Om behovet av en ny humanism

Innehållet i dagens tidningar sätter igång fantasin. Tyvärr är det inga positiva bilder som dyker upp. Mönstret som framträder är ett helt annat än det, i alla fall jag önskar skulle framträda. Det enda hoppet är att det är när det är som värst som vändningen är som närmast. Vi får se, framtiden får utvisa hur det blir, men jag ser ett skriande behov av en annan, en ny humanism. Världen behöver en annan syn på människan, lika mycket som mänskligheten behöver det. Låt mig förklara, utifrån några klipp hämtade från medierna.

Läser dagens Under Strecket med växande förfäran.  Det handlar om människans (förödande) ingrepp i faunan på jorden.

Den amerikanska journalisten Elizabeht Kolbert problematiserar i sin nya bok ”The sixth extinction. An unnatural history” (Henry Holt and Co.) frågan om massutrotning och storskaligt utdöende i nutid och forntid. Det är knappast en överdrift att ämnet är svåröverskådligt samt i flera avseenden berör delområden där den vetenskapliga osäkerheten ännu är betydande. Kolbert navigerar dock skickligt genom lagren av paleontologiska rön och hennes vederhäftiga argumentation gör att boken framstår som ett utmärkt exempel på när vetenskapsjournalistik är som bäst. Som titeln låter ana är Kolberts ambition dels att beskriva det sjätte utdöendet, vilket förutsätter såväl övertygande exempel som att de fem tidigare utdöendena analyseras och diskuteras. Dels drivs tesen att massutrotning inte är ett naturligt fenomen. Frågan om vad som är naturligt eller inte i naturen är förstås ett knepigt spörsmål där det är lätt att gå vilse i begreppsligt moras. Kolberts ståndpunkt är dock okomplicerad och rimlig; hon menar att exempelvis massutrotningen vid slutet av kritperioden – för 66 miljoner år sedan – då en meteorit från yttre rymden slog ner utanför dagens Mexiko med följd att bland andra dinosaurierna försvann, är att betrakta som en lika onaturlig händelse som när maorierna utrotade moafåglarna.

För mig visar dessa iakttagelser att mänskligheten inte vet sitt eget bästa. Jag kanske vet mitt eget bästa (och det gäller för de flesta), men på en övergripande nivå, när alla våra personliga omsorger läggs samman, visar det sig att det tas fler korkade och ohållbara beslut än kloka och långsiktiga. Tidsperspektivet som vi människor håller oss med och kan hantera är för kort för mänsklighetens bästa, och för livet på jorden som helhet. Torgny Nordin avslutar artikeln med följande tänkvärda resonemang.

Denna fundamentala förändring av jorden har gjort att många menar att vi trätt in i en ny geologisk era. Biologen Eugene Stormer samt kemisten och Nobelpristagaren Paul Crutzen har sålunda introducerat termen antropocen som beteckning på vår pågående transformering av jordens ekologi, geologi och klimat. Vanligtvis anses antropocen börja med industriella revolutionen och de processer som initierat dagens försurade hav, globala uppvärmning och dramatiska förluster av naturmiljöer et cetera.

Elizabeth Kolbert diskuterar antropocen, men breddar perspektivet väsentligt genom en kritisk jämförelse av de stora megafaunornas utrotning och människans spridning över jorden för tiotals tusen år sedan. Här ligger bokens största poänger.

Kännetecknande för antropocen är bland annat den destruktiva spridningen av invasiva arter. Allt från råttor och grisar till bakterier och virus sprids till jordens alla hörn i rasande fart med förödande konsekvenser för lokala floror och faunor. Geografin har relativiserats och det är som om mänskligheten lyckats med konststycket att köra geologin baklänges – från superkontinenten Pangea, där alla landmassor hängde ihop, har vi återigen etablerat ett slags superkontinent där allt fraktas kors och tvärs och blixtsnabbt blandas med allt.

Bland alla invasiva arter finns, enligt Kolbert och många med henne, en vars menliga påverkan är oändligt större än alla andras: människan. De kausala sambanden är visserligen svåra att leda i bevis, men om kronologin över vår spridning över världen jämförs med megafaunornas utdöende framträder en tydlig bild. Kort tid efter människans ankomst försvinner de stora djuren; i Europa och Australien går de först förlorade och därefter följer de väldiga megafaunorna i Nord- och Sydamerika. Sist ut är Nya Zeeland där megafaunan helt utgjordes av fåglar.

Elizabeth Kolberts avslutande poäng är att antropocen – den sjätte utrotningen – i själva verket är synonym med människans framträdande för tusentals år sedan. Slutsatsen är stämd i moll. Vi är visserligen talrikare än någonsin, men vi har aldrig varit ensammare. Och i rask takt försvinner världens härlighet.

Om, eller kanske när (det finns lite för mycket som talat för att det bara är en tidsfråga innan det sker, för att jag ska känna mig lugn) människan är ensam kvar kommer allt att sluta i en sista förödande massutrotning, för människan är en del av livet som helhet, inte dess härskare. Människan klarar sig inte utan resten av livet på jorden. Därför oroar det mig när jag läser vad vi gör med och mot varandra, när jag inser hur destruktiv människan är. Och det handlar inte bara om IS ursinniga, historielösa skövlingar av lämningar från tidigare epoker i mänsklighetens historia. Det finns andra saker och sätt att tänka som är minst lika förödande, eller som i alla fall riskerar att få sådana konsekvenser. Tänker till exempel på debattartikeln i DN idag, där 31 svenska näringslivsföreträdare visar vad som idag är det enda som betyder något: Pengar, för pengarnas skull, och pengar till varje pris. Det är tunga namn som uttalar sig, och syftet är att utöva press på regeringen som vill säga upp handelsavtalet med Saudiarabien.

Nu ställs frågan om Sveriges avtal med Saudiarabien ensidigt ska sägas upp som en reaktion på bristande mänskliga rättigheter för den saudiska befolkningen. Vi menar att det vore fel väg att gå. Mot bakgrund av att vi känner handelns påverkan på samhällsutvecklingen och att vi vet att dialog och stärkta relationer är en positiv kraft, vore det ett steg i fel riktning att säga upp avtalet. För svensk industris del kan det också få stora konsekvenser. Att Sverige är en attraktiv samarbetspartner är inget vi kan ta för givet. Det bygger på att vi är en långsiktigt trovärdig part. Vårt agerande i ett land, i en region eller i en bransch ger ekon i andra länder, regioner och branscher. I den meningen handlar avtalet mellan Saudiarabien och Sverige inte enbart om försvarsområdet. Det kommer få återverkningar på svenska företags verksamhet i landet och med stor sannolikhet även för svenska företag i andra länder.

Mot bakgrund av det som händer i flygbolaget Norwegian är jag inte alls lika säker som företagsledarna, på att företag och handel är kungsvägen till demokrati, mänskliga rättigheter och ett mer hållbart samhälle. Pengar är bra till mycket, men de har en tendens att plocka fram det sämsta hos människan. Regnskogsskövlingar, vidriga arbetsförhållanden och miljöförstöring är allvarliga saker. Men för den som bara träffar makthavare och som uteslutande ser till kassaflöden framstår det kanske inte som särskilt problematiskt att bloggare utsätts för spöstraff eller att kvinnor stenas till döds. Jag håller med om att handel och öppenhet är bra, men just därför är det viktigt att fundera på vem man handlar med och vilka värden man är med om att främja. Dessutom handlar avtalet om att få tillgång till den ändliga och miljövidriga resursen oljepengar. Varför ska vi lyssna på 28, vita medelålders män och tre kvinnor, som bara har ett enda mål för ögonen: Pengar? Påminner om att det idag är 15 år sedan IT-kraschen, som också var ett manligt, testosteronstint projekt med orimliga förväntningar på evig framgång och lycka för alla.

Vi, det vill säga mänskligheten och livet på jorden, behöver en annan, mer jämställd, demokratisk och human posthumanism som inte är antropocentrisk. Inspiration till detta finns i överflöd och jag avslutar denna dystopiska bloggpost med att peka på ett positivt och framåtblickande inslag i nyhetsflödet. Tänker på Martin Luther Kring Jr och medborgarrättsrörelsen, som idag för 50 år sedan mobiliserade goda mänskliga krafter. Låt oss inspireras! Låt oss stå upp för det som är hållbart och låt oss framförallt lyssna på dem som inte har makten att köra över dem som är svaga!