på DN-Debatt idag, där Gustav Fridolin tar till orda. Även om han är en helt annan typ av minister än Jan Björklund finns det ändå inget i det han säger som lindrar min oro. Påminner om att jag delar både Björklunds och Fridolins oro. Vi vill samma sak, strävar mot samma mål: att Sverige ska bli en nation som vilar på ett stabilt fundament av kunskap. Vägen fram som Björklund pekade mot med hela handen menar jag leder bort från kunskapen. Och tyvärr kan jag inte se att Fridolin har något bättre att komma med. Han skriver, bland annat.

Vi har många välutbildade, engagerade och kompetenta lärare i svensk skola. Detta är en av de styrkor vi har att bygga en starkare skola på. För grunden för en bra skola är kompetenta och engagerade lärare som får tid för sitt uppdrag.

Det låter som ljuv musik. Instämmer till fullo i vad som här sägs. Här finns något att bygga på. Sedan går något snett. För här borde ministern, oavsett vem det är, stanna och lämna över ansvaret. Fridolin fortsätter dock. Han vill liksom Björklund att skolan ska bära hans märke, han vill gå till historien som den som vände skutan. Och det är detta jag vänder mig mot. Bristen på insikt om vad som verkligen leder till kunskap.

Regeringen genomför just nu en nationell samling för läraryrket för att öka attraktiviteten i yrket och ge lärare möjlighet att utvecklas i yrket.

En nationell samling? Vad är det regeringen ska samlas kring? Jag menar att den enda vägen mot kunskap är att lita på lärarna, det vill säga att lämna dem i fred att göra sitt jobb. Det behövs ingen samling, för attraktiviteten i läraryrket ligger i ansvaret och friheten att få möjlighet att lära och utveckla kunskap, i värnandet av arbetets intellektuella kärna. Det borde LÄRARNA få samlas kring. Regeringen ska samlas och mobilisera kraft att stå emot allt och alla som hotar kunskapen. Det går inte att öka attraktiviteten i ett yrke, den växer underifrån, ur yrkets vardag. Det handlar inte om marknadsföring!

En grundläggande förutsättning för att lärare ska kunna lyckas med sitt uppdrag och bibehålla sitt engagemang genom hela sin gärning är att man har verktyg som matchar ens ansvar. När lärare ser att elever behöver stöd måste man också ha tid och möjlighet att ge det stödet.

Håller med om detta, vilket alla tänkande människor gör. Problemen i skolan är enkelt att identifiera, det är inte där skon klämmer. Det Fridolin säger här är med andra ord självklarheter. Ingen är mot, alla är för. Det är problemet, för det viktiga är vad som görs för att realisera det löfte som ligger i orden ovan. Jag menar att den enda vägen mot kunskap är att ge lärarna mandat och frihet att lösa problemet, det vill säga göra sitt jobb. Fridolin visar dock med sitt fortsatta resonemang att han vill lösa problemet, att han trots allt inte litar på de "många välutbildade, engagerade och kompetenta lärare", som finns och verkar i den svenska skolan. Det är alla fall så jag tolkar fortsättningen på debattartikeln.

Det kräver investeringar i skolan och ett regelverk som utgår från elevens rätt att från de tidiga åren få med sig de kunskaper man behöver för att klara skolans alla ämnen. Det är detta regeringen vill säkerställa genom vårt lågstadielöfte och en reglerad läsa-skriva-räkna-garanti.

En skola byggd på en GARANTI om att eleverna kan läsa-skriva-räkna är djupt problematiskt, för det innebär att ansvaret för kunskapen och lärandet flyttas, från eleven (och senare i systemet studenten) till skolan och lärarna. Detta löfte är som klippt och skuret för en debattartikel, vars syfte är att sprida ryktet om regeringens förträfflighet. Fridolin lovar saker han och regeringen aldrig kan hålla, för de arbetar inte i skolan med kunskapen. Löftet om en garanti handlar om marknadsföring av regeringen och om att rikta uppmärksamhet till Fridolin, som räddaren i nöden. Det är samma gamla visa, fast i andra kläder. Björklund såg sig som kaptenen på en Atlantångare och skyllde på att en stor skuta tar tid att vända, när resultaten av politiken uteblev. Och Fridolin frammanar bilden av en frälsare. Lita på mig så kommer lärarna att ge er det ni vill ha. Jag raljerar och är orättvis, jag vet det, men det är så här jag känner. Och om Fridolin menar allvar med sin syn på lärarna borde han förstå, lyssna och ta mig och alla andra som känner samma sak på allvar. För det är på våra axlar ansvaret för kunskapen vilar.

Så länge KUNSKAPEN inte står i centrum och så länge ansvaret för lärandet inte ligger på individen, kommer resultaten låta vänta på sig. En liknelse: En hemförsäkring gör inte att huset inte brinner ner, det gör bara att jag får viss ekonomisk ersättning om olyckan är framme. En GARANTI leder på samma sätt inte till något. Det enda som kan ge resultat, om målet verkligen är kunskap, är att lita på lärarna och att lägga ansvaret för lärandet på elever och studenter. Det är den trista sanningen!

Det regeringen kan och bör göra för att underlätta för elever och studenter som inte lyckas axla ansvaret är att ge alla fler chanser och möjlighet till olika typer av hjälp och stöd. Vägen till kunskap måste den som vill lära dock alltid bemästra på egen hand. Bara så kan en kunskapsnation byggas. Så länge jag och alla andra lärare inte känner oss litade på och så länge vi inte har friheten att göra det vi, utifrån dem vi är och med stöd i våra unika erfarenheter, vet fungerar, kommer ingen garanti i världen att lösa problemen. Tyvärr Fridolin, den trista sanningen är att det inte finns några genvägar till kunskap.

Nu ska jag skriva här, men jag vill avsluta med följande uppmaning till Fridolin och alla andra politiker som försöker plocka poänger på andras bekostnad genom att lova saker som ingen kan lova: Kom tillbaka när investeringarna och reformerna genomförts, när lärarna har friheten och mandatet att verkligen arbeta kunskapsfrämjande. Tala inte om dina drömmar om framtiden, utan om det du faktiskt gör!