Ett intellektuellt undermåligt försvar för vetenskapen

Debattartikeln i DN idag är fullkomligt obegriplig, på alla sätt man kan tänka sig. Kan inte låta den gå obemärkt förbi, för ämnet den berör träffar mig rätt i solar plexus. Författarna till artikeln är inte vilka som helst, det är: Martin Ingvar, professor i integrativ medicin vid Inst. för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, Christer Sturmark, bokförläggare och författare, (och som det står i presentationen, aktuell med boken Upplysning i det 21:a århundradet) samt Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet. Detta är andra gången på kort tid som Martin Ingvar figurerar i minst sagt tvivelaktiga sammanhang.

Nyligen kunde vi läsa i Dagens Nyheter (26/2) om en elev som på en SFI-kurs i Helsingborgsskolan hade förnekat Förintelsen och påstått att den var ett påhitt och en judisk konspiration. Läraren reagerade och upplyste eleven om att resonemanget var nonsens. 

Läraren fick en reprimand av utbildningssamordnaren; eleven hade känt sig kränkt av att få sin utsaga ifrågasatt. Samordnaren menade att eleven inte borde ha tillrättavisats: ”Du får också ha i bakhuvudet att det vi betraktar som historia är den historia som vi har tagit del av. När vi har andra elever som har tagit del av andra historieböcker är det ingen idé att vi diskuterar fakta mot fakta” (vår kursivering).

Handlade det här om en enskild tjänsteman som inte tänkte? Vi önskar att det hade varit så. ”Anything goes” är det som gäller. Det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig. Frågan är vad som händer med statsmaktens legitimitet på sikt om ingenting är sant eller falskt. Den antiintellektuella avgrunden är nära när den postmoderna sanningsrelativismen infekterar det offentliga samtalet på alla nivåer, inklusive den akademiska världen.

Vem uttrycker sig på det sättet, i svepande, svavelosande ordalag? Ingen som vill bli tagen på allvar i alla fall. Och vem försvarar den "postmoderna sanningsrelativismen; vad är den ens? Vad vill trion uppnå och till vem skriver man? Det finns så många frågor att jag funderar på om jag ens vill skriva detta, om jag inte bara ska låta dessa ord försvinna ut i cyberrymden. Men så minns jag igen att det är en Sveriges mest kända och framstående forskare som signerat artikeln. Det är inte vem som helst som tar till orda, det är en av naturvetenskapens riktigt stora företrädare som uttalar sig. Och budskapet är att man vill värna vetenskapen. Då borde man kunna kräva att argumenten är välgrundade och att den som kritiserar inte gör sig själv skyldig till det man anklagar den andre för.

I Sverige tycks den pedagogiska disciplinen vara värst smittad. En docent i pedagogik fick för några år sedan Skolverkets uppgift att skriva en rapport om fysikundervisningen i den svenska skolan, samt komma med förslag på hur den skulle attrahera fler flickor.
Ur rapporten: 

”Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen. […] Vissa sätt att tänka och resonera premieras mera än andra i naturvetenskapliga sammanhang. […] Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. Till exempel genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande.” 

Vad står det egentligen här? Uppfattningen att vetenskapligt tänkande är bättre än ovetenskapligt tänkande är odemokratiskt och inte jämställt. Man tar sig för pannan. Föreställningen om att vetenskapligt tänkande är något annat än vardagstänkande är en myt. Till och med småbarn använder den vetenskapliga metoden (oftast utan att veta om det) när de upptäcker och undersöker världen. Att försöka förespegla människor att vetenskapligt tänkande är väsensskilt från annat tänkande är ett uttryck för ett vetenskapsförakt och en intellektuell lättja som allvarligt skadar allmänhetens förtroende för vetenskapen.

Om det nu är vetenskapens anseende man vill värna är sättet man gör det på mer än lovligt taffligt. Nej, det är inte taffligt, för det handlar om en text skriven av två professorer. Detta ligger farligt nära ett försök att förleda, vilket är allvarligt. Jag tar mig för pannan, och undrar återigen: vad vill man uppnå egentligen?

Pedagogen skriver vidare i rapporten: ”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.” 

Det vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken ska alltså ”plockas bort” för att ”underlätta” för flickor. Inte nog med att detta är en förfärlig kunskapssyn, det är dessutom kränkande att betrakta flickor som oförmögna eller sämre på att ta till sig kunskap i fysik.
Författaren till rapporten heter Moira von Wright och är numera professor i pedagogik och rektor för Södertörns högskola. När nu en sådan kunskapsteoretisk grundsyn slagit rot i våra högre lärosäten har vi ett problem.

Är detta en intern uppgörelse? Rapporten skrevs för en massa år sedan och jag lika lite som någon annan försvarar slutsatserna som citeras av Ingvar, Sturmark och Wikforss. Men om det nu är von Wright de vill åt borde det finnas nyare saker, beslut och annat att ge sig på. Och man kan också fundera över valet av kanal för att föra fram sin kritik. Fanns det en berättigad vetenskaplig tveksamhet och betänkligheter mot henne som forskare är DN-debatt inte rätt plats att föra fram kritiken på. Skälet måste vara ett annat, oklart vad?! Det hedrar inte en forskare som Ingvar att han väljer att agera som han gör, på det sättet han gör det på. De är ovärdigt och det om något skadar vetenskapens anseende, för det finns ingen forskare som kan försvara det som artikelförfattarna riktar anklagelser mot.

Utfärdande av examen, särskilt för legitimationsyrken, bygger på gemensam specifik kunskap. Men om kunskap och fakta bestäms av individen försvinner möjligheten att ställa krav inför examen. 

Varför är detta så upprörande? Att många människor har en antiintellektuell och ovetenskaplig hållning till kunskap, och hellre halkar fram till sina slutsatser än grundar dem i fakta, är knappast något nytt. Problemet är inte i första hand att dessa attityder är falska, problemet är att de omsätts i allmän utövning av makt. Om ingenting är sant eller falskt på riktigt blir det omöjligt för staten att upprätthålla ens de mest grundläggande moraliska anspråken eller kontrollera individens rättigheter och skyldigheter.

Av vem och var, "omsätts" detta [högst ovetenskapliga tänkande, håller med om det] "i allmän utövning av makt." Om det vore så hade vi inget problem, för det strider alldeles uppenbart mot alla vetenskapliga principer, som även postmoderna forskare (fast jag tvivlar på att det finns någon idag som uttrycker sig så) underkastar sig. Varifrån kommer författarnas rädsla? Det är som om de inte själva tror på det de säger sig värna, som om sanning verkligen var förhandlingsbar. Om de vet att de har rätt behöver de ju inte plocka fram artilleriet. "Om ingenting är sant eller falskt på riktigt ...", vem hävdar det? Att ha den frågan som utgångspunkt för vetenskapliga studier av hur det går till när kunskap produceras, det måste man väl kunna ha, annars har vi ju bestämt på förhand vad som är sant och vad som är falskt. Om detta är vad artikelförfattarna menar är lösningen på problemen i den svenska skolan har de slutat föra en vetenskaplig diskussion och gått över till exakt det man anklagar von Wright för. Och det är som sagt höga företrädare för vetenskapen som agerar på detta högst ovetenskapliga sätt.

Det postmoderna socialkonstruktivistiska tänkandet, bland annat inspirerat av den franske filosofen Michel Foucault (1926–1984), ser vetenskaplig strävan efter kunskap som ett verktyg för vita, heterosexuella, borgerliga, medelålders, ekonomiskt välmående män att marginalisera fattiga, homosexuella, etniska minoriteter, kvinnor och utomeuropeiska kulturer.

Referens på det tack. Eller förväntar sig försvararna av det vetenskapliga tänkandet att vi ska köpa deras kritik, deras svepande, grundlösa och grumliga kritik av något som inte ens existerar?! Det vore ett försvar för tanken om att det är viktigare att tänka rätt, (det vill säga tänka som artikelförfattarna) än att faktiskt undersöka det man säger sig vilja förstå och är kritisk mot. Jag känner mig träffad av kritiken, för det är forskare som jag som antas ta åt sig och som varnas för, men jag känner inte igen mig i detta citat. Här blandas olika saker till en illaluktande soppa.

Bakom denna filosofi låg en insikt som i och för sig är värdefull: Vi får inte förväxla kunskap med makt. Historiskt har viktig kunskap kommit i skymundan eftersom den inte behagat makten. Men att gå därifrån till att förneka skillnaden mellan åsikter och fakta är att underminera själva utgångspunkten - att makt inte är kunskap.

Frågan är fortfarande om någon gör detta. Vem är det som förnekar skillnaden mellan åsikter och fakta? Jag känner ingen och om det fanns någon skulle hen ha förverkat sin rätt att att uttala sig i namn av vetenskap. Ingvar och Wikforss är farligt ute här, för de har uppenbarligen inte på fötter när de uttrycker sig som de gör, och det är pinsamt ovetenskapligt. Obegripligt att de lånar sina namn och anseende till detta. Jag kommer aldrig att kunna lyssna på dem igen, utan att minnas i vilka grumliga vatten de fiskar. Vad är det för värderingar de försvarar?

Den socialkonstruktivistiska analysens perspektiv är förvisso värdefull och befogad i vissa fall. Vi omges faktiskt av sociala konstruktioner hela tiden; exempelvis när vi handlar med mynt i mataffären använder vi en sådan konstruktion. Myntet är ju bara en liten präglad metallbit; dess värde och funktion som verktyg i vardagliga transaktioner är helt och hållet socialt konstruerade. En kung eller en präst är också socialt konstruerade, och det är intressant att också ställa frågan i vilken utsträckning genus är en social konstruktion.

Men att applicera idén om sociala konstruktioner på alla kunskapsområden leder till intellektuellt haveri. Även inom naturvetenskapen arbetar vi med beskrivningar av verkligheten som förvisso är approximativa. Men de extrema versionerna av postmodernismen vill hävda att naturvetenskapen helt och hållet är en social konstruktion, en ”berättelse” likvärdig med varje annan berättelse.

Det enda intellektuella haveriet här står artikelförfattarna för. Vem är det de tänker på när de talar om "den extrema versionen av postmodernismen"?! Vilka forskare och studier är man kritisk mot? Utan att veta det är det omöjligt att diskutera dessa frågor, för det skulle innebära att artikelförfattarna sitter inne med en sanning som inte kan ifrågasättas. Och detta har de sannerligen inte övertygat mig om. Tvärtom har de fått mig att ifrågasätta deras auktoritet som forskare, för detta är som sagt ovärdigt vetenskapen och det gynnar på inget sätt de värden som de säger sig försvara.

I skolvärlden möter vi ibland pedagoger som hävdar att den vetenskapliga evolutionsteorin och den bibliska skapelseberättelsen bara är två olika paradigm, två alternativa berättelser om människans historia. Det går inte att påstå att den ena är mer ”sann” än den andra.
Sådan argumentation blir intellektuellt undermålig. Att påstå att det inte existerar sanna och falska utsagor om verkligheten är både ohederligt och omoraliskt. Det är att röra sig på mycket djupt och grumligt vatten. Den som applicerar postmodernt tänkande på gravitationen kan ju försöka gå ut från ett hus från femte våningen istället för bottenvåningen. Tillrättavisningen blir omedelbar.

Helt riktigt, tillrättavisningen är omedelbar, och den som hävdar något annat har inte i skolans värld att göra. Så det behövs inga debattartiklar av detta slag. Vad som behövs är en kritisk debatt om vetenskapens innehåll och vilka sanningar som förmedlas, av vem och var. Argumentationen som visas prov på på DN-debatt idag är minst sagt intellektuellt undermålig!

Vi behöver göra upp med den postmoderna sanningsrelativismen inom akademien och i den offentliga debatten. Annars riskerar vi att svika våra framtidshopp; alla de unga som faktiskt längtar efter verklig bildning och kunskap.

Exakt vad är det vi ska göra upp med, undrar jag fortfarande? Det som riktas anklagelser mot i artikeln har gjorts upp med för länge sedan, och detta vet Ingvar och Wikforss. Därför återstå frågan, är debattartikeln förtäckt reklam för Sturmaks nya bok? Hur ser relationen mellan han och de båda forskarna ut? Lite för många frågor som väcks för att det ska kännas bra. För vetenskapens rykte och för de värden som författarna säger sig värna är det förödande och med sådana "vänner" behöver man inga fiender!